Khazarerna og Karaimerna

~
Man säger sig nu ha hittat Khazarrikets huvudstad.

Khazarkaghanatet i västra Eurasien var ett storvuxet riket omfattande alla möjliga folk, bl.a. allmänturkar, oghurer, iranier, uralier m.fl. i ett område från mittvolgska området till norra Kaukasus och från Kiew till den khwarezminska öknen.

De dåtida starka arabiska influenserna var inte starka nog och några decennier efter att de år 737 begärt att Khazarriket skulle övergå till islam, så övergick den härskande eliten till judendomen istället, men detta hade ingen skönjbar konsekvens på den statliga strukturen eller den politiska kulturen. Kaghanen blev ehuru allteftersom helt sakraliserad och de vardagliga spörsmålen fick således överlåtas till en subkaghan, kallad qaγan-beg, šad eller yilig.

Riket föll sedan anno 965 genom rusernas, som var allierade med västoghuzerna, försorg. Stäpperna besattes givetvis av nya folk, bl.a. pechenegerna som ofta hamnade i krig med ruserna, vilka också besegrade dem 1036, vilket ledde till att de red vidare till Donauregionen och Balkan; denna utgång blev år 1060 även gällande för västoghuzerna.

Vissa menar att dagens karaiter härrör från khazarerna och det khazanska khanatets elit som omkring år 800 konverterade till judendomen, detta gör att den eventuellt återfunna huvudstaden är politisk hotstoff, för den folkspillra det berör. Karaiterna är boende i några få länder där vi till en början kan belysa vårt naboland Litauen.

Karaimerna i Litauen är främst boende i Trakai och då speciellt på Karaimu Gatve, på vilkens sträde de flesta husen är av trä och målade i grönt och gult samt havandes tre fönster vettandes mot gadan. Att det just skulle vara tränne fönster beror på att detta symboliserade rikedom emedans fyra ansågs vara snobberi. Till Litauen kom de efter att den polsk-litauiske kungen Vytautas Magnus 1397 tog med sig 380 qarajiska familjer till den dåtida huvudstaden Trakai där de blev positionerade för att bevaka fursteborgen, till vilken man endast kunde ta sig via en bro från den stadsdel som de nyanlända karaiterna fick som sin egen. Till en början arbetade de således som slottsvakter, men för att locka dem till att bli fast bosatta utökades deras friheter 1441 varvid de alltmer kom att sysselsätta sig inom allehanda vanliga sysselsättningar för tiden och de utgjorde då en medelklass.

Karaimernas överhuvud tituleras vaitas som var vald inom gruppen och fungerade som en ‘statschef’ samt var karaimernas officiella representant i kontakterna med de polsk-litauiska kungarna. Den erhållna stadsrättsfriheten bibehöll karaiterna framtills Polens tredje delning i slutet av 1700-talet då de kom att inkorporeras i det ryska riket. Man räknar då att runt hälften av stadens invånare var karaimer, men de erkändes inte som sådana direkt utan sammanfogades med de krimtatariska befolkningselementen som dessutom var muslimer.
1863 fick de ehuru ställning som en egen religiös minoritet med rätt att ha en egen överstepräst, hakhan, verksam i det ryska rikets västra provinser. När kriget under 1910-talet drog fram evakuerades karaimerna till ryska städer runtomkring i riket, men framförallt till Krim. 1920 fick de så rätt att återvända, men blev då uppdelade i tvenne olika länder då Trakai nu överförts till polsk domvärjo.

Under denna uppsplittrande tid fick ändock kulturen ett uppsving och en tidskrift, Karai Avazy, ‘Karajiernas röst’, publicerades, liksom ett historisk-litterärt magasin, Mysl Karaimska, ‘Den karaimska tanken’. P.g.a. karaimernas möjliga khazariska koppling menade naziteoretikerna att de ej skulle utsättas för nazisternas kampanj som ju gick ut på att förinta alla av judiskt blod. Återkommer smått till detta senare. Trakai tillföll hursomhelst Litauen efter det antijudiska krigets slut och de var även förkämpar för att man skulle få oberoende från det socialistiska Sovjetunionen.

1988 bildades ‘Det litauiska karaimiska kultursällskapet’ och en diktbok sammanställdes samtidigt som en bönebok på språket publicerades. 1992 erhöll karaimerna en särskild rättsställning som en religiös minoritet. Trakai har kommit att bli ett centrum för karaimernas kulturella existens och 1989 träffades representanter för de små karaitiska samfunden som finns utspridda i Polen, Ukraïna, Ryssland och vidare kontakter har även skapats med samfund i Israel, Turkiet och USA, men det finns en diskrepens emellan traditionerna. Emedans de östeuropeiska karaiterna ser sig som oberoende gentemot judendomen betraktar de övriga sig som just, karaimiska judar.

1997 firades sexhundraårsjubileum för karaimernas ankomst till Trakai och i samband med detta gjordes en befolkningsstudie på karaimerna varvid dystra faktum framkoms, 82 % av de 257 framförda karaiterna angav karaimska som sitt modersmål, men bara 31 procent kunde tala språket och endast 13 procent sade sig använda det i både muntlig såsom skriftlig form. Av ungdomarna under sexton år var det bara tre styckna som kunde tala på språket. Det positiva är dock att karaimerna är stolta och medvetna om sin etniska identitet samtidigt som de har en hög bildningsnivå. Runt 11 procnt utav den liatuiska befolkningen har en högre utbildning i bagaget emedans samma siffror för karaimerna är det fyrdubbla, och runt 66 procent utav karaiterna innehade en ledande position inom förvaltningen.

Språket, karaimska, tillhör den kiptjakiska grenen av turkspråken och talades ursprungligen på Krim innan det i tidig tid flyttades till Troki och några få andra ställen i Litauen, språket finns ehuru även representerat i Polen. Några få samhällen kan existera nära Evpatoriya där man talar krimkaraimska, men annars finns karaimer i och omkring flera sydvästukrainska städer där man istället talar sydkaraimska. Karaiterna själva benämner sig förvrigt som qaray.

Språket är nästan utdött, men har kanske totalt omkring 500 etniska medlemmar och nästan alla av dessa bor i Litauen, det etniska antalet kan dock uppgå till 1500 totalt - vissa beräkningar gör gällande att det finns 6 talare kvar i Ukraïna.

De ovan utvandrade under medeltiden från Svartahavsområdet och de kvarvarande fortsatte sina liv framtills andra Europakriget. De har under hela sin krimska historia levt ett undanskymt liv på långt avstånd från sina kristna och muslimska grannar och hade främst sina samhällen långt upp i bergen, en historiker konstaterade blasamt att emellan århundradena 1200 och 1900 hände nästan ingenting.

Språket är intressant ur typologisk synvinkel då det erhållit stora influenser från slaviskt håll, men givetvis har man även en hel del hebreiska inlån, t.ex. adonaj ‘gud’, guf ‘kropp’ ock sem ‘namn’. Karaimernas anfädrer benämns ofta karaiter, karéer eller bene miqra, ‘karaim’ är även den hebreiska pluralisen av ‘karai’.

Qarayerna är från början av 700-talet och framåt en samlande benämning för judiska sekter som dock ej har speciellt mycket gemensamt bortsett från det faktum att de avvisar den muntliga Tora, d.v.s. den rabbinska traditionen, och istället la särskild vigt vid bibeltexten då de anser att Talmuden är ogudaktig och syndig. Karaimska skrevs mycket riktigt från början med hebreisk skrift och t.ex. bene miqra betyder just ‘skriftens barn’ emedans karaim kommer från hebreiskans qeraim, ‘bibelläsare’.

Skriftspråket nyttjas nu nästan enbart inom liturgin, den liturgi som skrivs skrivs då med det hebreiska alfabetet emedans den lilla skriftproduktion som sker inom det sekulära området istället skrivs med det kyrilliska eller det latinska alfabetet.

Intressant äro dessutom att tyska nazibyråkrater undantog karaimerna ifrån den ‘der Endlösungen’, då rasbyråkraterna inte ansåg att dessa var riktiga judar utan att de bara var omvända khazarer; SSaren Otto Ohlendorf som befann sig på Krim hade dock inte samma åsikt och förintade därvid nästan alla av dem. Den khazariska kopplingen kan således ha fog för sig, då en tes, som sagt, går ut på att karaiterna härstammar från det Khazanska khanatets elit som omkring år 800 konverterade till judaismen, men vissa ser denna tes som rent och skärt nonsens. Ohlendorf var en av dem.















~

Jag skriver mer om dessa i min bok Europas tungomål.