~
Till den altaisk-turkisk-kiptjakiska (nordvästliga) språkgruppen åtfinns bl.a. krimtatariskan eller ana dilmiz, ‘vårt språk’, som de själva kallar det.
Krimtatariskan talas av ättlingar till de mongoler som under 1200-talet erövrade Krim och som senare blivit uppblandade med andra etniciteter som funnits på Krim, d.v.s. t.ex. goter, hellener och genovesare. Ordet ‘Krim’ är troligen en lämning från mongolerna som kallade halvön för Kerim, ‘befästning’, och de förlade sitt högkvarter där och benämnde det Eski Kerim, eller Eski Krim, ‘gamla fästningen’.
Krimtatarerna har främst bosatt sig på Jailabergens sluttningar. När mongolväldet föll samman så kunde krimtatarerna 1440 bilda ett eget rike, Krimkhanatet, hvilket dock redan från 1475 fick underkasta sig det Osmanska riket men var fortbeständigt relativt autonoma i sin politik. Från 1600-talets slut så började ryssarna visa intresse för halvön och i det rysk-osmanska kriget 1768-74 erövrade ryssarna Krim, 1783 lades den ryska svartahavsflottan vid Sevastopol som en manifestation om det ryska styret. Ytterligare en konsekvens av övertagandet var att inflyttande ryssar tog över stora markegendomar från krimtatarerna, när ryssarna tog landet så var över 80 % av Krims befolkning tillhörig den krimtatariska etniciteten, men redan lite mer än hundra år senare så var siffran nere i 34 %.
En krimtatarisk nationell rörelse ledd utav intellektuella uppstod mot slutet av artonhundratalet och många av krimtatarerna firade även revolutionerna av år 1905 och 1917 inte som en klasskampsseger, utan som en seger över det förtryckande ryska kejsardömet – tatarerna var hoppfulla om att vinna oberoende och suveränitet. Det tatariska partiet Milli Firqa, ‘nationella partiet’, krävde bl.a. en federalisering av Ryssland med kulturell autonomi av dess minoriteter. Den bolsjevikiska säkerhetspolisen fann ehuru ej deras krav som legitima och massakrerade tatariska nationalister 1920, men krimtatarerna kom att lida änn mer under svältåren som kom 1920-22 då svälten drabbade Krim värre än Ukraïna eller Sydryssland även om svältens påverkan på dessa områden blivit långt mycket mera känd, bl.a. så svalt hälften utav den krimtatariska befolkningen ihjäl i deras huvudstad.
1921 upprättades Krim som en autonom sovjetrepublik för krimtatarerna, men samtidigt såg man till att döda alla intellektuella, eller helt sonika alla utbildade à la khmererna, inklusive det muslimska prästeskapet. In toto beräknas 150 000 tatarer ha dödats eller tvingats i exil under åren 1917-1933, till detta skall läggas den utrensning som skedde 1937-38 som främst berörde alla utbildade tatarer samt prästeskapet. Utrensningen 1917-33 var ehuru bara början då Stalin istället valde att förvisa alla överlevande krimtatarer till Centralasien, efter påstått tyskt samarbete från deras sida så försvann givetvis denna autonomi och från år 1954 så har halvön istället ingått i Ukraïna vilket den ännu gör. Cirka hälften av de deporterade dog dessutom i umbäranden på vägen.
Stalin hade givetvis rätt i sin syn att krimtatarerna såg med glädje på att tyskar gjorde inträde på Krim som en motpol mot deras ryska banemänn, men den glädjen höll sig naturligtvis kortvarig. Det tyska styret var dock tvefoldigt, den tyska armén utnyttjade på bästa sätt det tatariska hatet mot sovjeterna men gav inget tillbaka, emedans det civila styret var långt mycket mer protatariskt och man ville återupprätta krimtatarerna som ett Kulturvolk. I syfte att så göra öppnades de tatariska skolorna som varit stängda länge och man stödde aktivt det krimtatariska språket och tatariska seder samtidigt som en krimtatarisk teater öppnades, tidningar publicerades och det var även i planläggningen att grunda ett tatariskt universitet. Den civila tyska förvaltningen grundade även en muslimsk kommitté där nationalister från före 1917 fick medverka och en beskickning inrättades i Berlin.
Man kan ehuru gott och väl säga att den civila tyska administrationen på Krim totalt missuppfattat vad det Tredje rikets verkliga framtidsplaner gick ut på gällande Krim – tatarerna skulle förslavas först, men sedan förångas eller förvisas. Till Krim – eller ‘Gotaland’ – skulle istället renrasiga tyskar, främst sydtyroler, flytta. Den tyska planen började igångsättas och raspolitiken implementeras, vilket givetvis ledde till att allt fler och fler krimtatarer övergick till att istället stöjda partisanerna. Sovjetunionen återtog Krim 1944 men då hade redan tiotusentals krimtaterer dödats, deras öde bleknar dock då hela Krims romska befolkning hade fått sätta livet till, detsamma gäller merparten utav judarna och karaiterna som ju förvisso även är judar, men lite speciella sådana – allt som allt 130 000 personer. Till saken hör även att krimtatarerna inte hjälpte tyskarna i någon större grad, t.ex. så hjälpte dubbelt så många tatarer från Volgaregionen tyskarna utan att bli förvisade därefter, men visst är det så att runt 20 000 krimtatarer ingick i ett tysklett byförsvar för att försvara sina byar mot ryska och ukrainska partisanövergrepp – runt 50 000 krimtatarer slogs på alla fronter inom de sovjetiska styrkorna. Det ryska styret som kom därefter gjorde dock vad det kunde i syfte att radera ut alla möjliga spår efter krimtatarerna som ju enligt tyskt manér förvisats eller mördats och förneka deras historia, bl.a. ändring av ortsnamn, borttagning av monument och traditionella gravplatser o.s.v. Man kan således säga att Stalin genomförde Hitlers politik, fast man ariserade ej Krim utan slaviserade istället – sak samma för krimtatarerna.
Krimtatariska talas sammanlagt av kanske 500 000 människor varav kanske hälften p.g.a. Stalins politik numera bor i Özbäkistan och kanske en fjärdedel på Krim, men dessa siffror är hela tiden i ökande för de sistnämnda. Borta i Centralasien så fråntogs krimtatarerna även alla lingvistiska och kulturella rättigheter. Många krimtatarer återvänder givetvis numera en masse, med försiktig start efter antistalinismens politik efter 1956, och gör anspråk på sina hävdansvunna marker då Krim ligger dem mycket varmt om hjärtat, likväl faktumet att de är ättlingar till Djingis Khans här, men de mottas knappast välvilligt av varken ockupanterna eller regimen.
På Krim är det allena ukrainska som är officiellt språk, till förtret för både det dominerande ryska språket som det minoritetsaktiga krimtatariska. Detta är givetvis till fullo illegitimt.
Ett från krimtatariskan utvecklat språk är krimchakiska eller judeokrimtatariska vars talare även de förvisades från sitt ursprungliga krimska hem till Centralasien. Språket står inför en nära förestående utdagelse och antalet talare är inte ens uppskattningsbart, men förhåller sig antagligen räkneliga på den lägre skalan av räkneorden, den etniska gruppen beräknas ha cirka 600 medlemmar.
Även människor tillhörande det likaledes kiptjakiska språket nogaiska förvisades bort från Krim där de en gång bodde till Centralasien, men folkspillror av dessa åtfinns även numer inom EU då det sedan emigrationerna efter Krimkriget finns både nogaier samt krimtatarer i östra Rumänien, tillsammans talas språken där av omkring 25 000 individer.
Ytterligare ett språk tillhörande den kiptjakiska grenen är urumiska som talas i några få byar i sydöstra Ukraïna.
~
Se min bok Europas tungomål.
Till den altaisk-turkisk-kiptjakiska (nordvästliga) språkgruppen åtfinns bl.a. krimtatariskan eller ana dilmiz, ‘vårt språk’, som de själva kallar det.
Krimtatariskan talas av ättlingar till de mongoler som under 1200-talet erövrade Krim och som senare blivit uppblandade med andra etniciteter som funnits på Krim, d.v.s. t.ex. goter, hellener och genovesare. Ordet ‘Krim’ är troligen en lämning från mongolerna som kallade halvön för Kerim, ‘befästning’, och de förlade sitt högkvarter där och benämnde det Eski Kerim, eller Eski Krim, ‘gamla fästningen’.
Krimtatarerna har främst bosatt sig på Jailabergens sluttningar. När mongolväldet föll samman så kunde krimtatarerna 1440 bilda ett eget rike, Krimkhanatet, hvilket dock redan från 1475 fick underkasta sig det Osmanska riket men var fortbeständigt relativt autonoma i sin politik. Från 1600-talets slut så började ryssarna visa intresse för halvön och i det rysk-osmanska kriget 1768-74 erövrade ryssarna Krim, 1783 lades den ryska svartahavsflottan vid Sevastopol som en manifestation om det ryska styret. Ytterligare en konsekvens av övertagandet var att inflyttande ryssar tog över stora markegendomar från krimtatarerna, när ryssarna tog landet så var över 80 % av Krims befolkning tillhörig den krimtatariska etniciteten, men redan lite mer än hundra år senare så var siffran nere i 34 %.
En krimtatarisk nationell rörelse ledd utav intellektuella uppstod mot slutet av artonhundratalet och många av krimtatarerna firade även revolutionerna av år 1905 och 1917 inte som en klasskampsseger, utan som en seger över det förtryckande ryska kejsardömet – tatarerna var hoppfulla om att vinna oberoende och suveränitet. Det tatariska partiet Milli Firqa, ‘nationella partiet’, krävde bl.a. en federalisering av Ryssland med kulturell autonomi av dess minoriteter. Den bolsjevikiska säkerhetspolisen fann ehuru ej deras krav som legitima och massakrerade tatariska nationalister 1920, men krimtatarerna kom att lida änn mer under svältåren som kom 1920-22 då svälten drabbade Krim värre än Ukraïna eller Sydryssland även om svältens påverkan på dessa områden blivit långt mycket mera känd, bl.a. så svalt hälften utav den krimtatariska befolkningen ihjäl i deras huvudstad.
1921 upprättades Krim som en autonom sovjetrepublik för krimtatarerna, men samtidigt såg man till att döda alla intellektuella, eller helt sonika alla utbildade à la khmererna, inklusive det muslimska prästeskapet. In toto beräknas 150 000 tatarer ha dödats eller tvingats i exil under åren 1917-1933, till detta skall läggas den utrensning som skedde 1937-38 som främst berörde alla utbildade tatarer samt prästeskapet. Utrensningen 1917-33 var ehuru bara början då Stalin istället valde att förvisa alla överlevande krimtatarer till Centralasien, efter påstått tyskt samarbete från deras sida så försvann givetvis denna autonomi och från år 1954 så har halvön istället ingått i Ukraïna vilket den ännu gör. Cirka hälften av de deporterade dog dessutom i umbäranden på vägen.
Stalin hade givetvis rätt i sin syn att krimtatarerna såg med glädje på att tyskar gjorde inträde på Krim som en motpol mot deras ryska banemänn, men den glädjen höll sig naturligtvis kortvarig. Det tyska styret var dock tvefoldigt, den tyska armén utnyttjade på bästa sätt det tatariska hatet mot sovjeterna men gav inget tillbaka, emedans det civila styret var långt mycket mer protatariskt och man ville återupprätta krimtatarerna som ett Kulturvolk. I syfte att så göra öppnades de tatariska skolorna som varit stängda länge och man stödde aktivt det krimtatariska språket och tatariska seder samtidigt som en krimtatarisk teater öppnades, tidningar publicerades och det var även i planläggningen att grunda ett tatariskt universitet. Den civila tyska förvaltningen grundade även en muslimsk kommitté där nationalister från före 1917 fick medverka och en beskickning inrättades i Berlin.
Man kan ehuru gott och väl säga att den civila tyska administrationen på Krim totalt missuppfattat vad det Tredje rikets verkliga framtidsplaner gick ut på gällande Krim – tatarerna skulle förslavas först, men sedan förångas eller förvisas. Till Krim – eller ‘Gotaland’ – skulle istället renrasiga tyskar, främst sydtyroler, flytta. Den tyska planen började igångsättas och raspolitiken implementeras, vilket givetvis ledde till att allt fler och fler krimtatarer övergick till att istället stöjda partisanerna. Sovjetunionen återtog Krim 1944 men då hade redan tiotusentals krimtaterer dödats, deras öde bleknar dock då hela Krims romska befolkning hade fått sätta livet till, detsamma gäller merparten utav judarna och karaiterna som ju förvisso även är judar, men lite speciella sådana – allt som allt 130 000 personer. Till saken hör även att krimtatarerna inte hjälpte tyskarna i någon större grad, t.ex. så hjälpte dubbelt så många tatarer från Volgaregionen tyskarna utan att bli förvisade därefter, men visst är det så att runt 20 000 krimtatarer ingick i ett tysklett byförsvar för att försvara sina byar mot ryska och ukrainska partisanövergrepp – runt 50 000 krimtatarer slogs på alla fronter inom de sovjetiska styrkorna. Det ryska styret som kom därefter gjorde dock vad det kunde i syfte att radera ut alla möjliga spår efter krimtatarerna som ju enligt tyskt manér förvisats eller mördats och förneka deras historia, bl.a. ändring av ortsnamn, borttagning av monument och traditionella gravplatser o.s.v. Man kan således säga att Stalin genomförde Hitlers politik, fast man ariserade ej Krim utan slaviserade istället – sak samma för krimtatarerna.
Krimtatariska talas sammanlagt av kanske 500 000 människor varav kanske hälften p.g.a. Stalins politik numera bor i Özbäkistan och kanske en fjärdedel på Krim, men dessa siffror är hela tiden i ökande för de sistnämnda. Borta i Centralasien så fråntogs krimtatarerna även alla lingvistiska och kulturella rättigheter. Många krimtatarer återvänder givetvis numera en masse, med försiktig start efter antistalinismens politik efter 1956, och gör anspråk på sina hävdansvunna marker då Krim ligger dem mycket varmt om hjärtat, likväl faktumet att de är ättlingar till Djingis Khans här, men de mottas knappast välvilligt av varken ockupanterna eller regimen.
På Krim är det allena ukrainska som är officiellt språk, till förtret för både det dominerande ryska språket som det minoritetsaktiga krimtatariska. Detta är givetvis till fullo illegitimt.
Ett från krimtatariskan utvecklat språk är krimchakiska eller judeokrimtatariska vars talare även de förvisades från sitt ursprungliga krimska hem till Centralasien. Språket står inför en nära förestående utdagelse och antalet talare är inte ens uppskattningsbart, men förhåller sig antagligen räkneliga på den lägre skalan av räkneorden, den etniska gruppen beräknas ha cirka 600 medlemmar.
Även människor tillhörande det likaledes kiptjakiska språket nogaiska förvisades bort från Krim där de en gång bodde till Centralasien, men folkspillror av dessa åtfinns även numer inom EU då det sedan emigrationerna efter Krimkriget finns både nogaier samt krimtatarer i östra Rumänien, tillsammans talas språken där av omkring 25 000 individer.
Ytterligare ett språk tillhörande den kiptjakiska grenen är urumiska som talas i några få byar i sydöstra Ukraïna.
~
Se min bok Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento