~
Av spindelaporna finns sex allopatriska arter:
• Ateles geoffroyi, röd spindelapa, i Tamaulipas i nordöstra Mexico och Jalisco på mexikanska västkusten ner till Panama.
• Ateles fusciceps, brunhuvad spindelapa, i östra Panama, Colombia och Ecuador väster om Anderna.
• Ateles belzebuth, långhårig spindelapa, i östra Colombia och Ecuador, Venezuela, nordöstra Peru samt nordvästra Brasilien.
• Ateles paniscus, svart spindelapa, norrom Amazonfloden i Guiana och i nordöstra och centrala Brasilien.
• Ateles marginatus, i Brasilien, söder om nedre Amazonfloden.
• Ateles chamek, söder om Amazonfloden i östra Peru, norra och centrala Boliva samt västra Brasilien, så långt söderut som till Mato Grosso.
Det råder viss dispyt huruvida man bör indela dem i olika arter eller om man bara bör se dem som underarter inom en art. Ytterligare en art Ateles anthropomorphus finns rekorderad genom en serie tänder man hittat i en grotta på centrala Cuba, antagligen i närheten av precolumbianska efterlämningar. Det är inte helt klarlagt än om det är en egen cubansk art som då utdagats före eller precis efter européer kom till ön, men nyliga morfologiska och radiometriska analyser indikerar att det snarare rör sig om en brunhuvad spindelapa som förts dit för inte längre sedan än 300 år.
Ateles är emellan 380-630 millimeter långa samt haver en svans på 500-890 millimeter och väger upptill åtminstone 8 kilo, i alla fall i fångenskap. De har specialiserade förlängda lemmar samt långa svansar med gripfunktion som de använder i klättring och svajande i träden - hos spindelaporna så fungerar svansen nästan som en femte lem, den femte kolonnen ~ spetsen på den atelinska svansen liknar t.o.m. en fingerspets med tillhörande fingeravtrycksringar. Deras lokomotiva stil utgörs av klättrande quadrupedalism, men både spindelapor såsom Brachytelse arachnoides är galanta akrobater som kan liknas vid gibboner. Inte bara svansen är lång utan även klitorisen hos en hona är förlängd och misstags ibland för att va en penis.
Spindelaporna hittas i regn och bergsskogar, främst långt uppe i kronorna, och är dagsaktiva. De äter intensivt på morgonen för att sedan lata sig resterande av dagen. De äter det mesta men främsta födan är frukter, som då kompletteras med nötter, frö, insekter, blommor, löv och ägg. De anpassar födointaget efter säsongen, när det är blött og finns gott om frukter så rör det sig uppemot fem kilometer per dag i frossandet av föda, emedans vid torrperioder så kan de röra sig allena femhundra meter. De är bara sällan nere på marken utan befinner sig i främsta hand uppe i trädkronorna, men om t.ex. en människa stör dem så kan de mycket väl bryta av en femkilos gren o ösa ner den på en. När man kommer nära dem så utger de även skällslika läten likt en terrier.
Populationsdensiteten är 1-35 per kvadratkilometer med hemområden på runt 1-4 kvadratkilometer. En studie av paniscus i Peru visade på hemterritorium om 150-250 ha med ett överlapande på 10-15 procent i förhållande till andra grupperingar. Kvinnor, speciellt de med barn, begränsade sina rörelser till 20-33 procent av kärnområdet emedans männen nyttjade hela området, samt gemensamt försvarade det. Det är honorna som har hand om barnen. Kontakterna grupperna emellan är väldigt sparsamma men vissa yngre tjejer gick över till grannområden emedans killarna stannar i sin ursprungsgrupp. En studie i Surinam visar att det åtminstone där är äldre honor som leder grupperna vid födoletningen. Man har relativt nyligen gjort bedömningen att de är intelligentare än gorillor och därmed även de mest intelligenta aporna i Amerika.
Den sociala strukturen är varierad, t.ex. så verkar gruppstorleken variera avsevärt bl.a. beroende på habitatsgrunden, samt så har man märkt att stora grupperingar ibland fraktioneras. Man har föreslaget att Ateles har en s.k. fission-fusion-filosofi bakom sin samhällsstruktur, d.v.s. att man går ihop ibland i större kongregationer eller att man ibland fragmenteras, ungefär som schimpanserna gör. Kongregationer med upp till 100 individer har ibland dokumenterats emedan den vanliga formationen allena består utav 2-30 individer. En studie i Colombia visade att i ett område utav 8 kvadratkilometer så fanns det tre distinkta exklusiva nätverk bestående utav runt 20 vuxna, men att de nästan alltid splittrades upp till smågrupper om överlag 3,5 individer. Habitatet har sannolikt betydelse, vilket ju naturligt kan förklaras. En studie i Peru visade att ju högre altitud man var på ju mindre var grupperna, samt ju färre vuxna hannar var det, på högre nivåer var det endast en hanne i varje grupp, men nere på 275 meter över havet så var mansgenomsnittet 3,75.
I många delar av deras utbredningsområden så jagas spindelaporna ganska frekvent i syfte att bli ätna, de är ganska lätta byten p.g.a. deras stora storlekar, ibland stora grupperingar samt att de inte är speciellt tystlåtna när de håller på med sina görningar, de har härför minskat ganska kraftigt i områden där människor kommer till. De klarar själva ehuru av att bebo områden som människan berört med såg, om detta skett varsamt, men behöver ha kvar en del höga träd, samt att områdena skall vara av viss större storlek, så mänsklig kolonisering är som oftast av ondo för animalen. Detta har lett till att vissa underarter minskat drastiskt och försvunnit helt i vissa delar av sitt ursprungliga utbredningsområde, samt att vissa populationer utrotats.
Två underarter till den röda spindelapan, A. g. vellerosus och yucatanensis har reducerats med omkring 90 %. Arterna A. g. frontatus och A. g. panamensis, i Centralamerika är på appendix 1 hos CITES, de övriga på appendix 2, men alla är mer eller mindre hotade. Nämnda panamensis består av färre än 2500 individer emedans t.ex. A. g. azurensis är nere i färre än 250 stycken och lever på Azuerohalvön i Panama, samt i näraliggande områden; A. g. grisescens, även den i Panama, dess östra del samt naboområden i Colombia, har runt 2500 medlemmar den med; A. fuscipes fuscipes i stillahavsskogen i norra Ecuador har färre än 250 levande individer och minskar drastiskt.
Alla arter minskar snabbt og slutgiltigt genom den habitatförstörelse som sker.
~
En del info är hämtat från Nowak, Ronald M., 1999. Walker’s Mammals of the World. Sixth Edition, pp. 540-541.
Läs även andra intressanta bloggare om Ateles, spindelapor, apor, Sydamerika, samhälle, utrotningshotad
Av spindelaporna finns sex allopatriska arter:
• Ateles geoffroyi, röd spindelapa, i Tamaulipas i nordöstra Mexico och Jalisco på mexikanska västkusten ner till Panama.
• Ateles fusciceps, brunhuvad spindelapa, i östra Panama, Colombia och Ecuador väster om Anderna.
• Ateles belzebuth, långhårig spindelapa, i östra Colombia och Ecuador, Venezuela, nordöstra Peru samt nordvästra Brasilien.
• Ateles paniscus, svart spindelapa, norrom Amazonfloden i Guiana och i nordöstra och centrala Brasilien.
• Ateles marginatus, i Brasilien, söder om nedre Amazonfloden.
• Ateles chamek, söder om Amazonfloden i östra Peru, norra och centrala Boliva samt västra Brasilien, så långt söderut som till Mato Grosso.
Det råder viss dispyt huruvida man bör indela dem i olika arter eller om man bara bör se dem som underarter inom en art. Ytterligare en art Ateles anthropomorphus finns rekorderad genom en serie tänder man hittat i en grotta på centrala Cuba, antagligen i närheten av precolumbianska efterlämningar. Det är inte helt klarlagt än om det är en egen cubansk art som då utdagats före eller precis efter européer kom till ön, men nyliga morfologiska och radiometriska analyser indikerar att det snarare rör sig om en brunhuvad spindelapa som förts dit för inte längre sedan än 300 år.
Ateles är emellan 380-630 millimeter långa samt haver en svans på 500-890 millimeter och väger upptill åtminstone 8 kilo, i alla fall i fångenskap. De har specialiserade förlängda lemmar samt långa svansar med gripfunktion som de använder i klättring och svajande i träden - hos spindelaporna så fungerar svansen nästan som en femte lem, den femte kolonnen ~ spetsen på den atelinska svansen liknar t.o.m. en fingerspets med tillhörande fingeravtrycksringar. Deras lokomotiva stil utgörs av klättrande quadrupedalism, men både spindelapor såsom Brachytelse arachnoides är galanta akrobater som kan liknas vid gibboner. Inte bara svansen är lång utan även klitorisen hos en hona är förlängd och misstags ibland för att va en penis.
Spindelaporna hittas i regn och bergsskogar, främst långt uppe i kronorna, och är dagsaktiva. De äter intensivt på morgonen för att sedan lata sig resterande av dagen. De äter det mesta men främsta födan är frukter, som då kompletteras med nötter, frö, insekter, blommor, löv och ägg. De anpassar födointaget efter säsongen, när det är blött og finns gott om frukter så rör det sig uppemot fem kilometer per dag i frossandet av föda, emedans vid torrperioder så kan de röra sig allena femhundra meter. De är bara sällan nere på marken utan befinner sig i främsta hand uppe i trädkronorna, men om t.ex. en människa stör dem så kan de mycket väl bryta av en femkilos gren o ösa ner den på en. När man kommer nära dem så utger de även skällslika läten likt en terrier.
Populationsdensiteten är 1-35 per kvadratkilometer med hemområden på runt 1-4 kvadratkilometer. En studie av paniscus i Peru visade på hemterritorium om 150-250 ha med ett överlapande på 10-15 procent i förhållande till andra grupperingar. Kvinnor, speciellt de med barn, begränsade sina rörelser till 20-33 procent av kärnområdet emedans männen nyttjade hela området, samt gemensamt försvarade det. Det är honorna som har hand om barnen. Kontakterna grupperna emellan är väldigt sparsamma men vissa yngre tjejer gick över till grannområden emedans killarna stannar i sin ursprungsgrupp. En studie i Surinam visar att det åtminstone där är äldre honor som leder grupperna vid födoletningen. Man har relativt nyligen gjort bedömningen att de är intelligentare än gorillor och därmed även de mest intelligenta aporna i Amerika.
Den sociala strukturen är varierad, t.ex. så verkar gruppstorleken variera avsevärt bl.a. beroende på habitatsgrunden, samt så har man märkt att stora grupperingar ibland fraktioneras. Man har föreslaget att Ateles har en s.k. fission-fusion-filosofi bakom sin samhällsstruktur, d.v.s. att man går ihop ibland i större kongregationer eller att man ibland fragmenteras, ungefär som schimpanserna gör. Kongregationer med upp till 100 individer har ibland dokumenterats emedan den vanliga formationen allena består utav 2-30 individer. En studie i Colombia visade att i ett område utav 8 kvadratkilometer så fanns det tre distinkta exklusiva nätverk bestående utav runt 20 vuxna, men att de nästan alltid splittrades upp till smågrupper om överlag 3,5 individer. Habitatet har sannolikt betydelse, vilket ju naturligt kan förklaras. En studie i Peru visade att ju högre altitud man var på ju mindre var grupperna, samt ju färre vuxna hannar var det, på högre nivåer var det endast en hanne i varje grupp, men nere på 275 meter över havet så var mansgenomsnittet 3,75.
I många delar av deras utbredningsområden så jagas spindelaporna ganska frekvent i syfte att bli ätna, de är ganska lätta byten p.g.a. deras stora storlekar, ibland stora grupperingar samt att de inte är speciellt tystlåtna när de håller på med sina görningar, de har härför minskat ganska kraftigt i områden där människor kommer till. De klarar själva ehuru av att bebo områden som människan berört med såg, om detta skett varsamt, men behöver ha kvar en del höga träd, samt att områdena skall vara av viss större storlek, så mänsklig kolonisering är som oftast av ondo för animalen. Detta har lett till att vissa underarter minskat drastiskt och försvunnit helt i vissa delar av sitt ursprungliga utbredningsområde, samt att vissa populationer utrotats.
Två underarter till den röda spindelapan, A. g. vellerosus och yucatanensis har reducerats med omkring 90 %. Arterna A. g. frontatus och A. g. panamensis, i Centralamerika är på appendix 1 hos CITES, de övriga på appendix 2, men alla är mer eller mindre hotade. Nämnda panamensis består av färre än 2500 individer emedans t.ex. A. g. azurensis är nere i färre än 250 stycken och lever på Azuerohalvön i Panama, samt i näraliggande områden; A. g. grisescens, även den i Panama, dess östra del samt naboområden i Colombia, har runt 2500 medlemmar den med; A. fuscipes fuscipes i stillahavsskogen i norra Ecuador har färre än 250 levande individer och minskar drastiskt.
Alla arter minskar snabbt og slutgiltigt genom den habitatförstörelse som sker.
~
En del info är hämtat från Nowak, Ronald M., 1999. Walker’s Mammals of the World. Sixth Edition, pp. 540-541.
1 commento:
Som av en händelse så fann jag följande lilla TT-notis, som väl kommer till pass här, i dagens upplaga av Göteborgs-Posten (98-1014):
”SMART SÄLLSYNT APA TILL DJURPARK
ESKILSTUNA: Parken zoo i Eskilstuna har fått tillökning. Diego och Rodo heter nykomlingarna från Danmark och Tyskland. De tillhör arten spindelapor, som är en utrotningshotad liten apa som är känd för sin intelligens. För att hjälpa till med bevarandet av den svarta colombianska spindelapan ska djurparken ägna mycket tid åt att studera de två apkillarnas beteende. (TT)”
Vad vet jag? Jag har aldrig gillat att man håller djur i fångenskap men det är klart kan det på sikt hjälpa dessa fascinerande krabater kanske det kan vara värt det.
Posta un commento