Siciliens historia og språg

- i korta ordalag

Siciliens prehellenska och preromerska historia är höljt i dunkel, de antika författarna nämner ehuru existensen av olika folk som också lämnat sparsamma efterlämnelser efter sig och kommit att gå till historien kända under namnen sikeler, sikaner och elymer.

Sicilien har en från fastlandsitalien avskild historia, detta är gällande för ön under både forntid såsom närtid. Det finns givetvis en del teorier kring Siciliens tidiga historia men en av dessa påtalar att ett folk anlände 3000 f.kr., men inte från det italienska fastlandet vilket man skulle kunna tro utan från västra Anatolien, eller öarna strax utanför. De förde med sig en kultur som var kunnig i hanteringen av brons, guld, silver och bly, de hade också en stadskultur och var givetvis kunniga i att bygga båtar för det öppna havet för längre distanser - vilken kunnighet de således nyttjade i migrationen från Anatolien till Sicilien. Med hjälp av dessa båtar så kunde de föra handel med avlägsna platser som Frankrike och Spanien. Det bör även i sammanhanget påtalas att under Ramses III så nedtecknades namnet på ett sjöfolk som oftast benämndes shekelesh, på ugaritiska finns även ett folk med namnet shikila - båda dessa ligger nära namnet ‘sikeler’ men det betyder givetvis inte att sikelerna kom från östra Medelhavet utan de kan ju lika gärna slutit upp i den folkblandning som utgjorde det som kom att kallas sjöfolken som lämnat ett vakuum i historien ifråga om vår kunskap om detta fenomen, vilket dock är en annan historia.

Sicilien var uppdelat på en hel del olika kulturer och en som har blivit speciellt känd för eftervärlden är castelluccio-kulturen som har blivit döpt efter byn där man grävde upp kulturen. Där har man funnit hundratals gravgårdar med fresker vilka har stora likheter med befintligheter i östra Medelhavet t.ex. den minoiska kulturen på Kreta, men även med målningar hittade vid templet Tarxien på det söderliggande Malta. Dessa fynd kan givetvis anspela vissa långtgående kontakter emellan denna ö och andra områden i Medelhavet, även andra arkeologiska fynd stödjer en sådan kontakt, men även långtgående samhörigheter med just det Egeiska området har kunnat framvaskats. Under 1400-1200-talen f.kr. så har mykenerna ett stort inflytande i hela regionen och var den hegemoniska makten i hela Medelhavet och det kan alltså vara så att Sicilien hade långtgående kontakter med dessas minoiska föregångare bl.a. så skall, kung Minos själv ha dött på Sicilien, men detta är dock ej tillförlitligt bekräftat - att mykenarna hade kontakter med ön är det dock. Efter 1200-talet f.kr. så blev det dock en kulturell nedgång, bl.a. p.g.a. mykenernas och Trojas fall, och en mörk period på ca. 500 år blev rådande på Sicilien. När hellenerna kom till området vid 700-talet f.kr. så fanns det enligt dem själva två stammar på ön, sikelerna, som ön är döpt efter, och, sikanerna.

Sikelerna var ett folk som enligt antika författare talade ett till latinet närstående tungomål och bebodde östra Siciliens inland - de skall ha utvandrat från Syditalien under sen bronsålder. Enligt en kontroversiell teori så skall det vara sikeliska och inte faliskiska som är närmast latinet men teorin är kontroversiell av den anledningen att den inte har så mycket material att bygga på. Tre inskriptioner (en från Adrano, vid Etna, en från Centuripa som ligger sydväst om Adrano och en från byn Sciri Sottano som ligger 3 mil från Caltagirone) och några glosor finns bevarat och detta är på tok för lite för att trovärdigt kunna utlysa detta språk som närmast latinet, inte ens dess italiska eller heller indoeuropeiska tillhörighet anses av vissa vara fastlagd även om de allra flesta ser språket som klart indoeuropeiskt. Den enda längre inskription som hittats är den nedanstående som inskripterats på en vas och hittats i Centuripa och kallas därför Centuripa vase och är från 500-talet f.kr.:

nunustentimhmarustainamhemitomestiduromnaneposduromhemitomestivelhomnedemponitantomeredesvinobrtome

Sikanerna skullo ha varit den ursprungliga befolkningen på ön emedan sikelerna skulu ha invandrat från Italien som innan nämnts, sikelerna skulle vid deras ankomst vid 1000-talet f.kr. dessutom ha jagat iväg sikenerna genom krigsföring - allt enligt helleniska historieförfattare. Även sikanerna kanske på något sätt har någon knytning österut, för ty i Syrien har man hittat en statuet som är dedikerad till Adad, en herre från Sikan eller Sikanou, liknande namn finns spritt i materialet från östra Medelhavsområdet. Man skall dock inte stirra sig blind på det östra Medelhavsområdet utan liknande namn finns även i västra delen. På den iberiska halvön åtfanns en stad med namnet Σικάνη och en flod med namnet Σικανός. Utifrån olika namns förekomst så kan man alltså inte framhäva någon ursprungsplats för folket förutöver stanna vid att de var sicilianare, de andra förekomsterna får förklaras på andra sätt tills vidare. Till detta skall även läggas att även ett galliskt folk finns med namnet sequani. Allt detta pekar givetvis på att ordet är nedärvt och att folken och platserna inte är ihopförbara direkt utan är säkerligen en hydronym (cf. Seine) av något slag, kanske från ett indoeuropeiskt *sik-. Om sikelerna var invandrare eller autoktona som sikenerna spelar då mindre roll i logikens spel då ju båda lösningarna ter sig naturliga. Än mera klarare teori är att det egentligen är frågan om samma folk med samma namn, men när den hellasiska koloniseringen togs vid på Sicilien så kan det olika uttalet hos de olika hellasiska folken gett de tvenne olika namnen med en dorisk kolonisering i på västra Sicilien, sikanernas områden, emedan jonerna kom till östra Sicilien, sikelernas hemområde.

Som inledningsvis nämndes så fanns det också ett tredje folk på ön, elymerna, men om dessa är inte allt för mycket känt men man tror sig dock veta att elymiskan antagningsvis är ett indoeuropeiskt tungomål, och, någon menar dessutom att språket är av anatolisk börd. Redan de gamla grekerna menade att de var av trojanskt ursprung, vilket dock inte höjer ögonbryna.

Om vi raskt går över från de tidiga ‘sicilianska’ folken, till de senare

Siciliens historia är full med externa influenser och externa härskare - sicilianarna själva har dock nästan alltid på något sätt visat sitt missnöje, inte med de externa influenserna, men likväl med de externa härskarna som förbytts huller om buller genom historien, vilket kanske är att vänta om en ö har den geografiska postering som ju Sicilien har. Detta har lett till att externa härskare kommit till Sicilien från i princip alla väderstreck, förutom från alla sidledes maktkamper har de även fått tampas med mer kraftfulla makter som kommit nere ifrån marken och uppe från himlen.

Siciliens skrivna historia börjar som många andra områden i denna region med de grekiska legender som berättar om ön och vi ska kanske inte lägga allt för stor vikt vid den vad gäller historisk korrekthet. En sådan intressant historia rör Daedalus som rymde från Kreta och därefter anlände till de västra delarna utav Sicilien där han sedemera blev hedrad av konung Kokalos som var kung över sikanerna. Den kretanska kungen ville ehuru få tillbaka Daedalus, som var en uppskattad uppfinnare, och landsatte i sådant syfte en trupp på Siciliens sydvästkust. Kokalos förstod givetvis vad som var i görningen och beslutade sig för att komma til Daedalus räddning genom att bedragsfullt bjuda in den kretanske kungen till fest, men dränkte honom istället sedan försmädfullt under ett bad. De kretanska styrkorna begrov sin före detta härskare och valde härefter att slå sig ner i området för sitt fortsatta leverne.

Huruvida berättelsen har någon sanning i sig har varit omdebatterat under en lång tid, men att sicilianarna inte gärna släppte in främlingar fick även Knossos erfara som flere gånger försökte, men misslyckades, i företaget att skapa kolonier på Sicilien. Bara några få feniciska bosättningar kom till på västra Sicilien plus den stad som numera är provinshuvudstad, d.v.s. Panormus. Den hellasiska bosättningen kom dock igång under andra delen av 800-talet f.kr. i östra delen av ön. Många av dessa kolonier expanderade relativt snabbt, men på andra ställen så bodde hellaserna sida vid sida med ursprungsbefolkningen som bara graduellt assimilerades eller trycktes bort av det hellasiska trycket, detta tryck inkluderade inte enbart fredlig samvaro utan även sådant som förslavning och utrotning. Den hellenisering som ehuru skedde ledde inte uteslutande till en mental hellenisering utan ett etniskt självmedvetande fortlevde, t.ex. i mitten av 500-talet skedde en sikelsk revolt, ledd av Ducetius, som dock kuvades.

De olika folken levde kvar framtills det att det romerska riket inkorporerat ön vilket dock inte direkt ledde till någon assimilering av den hellasiska befolkningen, men helleniseringen av de autoktona befolkningslagren fortgick. Den hellasiska tiden kom alltså inte till sin ände i och med Romarrikets expansion. Sicilien hamnade i blickpunkten för romarna under det första puniska kriget och blev en romersk provins under det andra. Romarna satte aldrig någon latiniseringspolitik i verket och hellasiskan förblev språket för den stora majoriteten av öborna. Senare under Augustus regentskap kom dock en latinsk kolonisering igång i denna romerska provins och i och med detta nådde latinska element Sicilien, vilket dock ej verkar ha haft någon större konsekvens förutom inom sfären för officiell kommunikation. Romarrikets tungomål var ehuru latinet, hvilket gjorde så att folk inom administrationen och inom de högre utbildade klasserna främst förde sig på det språket, även om de även hade kunskap i det andra målet. Även judiska element flyttade in till Sicilien, i likhet med att de flyttade till andra delar av Italien, och de valde inte enbart att bosätta sig i de större städerna, Messina, Palermo och Agrigentum, utan också i byar og in massae i landets inre delar. De judiska influenserna har således antagligen haft en större påverkan på Sicilien än på många andra områden där judar bosatt sig.

Under 400-talet e.kr. hamnade ön i blickfånget för dels vandalerna som residerade i Nordafrika och dels för italienska härskarna. Ön kom att tillhöra det Ostrogotiska riket en kort stund, men dess inflytande blev inte speciellt stort, och Sicilien tillföll senare Byzantium varvid den grekiska kulturen fick åtnjuta en ny skjuts framåt. De östliga kopplingarna som Sicilien hade genom sin befolkning stärktes härmed ytterligare genom att den östliga kejsaren Justinianus inkorporerade Sicilien med det Byzantiska riket år 535, vilket det senare kom att tillhöra under en någorlunda lång bit in i tiden. Olika germanska folk och morerna gjorde Italien, Iberien och Nordafrika till oroliga platser att befinna sig på, men Sicilien slapp till stora delar undan. När den byzantiske kejsaren 660 konstigt nog ville flytta sin huvudstad till väst efter mer än tre århundraden i Konstantinopel, så valdes Sicilien som huvudsäte. Man vet inte varför han ville flytta huvudstaden västerut, men kejsaren kanske helt enkelt ville återuppliva det Romerska riket och då ha huvudstaden centralt placerat i Medelhavet - Syrakusa blev nu så huvudstad för Byzantium i fem år framåt.

Förnöjsamheten om huvudstadsflytten blev dock kortvarig för sicilienarna, eller syrakuserna, när de märkte hur dyrt det var att hålla det kejserliga hovet, till detta skall läggas att kejsarens tyranniska beteende blev mer påtagligt på ön genom hans residens där - 668 blev Konstas II mördad. Det är helt enkelt bättre att bibehålla det gröna gräset på andra sidan ån, ty ett grönfrodigt gräs måste ju både sås, vattnas och omvårdas, vilket inte går hem då dessa karga platser där man annars bara ser brunbrännt gräs, om något alls. En successionistisk revolt kom igång och en armenisk aristokrat blev kejsare, till folkets jubel. Detta styre blev dock även det kortvarigt och Konstas II:s son som hade varit kvar i Konstantinopel kom i dager, vilket ledde till att revolten upphörde och Konstantinopel återtog positionen som huvudsäte. Sicilien bibehöll ehuru sin centrala roll inom andra områden, tre av fyra patriark var efter den arabiska expansionen positionerade i islamiska länder, vilket gav resultatet att de hellasiska områdena, Syrien och Sicilien blev centra för den ortodoxa tron, detta visade sig bl.a. genom att emellan 678 och 752 så var hela fyra av påvarna sicilienare antingen genom födsel eller uppväxt, hela elva var grektalande. Den hellasiska befolkningen på Sicilien ökade under denna tid genom en relativt omfattande invandring som skedde under hela 600- och 700-talen. Helleniseringen nådde oanade höjder och även de utbildade och de som innehade den politiska makten övergav latinet till fördel för hellasiskan.

Den goda tiden var dock inte bestående och under den första hälften av 700-talet fick Sicilien genomleva en tid av återkommande räder från nordafrikanska pirater, men den verksamheten avstannade ungefär vid mitten av århundradet och mer fredlig handel rådde härefter emellan Sicilien och Nordafrika. Detta ledde bl.a. till att en del arabiska handelsmän valde att situera sig på ön. I autonomistisk anda underskrev guvernören av Sicilien år 805 ett avtal med Aghlabidhärskaren av Tunisien, antagligen utan Konstantinopels vetskap, 813 följde även ett handelsavtal. Under 800-talet togo den officiellt hellasiska epoken slut genom de arabiska invasioner från Tunisien som igångsattes 827 och som ledde till hela öns underkuvning. Grunden till denna arabiska invasion kan man dock delvis beskylla den byzantiska härskaren för, eftersom han beordade om en arrestering på amiral Euphemius. Euphemius i sin tur initierade en folklig revolt som besegrade den byzantiska guvernören, vilket ledde till att han utnämnde sig själv till kejsare. En av hans män valde då att revoltera och Euphemius valde då i sin tur att be Aghlabidemiren om hjälp, Sicilien erbjöd sig, genom Euphemius styre, att bli en tributbetalande provins emot att Euphemius skulle bli utnämnd till guvernör på Sicilien. Emiratet var självfallet inte sent i vändningarna, utan en elitarmé bestående utav mer än 10 000 man uppges ha landsatts vid Mazara utgörandes utav araber, berber och iberiska muslimer. Även om Byzantium var kraftigt försvagat på grund utav inre motstridigheter och existensen av en mängd externa fiender så blev kampen om den strategiska ön påfallande hård. Palermo föll inte förrän 831 och det tog ytterligare tjugo år innan araberna höll hela västra Sicilien i Fatimas hand. Syrakusa föll 878 och i og med det så kan man säga att den byzantiska tiden slutligen var över för sicilienarnas del, även om t.ex. Rometta i bergen väster om Messina var motståndskraftiga fram till 965.

Syrakusa som hade varit Europas rikaste stad och som under hela 1500 år varit högsätet på Sicilien förlorade nu sin roll som ledande siciliansk stad, det först erövrade Palermo har sedan dess övertagit den rollen och givetvis inte velat släppa den - Syrakusas befolkning blev dessutom massakrerade. Detta är självklart tragiskt och den sicilienska befolkningen fick genomlida många svåra krigsår med påföljande farsoter som drog fram och utarmade befolkning och samhälle, men för många av de överlevande så såg man nog överlag relativt positivt på att bli av med det byzantiska oket som dels var autokratiskt och inte nog med det, utan pålade den sicilianska befolkningen betungande skatter som det inte fanns något större intresse av att uppbära. När de nya härskarna suttit in sina härskarstolar en stund så såg man att de nya härskarna faktiskt var ganska milda i sin syn på makt och maktutnyttjande - vissa städer var t.o.m. i praktiken självständiga och befriade från militär närvaro. Man kunde även jämföra det muslimska styret med omvärlden och man fann då att förtrycket var långt mycket mindre på Sicilien än t.ex. i de lombardiska eller frankiska områdena. Det var även religiöst tolerant om man jämför med vad man fått genomleva under Konstantinopel. Lokala institutioner bevarades under de nya härskarna och de flesta troende kristna fick fortsättningsvis fortsätta att leva efter sina egna regler o.s.v.

Men allt var givetvis inte guld och gröna skogar med dagens mått mätt, om man gör en tidskomparation så var förtrycket hårt och diskriminerande gentemot kristna och judar - hur rigoröst bestämmelserna följdes är dock givetvis svårt att sia om, men de flesta verka tro att man inte var speciellt strikt i åtföljsamheten av dessa lagar som gällde dhimmīs (skyddade ickemuslimska folk). Både kristna och judar var t.ex. tvungna att distinktsera sig från mängden genom att ha distinkta markeringar på sina hus och kläder, de fick betala mer i skatt än muslimer, de fick ehuru utöva sin religion, men någon rigning i kyrkoklockorna gick inte för sig (precis som muslimer nu inte får nyttja sina minareter som de vill i flera länder) eller läsa i Biblen inom hörhåll för muslimer, man fick heller inte dricka vin publikt, kristna och judar skulle resa sig upp när muslimer entrade ett rum och skapa utrymme för en muslim på gatan. Detta var hårda bud utifrån vår moderna synvinkel, men sågs som tolerant av den tidens samhällsvarelser, dessutom till sicilienarnas förnöjelse så var skatten, trots diskriminerande gradering, lägre än vad den varit under byzantiskt styre. Bl.a. tack vare detta och ett överlag effektivare och ekonomiskt smartare skattesystem, och inräknade agrikulturella, inte minst hydrauliska, kunskaper gjorde att ekonomin återigen blomstrade på Sicilien.

Palermo växte till sig och blev en etnisk metropol bestående utav araber, hellener, lombarder, judar, slaver, berber, perser, tartarer, svarta afrikaner m.fl. I Palermo fanns ett flertal sicilianska rabbier och lärda judar, det fanns även ett judiskt rättsväsende och andra kommunala administrativa institutioner og judarna bodde främst i ett kvarter i den gamla staden, Cassaro. Enligt 900-tals geografikern Ibn Hawqal så kallades en av Cassaros nio portar Hārat al-Yadūd, ‘den judiska porten’, denna ledde då till det judiska kvarteret. De judiska invånarna talade främst judeoarabiska. Judiska invånare har åtfunnits i stora delar av Sicilien under den arabiska tiden och den immigration av judar som skedde kom främst från Spanien, Nordafrika och Mellanöstern, främst från Egypten, ehuru även från Palestina, Syrien och Mesopotamien, och också från länder som befann sig ännu längre österut. Även de muslimska invandrarna var i sådant antal att den grekisk-romerska kulturen istället blev en grekisk-romersk-muslimsk kultur, inte bara i städer utan även ute på landet, vilket bl.a. ortnamn och farmnamn än idag kan vittna om.

Men nöjet var inte totalt överallt, ty bråk uppstod givetvis emellan nykomna och de som redan kunde kalla sig sicilianare, under 880-talet åtfinns t.ex. uppgifter om bråk emellan en ursprunglig population och nykomna nordafrikanska bosättare. Det verkar även som om berberna främst bosatte sig i sydväst vid Akragas (Agrigentum; som nu istället blev kallat Girgenti) och snart uppkom även en rivalitet emellan Palermo och detta området. Den muslimska invandringen var som nämnts väldigt stor över hela ön, men mest koncentrerat till västra och sydöstra delarna, till dessa skall även läggas en hel del konvertiter. Tyvärr så har de flesta efterlämningar, t.ex. i form av skrift och arkitektur, blivit fördärvade genom tiderna med start under nästföljande externa styre, speciellt slott och andra byggnader raserades under de normandiska erövringstågen. Det muslimska legala systemet gjorde t.ex. dock nästan inga intryck på Sicilien då man fick behålla sina egna lagar. Sicilien var under åren 900-talet fram till 1040 ett emirat under den lokala Kalbiddynastin som hade tagit makten över ön efter att Aghlabiddynastin i Tunisien blivit avsatt och efterträdarna, Fatimiderna, valde att flytta österut och placerade sin huvudstad i Egypten. Detta gjorde så att Sicilien fick en långt mer autonomisk ställning och från 960-talet så hade Kalbidfamiljen etablerat sig som härskare av ön. Det nordafrikanska samhälle som Sicilien tillhört brakade dock samman efter de inbördes bråken och den genomförda huvudstadsflytten till Kairo. Kalbidemiren som var rädd för uppror kom under 1030-talet fram till ett avtal med Byzantium. En byzantinsk general landsatte nära Messina med en stor arme som inkluderade flera hundra normander i ‘hjälpande’ syfte. Man kan anta att dessa normander senare återberättade och spred sina observationer om uppenbar siciliansk rikedom med förslaget om fortsatta räder mot ön. Ehurudan som helst så intog och bibehöll den byzantiska generalen en stor del av östra Sicilien i ett antal år, innan han var tvungen att dra sig tillbaka, detta kom att bli det sista försöket från byzantiskt håll att återta den strategiskt belägna ön. Byzantierna lade däremot förmoderligen grunden till nästa externa invasion då den normandiska närvaron i den byzantiska armén antagligen ledde till att normanderna fick upp ögonen för sikelernas ö.

Normanderna utnyttjade det instabila läget och Roger, med sin bror Robert, landsatte oxå sin armé nära Messina 1060, varvid den arabiska tiden även den kom till sin ände. Emellan åren 1060-91 beslagtogs ön och Roger I blevo greve av ön 1072 - som vanligt initierades attacken av att en av de styrande familjerna bjöd in dem för att själv ta makten, en taktik som historien visat inte varit speciellt lyckosam förutom för de som är ‘behjälpliga’. Det var påven Nicholas II som hade befullmäktigat bröderna att ta så mycket av södra Italien som de bara kunde, så länge de inte erkände den religiösa auktoriteten i Konstantinopel. Efter erövringen av den större delen av Sicilien så återvände Robert till fastlandet för att försvara sina marker där, vilket lämnade Roger kvar som således kom att bli greve av Sicilien och Calabrien.

Då den normandiska invasionen inte åtföljdes av någon stor invandring fortgick det arabiska livet där folket fick behålla sina marker, gårdar, slott eller vad det nu var. Man anställde även muslimer för de civila göromålen inom statsarbetet då de ju redan hade kunskaperna som krävdes för detta arbete - man var överlag inte speciellt intresserad av att rasera den befintliga statsbyggnationen varvid man lät sig inkorporeras in i den istället. Men inte bara den befintliga situationen accepterades i det stora hela, utan Roger skulle visa sig vara duktig på att dra de excellenta stråna från flertalet olika kulturer, den muslimsk-arabiska var den som bidrog med själva stacken, övriga gillingar strå som inkorporerades var romanska, grekiska-byzantiska och nordeuropeiska. T.o.m. militären tog in de nya undersåtarna, utan att de behövde frångå sin tro - 1075 slöts även ett vänskapsförband med Ziridhärskaren i Tunis. Det stora flertalet av den sicilianska befolkningen verkar ha varit nöjda med de nya styrelsemännen, kanske märktes ingen större skillnad för de flesta. Skattesystemet fortsatte att vara differentierat, men nu var det judar och araber som fick betala extra skatt, det juridiska systemet var även det fortsättningsvis uppdelat så att latinare, hellaser, judar och sarakéer skulle dömas enligt sina egna lagar, av sina egna domare. Även om det inte verkar vara någon större skillnad, så har man lagt märke till att en hel del muslimer verkar ha emigrerat från Sicilien då många familjenamn med distinkt siciliansk knytning återfunnits runt hela Medelhavet, även judeoaraber antas ha flyttat på sig till viss del då man funnit att det skapats ett judeosicilianskt emigrantsamhälle i Egypten. Normanderna insåg vad detta innebar ekonomiskt för ön och valde härledes att efter att normanderna 1147 erövrat vissa västra delar av Byzantium fånga in alla judar, prinsar och andra ledare som de kunde få tag på och sände dem därefter till Sicilien, ön fick således en influx av judeohellener.

Som ovan nämndes så lämnade den arabiska tiden egentligen inte så många spår efter sig, men man förstår att den haft ett stort inflytande på samhällslivet då normanderna tog över de arabiska statsmannaskapstraditionerna och även till stor del nyttjade arabiska yrkesmänniskor, men annars så syns detta även klart genom att de stora arabiska efterlämnelserna är det stora lingvistiska inflytande arabiskan haft, dels på en mängd ortnamn och dels på det sicilianska språket som således har en mängd lånord därifrån. Arabiskan var statsspråket i över ett århundrade efter den normandiska erövringen, men hur länge språket bibehöll sig i det talade språket är svårt att sia om.

Det siculoarabiska språket som utvecklades på Sicilien var tillhörigt de afroasiatisk-semitisk-sydvästsemitisk-arabisk-västarabiska tungomålen, förutöver denna arabiska form fanns även ytterligare en, judeoarabiska eller kanske judeosiculoarabiska, troligtvis fanns även berberspråk företrätt och givetvis existerade hebreiska åtminstone som ett liturgiskt språk. Roger påbörjade samtidigt även en latinisering genom att ta in en ny härskarklass som behärskades av nyinflyttade normander, fransmän, italienare och lombarder som fick en bit mark mot militär tjänstgöring. Ibland tog dessa även med sig manskap från sina hemtrakter, vilket kanske förklarar varför områden som varit arabisktalande redan vid 1200 blivit romaniserade i talet.

Man införde det nordeuropeiska feodalsystemet på Sicilien, men en hel del områden eller egendomar hamnade helt utanför detta system och blev därmed befriade från de adliga översittarna. Roger själv skapade aldrig ett situerat hov utan styrde genom att flytta runt i en evig Rogersgade genom de olika provinserna och medhavde då en mobil administration. Roger avled 1101 och styret gick härmed över till hans tredje fru, som ehuru fick lämna över det till Rogers son Roger II som 1105 blevo greve av Sicilien o som bl.a. införlivade Calabrien og Apulien i sitt rike, vilket i vevan även ombildades till ett konungadöme med sig själv på tronen. Medelhavets Sicilien blev genom dennes rike ett av Europas kulturellaste rike och förenade romerska, hellasiska, västeuropeiska och muslimska traditioner i ett sammelsurium inom alla sfärer av samhället, allt från administration, krigsmakt och mer reguljär kultur - han pratade själv även både hellasiska och, troligtvis, arabiska. Många av de gamla hellasiska verken översattes i Palermo från arabiska till latin och den egna produktionen av vetenskap, även koranstudier, och poesi, främst arabisk, var i gång även om endast lite av det har bevarats för eftervärlden. Det kom även att bli ett av dåtidens mest centraliserade riken och faderns sakral-byzantiska konungadöme blommade nu ut rejält och man framhöll att Roger II erhöll sin grekiska krona från Kristus själv.

Rex Roger II underkuvade även stora delar av mellersta Nordafrika och kallade sig härvid ‘konung af Afrika’, han hade även ambitionen att ta Konstantinopel. Förutöver den muslimska minoriteten i Sicilien och den stora hellasiska befolkningen så ökade nu även den romanska befolkningsandelen genom omfattande invandring. Under den nästkommande kungen, son till företrädaren, Vilhelm I, eller ‘den dålige’, så växte motståndet mot kungamakten, ja, inte ens kungen själv var speciellt intresserad av statskonsten, utan lät olika ministrar sköta ruljansen emedans han njöt av det daijliga rojala livet. Denna ideliga misskötsel tog baronerna som tillfälle för att försöka utöka sin makt, populära metoder som kunde nyttjas då som nu är etnonationalistiska sådana. Olika upplopp skedde i olika delar av regentskapets områden, t.ex. i Calabrien och i de lombardiska bosättningsområdena på Sicilien. Ett upplopp som leddes av baron Bonellus ledde bl.a. till dödandet av chefsministern, tillfångatagandet av kungen själv, arabernas affärer slogs i spillror, palatsets eunuker slaktades och haremets kvinnor delades ut för vidare nyttjning, land fråntogs muslimer och bosättningar på landsbygden förstördes. På nästan hela östra Sicilien blev det nu tomt på araber, og andra nordafrikanska etniciteter, och det var antagligen i denna veva under andra hälften av 1100-talet som de flesta arabiska intellektuella valde att bosätta sig någon annanstans än på Sicilien, i ren självbevarelsedrift.

Under efterkommande normandiska ledare bibehölls konflikterna, en engelsman tog tillfället i akt att under slutet av 1160-talet påta sig ledarrollen och använde palermomobben till att tvinga Palermos kanoner att välja honom till ärkebiskop och han och några andra engelsmän utgjorde Siciliens maktcentra i ett tjog år tillsammans med normandättlingen Vilhelm II, son till Vilhelm I, som icke vågade utmana ärkebiskopen. Även Vilhelm den andre höll sig med ett hov som var orientaliskt inspirerat och statsinstitutionerna fortsatte trots tumulterna att vara muslimskt överrepresenterade. Den västra kristendomen var på annat håll alltmer intolerant mot andra religionsformer än den av den själv erkända men i Palermo fanns moskéer ännu i bruk. Vilhelm hade dock inga barn, vilket gav stora problem med successionen som officiellt fick gå till föräldersyskonet Konstantia som dessutom var ingift med Hohenstaufiska huset. Baronerna hade först visat sitt gillande med detta, men då vissa inte ville hamna under tysk ordning så började man leta efter andra möjliga pretendenter och man fann då ett av Vilhelms illegitima syskonbarn, Tancred. Tancred valdes snabbt till kung av prelater, adelsmän och folk och även opponenter till Tancred erkände att han var ett bra val - åtminstone så var han av lokalt ursprung.

Problemen och de etniska motsättningarna fortsatte dock, vilket ledde till att ett borgarkrig mot muslimerna loade upp 1189 och som slutade med ytterligare emigration till Afrika och med att, bl.a. p.g.a. emigrationen, bonnlandskapet avfolkades. Vissa av flyktingarna återvände ehuru senare för att ta upp arbete tillsammans med Tancred, men de mentala motsättningarna klamrade sig fast, antalet som stack för gott var givetvis långt mycket mer än de få som kom tillbaka till ämbetsmannalivet. 1190 kom Rikard Lejonhjärta tillsammans med kungen av Frankrike och en armé korstågare och begärde tribut. Efter Tancreds död tog hans son, Vilhelm III, över rodret för ön, men han var bara barnet så när den tyske kejsaren Henrik VI 1194 landsatte sig vid Messina så välkomnade befolkningen honom som kung och senare samma år kunde han kröna sig själv till kung av Sicilien. Makten över Sicilien låg nu långt bort från det transalpina Europa. Under Henriks tid så nonchalerades Sicilien och behandlades som en koloni där tyska generaler kunde få feodalvälden, soldater kunde inhämta tribut och riddare kunde få mark som konfiskerats. En inhemsk revolt kom i dager hvilken den tyska kejsaren besvarade hårdfört och man dödade urskiljningslöst, även uppenbart oskyldiga. Mitt i konflikten så föll dock turen för kejsaren som själv härmed stöp ner i graven. Friedrich II, som var son till kejsaren Henrik VI och Konstantia av Sicilien, blev redan 1196 vid två års ålder tysk kung, året därpå avföll ju ehuru fadern och kampen om kronan utföll till barnets nackdel. Hans mor fixade dock så att han under namnet Fredrik I skulle få bli kung av Sicilien 1198, men för att han skulle erkännas som sådan så krävde påven Innocentius III i sin tur att han skulle vara hans förmyndare och länsherre, vilket ju således skedde. Det blev dock en papal makt enbart på pappret för vad kunde de högre krafterna stå emot tyska baroners krigsmakt som snabbt intog Palermo och den lille kunglingen. Olika etnonationalistiska och etnoreligiösa konflikter uppblossade, vilket endast ledde till att de tyska baronerna kunde stärka sin makt.

Den nye tyske kungen Fredrik blev uppvuxen i Palermo och fick härmed den sicilianska kulturen införlivat i sinnet och i släkten som faktiskt fortfarande bebor ett av de äldre palatsen i Palermo. Kulturlivet utökades bl.a. med en diktarskola och det sicilianska språket promoverades. Fredrik I blev dessutom på nytt tysk kung 1212 och kröntes senare 1220 till kejsare och återkom till Sicilien som han varit ifrån i ett dussin år. Fredriks stora intresse var och förblev Sicilien som han utvecklade till en centralstyrd ämbetsmannastat. I görandet av detta så fick han föra en del krig inom ön, t.ex. så satte han i gång ett fullskaligt sådant i de inre delarna av landet där den muslimska ledaren Ibn Abbad skapat sig ett eget rike. Härefter nedmonterade han de nya baronaten och förstörde alla privata slott som byggts efter 1189 och återinsatte de normandska lagarna rörande feodalism. Sicilien hade nu fått ett klart totalitärt styre där så mycket som möjligt skulle detaljstyras, såsom judarnas kläder, var prostituerade fick bo, generellt utegångsförbud efter att kvällen hade ringts in tre gånger o.s.v.

Fredrik promulgerade 1231 en ny unifierad lag som skulle gälla alla, oavsett etnisk tillhörighet, och som kallades Liber Augustalis och den skrevs således på latin. Augustales blev också namnet på de mynt som han lät trycka i antik romersk stil. Lagen proklamerade att kejsaren hade fått sin makt från Gud själv och att han var satt att styra utan inblandning från andra instanser. Självfallet blev Messinaborna upprörda av att finna sin urbana självständighet förlorad och gick i konfrontation 1232, vilket ledde till oanat förtryck. Ur demografisk synvinkel så förde han in nya immigranter från Hellas och Lombardiet för att fylla ut områden som av olika anledningar blivit underbefolkade, han lät bygga nya byar, men utplånade andra. Han valde också att tvångsförflytta tusentals muslimer till fastlandet och placerade dem i en militärkoloni i Lucera, vilket ligger väster om Foggia, varvid Sicilien blev en mer homogen ö, men till priset av, förutöver den mänskliga misär som följde, att viktiga ekonomiska och agrikulturella element försvann för att aldrig någonsin komma åter. Det är intressant att påpeka att det inte var av religiösa själ som Fredrik valde att förvisa de sicilianska araberna, utan grunden låg i att de var så självständighetsivriga, vilket förtryckaren inte ville veta av, samma förtryckare som av påvarna ibland kallades en döpt sultan. Den döpta sultanen kom senare dessutom att bli konung av Jerusalem.

Efter kungens död 1250 så hamnade ön ideligen i interna maktstridigheter där alla ville ha sin bit, påven valde till slut att sälja kronan till den engelska kungens åttaåriga son, Edmund av Lancaster, som så kunde titulera sig i tio år, men något maktövertagande skedde aldrig då man inte såg fram emot att behöva erövra en hel ö, område efter område, befolkning efter befolkning. Frankrike hade dock fler resurser att ta utav för ett sådant erövringståg, år 1261 blev dessutom en fransman påve och han valde att detronisera Edmund med föranspelning att han inte betalat ‘tronpriset’ och lämnade istället över tronen till Karl I av Anjou, den franske kungens broder. Han hade föga intresse av Sicilien, men ville ändå ta tillfället i akt att bli kung såsom sin broder varvid han igångsatte erövringspolitiken 1265. Detta innebar att han var tvungen att ta ön från Manfred, en Hohenstaufare som tagit tronen 1258 och som kommit att personifiera siciliansk självständighet. Efter att han dödats och hans son gjort sina försök till försvar för den sicilianska autonomin så gick styret över till fransmännen.

Fransmännen fick givetvis i sann siciliansk anda visst lokalt stöd för sina operationer, bl.a. från Messina och Syrakusa. Den franska armén visade dock inte sig från sin bästa sida och plundrade stora delar av Sicilien och många områden ödelades, tillika vissa städer förintades helt emedans dess invånare massakrerades. Fransk, eller italiensk, överklass kom att styra över ön och pålade befolkningen höga skatter genom en idelig beskattning, dessutom till sicilienarnas stora förargelse så placerade man huvuddelen av statsmaskineriet utomlands i Napoli. Missnöjet med det franska styret var relativt stort och en revolt 1282 resulterade i en massaker på fransmän, vilket ledde till att Peter III av Aragonien kunde erövra Sicilien. Peter hade redan 1262 gift sig med Manfreds dotter Konstans, vilket föranledde betroningen. Revolten skall enligt legenden ha startat genom att en grupp människor samlats på annandag påsk 1282 utanför Palermos stadsmurar då franska soldater i vanlig ordning sökte efter vapen i folkmassan, en soldat skall dock inte kunnat hålla sina händer i styr gentemot en kvinna, vilket är gud förbjude i öns kultur. Den soldaten gick inte levande ifrån platsen, men det stannade inte där utan händelsen upprörde folkmassan och var sannolikt den utlösande faktorn till en blodig ögonblicklig revolution där flera tusen fransmän inom loppet av några timmar slaktades till döds. Om vi skall tro källorna så bröts klosterdörrar upp och munkar dödades, man dödade äldre män och nyfödda barn, även sicilianska kvinnor som troddes vara havande med fransmän skars upp. Sådana här utbrott är knappast okända i världshistorien där barbarismen varit vägledande för stora delar av befolkningen som handlat i ren hysteri, det franska styret har självklart sig självt att skylla för revolutionens uppkomst men barbarismens skuld blir som bör pålagd utförarna.

Ledande invånare i Palermo kallade direkt till ett ting och staden utropades som väntat till en självständig republik. Man uppmanade omkringliggande områden att göra sig av med det franska oket och inom några veckor så hade hela Sicilien slängt ut kolonisterna. Fem månader efter att revolten startat, och efter att han hört att Karls skepp blivit förstörda, så landsatte Peter sina män vid Trapani och några dagar senare så proklamerades han som kung av Palermo utan att folket sade emot. Ön fick nu nya herrar från ytterligare ett nytt kulturområde, den iberiska halvön. Sicilien blev dessutom diplomatiskt helt avskärmat från övriga Italien och påvestolen bannlyste ön i ett århundrade framåt. Den nye herren tyckte det var bäst att låta Sicilien vara ett distinkt kungadöme och tillkallade ting enligt siciliansk vilja, men var även han lite väl girig när det gäller skatteindrivningen. Dessutom så fick spanska aristokrater markegendomar på Sicilien mot militär tjänstgöring och det blev givetvis dessa som stod kungen närmast i hierarkin. Peters lovelser att inte samma medlem av kungahuset skulle sitta på både den aragoniske såsom sicilianska tronen ledde ehuru inte till att efterträdaren valde bort endera av titlarna. Han lämnade dock över den praktiska ämbetsrollen till sin yngre bror Frederick som redan hade förts till Sicilien som barn och därmed vuxit upp till att bli sicilianare. Frederick kände sig dock troligen inte riktigt nöjd med denna quasiroll utan kallade till sig ett ting 1295 som resulterade i att han själv av baronerna blev vald till kung på ett självständigt Sicilien.

Detta blev startpunkten för ett långvarigt krig som inte slutade förrän 1372 då Napoli gick med på idén om ett självständigt Sicilien under namnet, ‘kungariket Trinacria’; detta självständiga kungarike skulle dock betala tribut till Napoli. Genom dottern och dennes äktenskap så hamnade styret utav Sicilien återigen under aragoniskt inflytande och en helt ny klass av spanska markägare gjorde inträde och fick stort inflytande på styrelseskicket på ön - dessutom fick baronerna stor makt att styra livet inom sina baronage. Det sicilianska parlamentet krävde att färre katalonier skulle anställas av staten och att de sicilianska lagarna skulle vara gällande, men de facto-utvecklingen blev att den aragoniske kungen detaljstyrde allt möjligt som egentligen enbart hörde Sicilien till. Från 1412 så ingick riket i en personalunion med Aragonien. Det iberiska väldet varade framtill 1713, men det var högadlen som under tiden utvecklades till Siciliens egentliga härskare varvid släktfejder dememellan utvecklades, tillika kvarstod rivaliteten emellan städerna Palermo och Messina. Inom den statliga administrationen fanns nästan inga sicilianare överhuvudtaget under hela denna epok, dessutom degraderades riket till ett vicekungadöme. Under den första regimen skedde vissa pådrivande förändringar i positiv riktning, bl.a. grundlades en hellasisk skola i Messina, samma stad fick dessutom Siciliens första universitet, men i övrigt så misskötes hela Sicilien och flera uppror existerar i annalerna. Under andra hälften av 1400-talet unierades också det som vi kommit att kalla Spanien, vilket ledde till att Sicilien mer och mer behandlades som en regelrätt koloni som låg utanför moderlandet, många sicilienare såg dock hellre att detta skedde än att behöva styras av den egenpåkallade napolitanska storebroden. Ett dråpslag mot Sicilien var när Spanien bestämde sig för att utvisa alla judar 1492, beslutet möttes av missnöje från Palermos medborgare som befarade ekonomisk nedgång, men genomfördes ändock. Hur många judar som konverterade och hur många som flydde det nya förtrycket är det ingen som vet.

Som innan påpekades så missköttes styret av Sicilien i nästan alla hänseenden, allt från att man kunde köpa sig en domarpost till att domaren i sin tur sålde frihet så att han kunde få tillbaka insatsen med god ränta, till att skatter och titlar påhittades enkom för att man skulle kunna sälja rättigheterna till dem. Det fanns även flera laglösa områden vilket gjorde att stora grupper av frihetliga människor existerade som försökte klara sig på egen hand, dessa grupper bestod till viss del av grupper utgjörande av ättlingar till tidigare genomförda invasionstrupper eller herdegrupper som kommit i konflikt med expanderande agrikulturism, tillika bönder som höll sig undan från skattesystemet. Vissa av de här gängen hade egna flaggor, arméer och t.o.m. trummor, vissa gäng leddes, stöddes eller beskyddades av baroner emedan andra var fattigmannagäng. Vissa försök att få områden att underkasta sig lagen gjordes givetvis, men bara sällan föll de ut med tillfälligt lyckade resultat, omertà var i bruk redan då, men myndigheterna nyttjade likväl redan vid den tiden det system som senare kommit i bruk i det USAska rättssystemet, d.v.s. tjallar du så frias du. Denna politik hjälper dock föga i ett samhälle där det ligger en samhällskulturell heder i att bryta mot lagen samtidigt som det ligger en samhällskulturell skam i att förtälja vad man vet eller har sett. Andra sätt för statsmakten att åtminstone i viss mån försöka få bukt med de fria banditgängen var att förhandla med dem.

Under slutet av 1500-talet så fick Sicilien dessutom utstå ett hårt tryck från pirater som gjorde räder mot ön för att plundra både slavar och materiella resurser. Runt denna tid så strömmande även nya immigranter in till Sicilien, i huvudsak så var det hellaser och albaner som flytt den ottomanska ockupationen av Balkan. Väl komna till Sicilien så grundade de sina egna samhällen, det största var Piana dei Greci som befolkades av albaner, som vissa gånger fortlevt ända till vår tid. Messina fick en långtgående autonom ställning under 1600-talet där kungens lakej inte lade sig i speciellt mycket i det lokala styret, de fattiga i staden la sig dock själva i politiken genom det uppror som de genomförde under 1670-talet. Rebellerna utestängde spanjorerna från staden och sökte stöd hos Frankrike som låg i krig med Spanien och som snabbt replikerade genom att utse en guvernör av Sicilien och kriget emellan Spanien och Frankrike fördes nu på siciliansk mark, emedans sicilianarna i det stora hela förhöll sig neutrala.

Denna neutralitet var dock ej gällande i Messina, staden som initierade kriget och sökte hjälp hos fransmännen, som snart märkte att Frankrike inte var speciellt intresserade av att respektera Messinas hävdansspunna privilegier. Messinas befolkning stödde därmed Spaniens återerövring av staden, men detta tog Spanien ingen hänsyn till utan förödmjukade dem rejält genom att ruinsätta stadens stadshus, det valbara rådet upphävdes, så även universitetet och pengarna som sparades in för detta satsades istället på att bygga ett slott varifrån staden kom att styras. Ytterligare åtgärder var att man konfiskerade eldvapnen, myntverket flyttades till Palermo, rebellfamiljernas egendomar, inklusive förläningar, jurisdiktioner och hela byar, konfiskerades och såldes ut. Den nya hårda irrespektabla antimessinska linjen som fördes ledde bl.a. till att stadens befolkning kom att minska med mer än hälften under ett decennium. Anno 1700 dog dock den den sista spansk-sicilianske kungen av den habsburgiska linjen, och han testamenterade Spanien och Sicilien till Louis XIVs sonson Filip av Anjou (Filip V) och Sicilien kom nu således ändock under ett franskt styre. Omvärlden såg ehuru inte med blida ögon på denna utveckling utan det spanska tronföljdskriget sattes igång för att hindra samgåendet av Frankrike och Spanien, vilket bl.a. ledde till att Sicilien i viss mån kom i skottgluggen och blev utsatt för bl.a. österrikiska och engelska krigsplaner och bombardemang.

Palermobor tog också tillfället i akt för att skapa lite självständighet i dessa för kolonialmakterna problemfyllda tider, den egna administrationen blev dock ej långvarig utan myndigheterna återfick kontrollen och dödade upprorsmakarna. I freden vid Utrecht 1713 fick Frankrike behålla Spanien men inte Sicilien som istället övergick till ett savojenskt styre och kom härmed att styras från Torino som gjorde sitt bästa för att få igång det sicilianska samhället. Piemontesernas övertro på sig själva skapade dock missnöje då främst norditalienare valdes till alla betydelsefulla poster. Missnöjet yttrade sig bl.a. i en lek som fortlevde i hundratalet år där barnen slängde stenar på en docka med namnet Vittorio Amadeo, samma namn, med tillägget II, som den turinska härskaren bar. Missnöjet hann dock ej bli tillräckligt stort för att leda till en revolt, dessutom så fick vissa baroner jobb efter att man diskuterat de olikas svagheter i föraktfull stil, de övriga baronerna fick fortleva med sina privilegier intakta. I slutet av 1710-talet så blev de europeiska förhållandena mer komplicerade vilket bl.a. slutade i att Vittorio ville byta bort Sicilien och för det få t.ex. Toscana. Spanien och Österrike slogs om Sicilien på Sicilien. Österrike vann över Spanien och erhöll Sicilien, emedan Savojen fick Sardinien, en hel del av de mer administrativt kompetenta sicilienarna valde nu att flytta till Torino där deras chanser till förbrödning ansågs vara bättre.

Det österrikiska styret började dåligt i en nonchalant och förtryckande anda, men ändrades relativt snabbt till en mer anpassad siciliansk politik även om den österrikiska administrationen hade liten förståelse för den sicilianska synen på skatter och myndigheters intervenering. Det verkar inte som det förekom några upplopp under det österrikiska styret, inte heller var det någon siciliansk gruppering som sökte hjälp från den iberiska halvön men 1734 när Spanien gjorde en lyckad landsättning så var adelsmän från Palermo snabba att framföra att spanjorerna skulle känna sig välkomna. Inte heller österrikarna satte sig ordentligt emot spanjorerna och Sicilien kom nu under Carlos III och härmed unierades Sicilien med Napoli återigen, d.v.s. ön blev än en gång styrt från Napoli. Den italienska kulturen gjorde sig också alltmera gällande på ön som kommit att bli en blandning av spanskhet och italienskhet med grekiska och arabiska rötter, plus lite central- och nordeuropeiska influenser. När Don Carlos slutligen blev kung av Spanien 1759 så gav han de tvenne konungadömena Napoli och Sicilien till sin son Ferdinand som härmed blev dito IV av Napoli och III av Sicilien.

Stor makt fortsatte ehuru att ligga hos baronerna och de var i många hänseenden i praktiken självständiga baronage och frågor som rörde liv och död för befolkningen låg inom baronens inflytandesfär. Baronerna själva kunde ofta bete sig i princip hur som helst och komma undan eventuella rättsliga följder, med bara några få undantag. Att banditgängen fortlevde är ur bland annat dessa synvinklar inte svårt att förklara, dessutom så har vissa av dem erhållit stöd från baroner och annat högt uppsatt folk och var inte speciellt intresserade av att rätta sig in i några externt påkallade led. Under 1700-talet florerade även rykten om att ett hemligt teckenspråk existerade på Sicilien som funnits sedan tiden för de hellasiska tyrannerna, och som haft betydelse för den sicilianska oviljan att styras av utsocknes folk. Faktum är i alla fall, även om utsträckningen är oklar, att bistatuella organisationer existerade som upptog skatt, från både bonde och markägare, och som innehavde ett separat rättssystem. Det bör även påpekas att det sicilianska juridiska systemet genom åren blivit extremt komplicerat som en frukt av alla olika rättssystem man varit inblandat i genom de otaliga olika styrena som Sicilien på ett eller annat sätt blivit involverat i. Detta ledde bl.a. till att både folket och officiella myndigheter ibland såg positivt på att lokala myndigheter, lokala ledare, markägare o.s.v., var den viktigaste parten i implementeringen av lagstiftningen, som ibland även stiftats av denne part själv.

1798 så invaderade napoleonska styrkor Malta som var nominellt knutet till Sicilien, men den maltesiska befolkningen som inte gillade det hårda franska styret kunde med hjälp av brittiska och napolitanska styrkor bryta sig loss från Frankrike och istället ingå i Storbritannien från år 1800 och har härmed försvunnit från siciliansk maktsfär. De napoleonska styrkorna invaderade även Napoli 1798 och Ferdinand fingo fly till Palermo, hvilket sicilianarna såg som positivt. Ferdinands intresse var dock knappast riktat åt Siciliens håll, utan snarare fokuserat kring hur han skulle kunna återta makten i sitt rike. Han lovade ehuru att även efter han stuckit tillbaka till Napoli så skulle Palermo inneha ett kungligt prinshov, detta löfte struntade han dock i efter att han kommit överens med Napoleon om repartiering. 1806 när nya krig uppkommit och den kungliga familjen fann sig tvungna att återigen fly till Palermo blev, som väntat, mottagandet inte lika gott. Denna gången var Napoleon mer direkt inställt på att oxå inta Sicilien og då Ferdinand inte hade någon speciellt kraftig armé eller flotta så fick han bjuda in britterna som understöd. Det han kanske inte visste var att de brittiska styrkorna ändock hade planerat att inta Sicilien, vare sig Ferdinand bett om det eller icke. Efter olika interna politiska händelser så stärktes engelsmännens politiska inflytande på ön och Sicilien utvecklade en ny konstitution som bl.a. stärkte landets självständiga ställning och förbjöd kungen att lämna landet utan parlamentets medgivande. 1815 så begav sig dock kungen ändå till fastlandet utan parlamentets medgivande och 1816 så försvann även det separata sicilianska kungariket då riket genom tvång unierades med det napolitanska ditot och blev ‘Konungadömet för de Bägge Sicilierna’, i samklang med detta så bytte Ferdinand den III-IV namn till Ferdinand I.

Sicilien skulle nu istället för att behandlas separat integreras med fastlandet, vilket bl.a. betydde att Siciliens flagga utraderades, pressfriheten försvann, likväl det sicilianska parlamentet och den sicilianska lagstiftningen och de sicilianska institutionerna till fördel för de napolitanska som var av napoleonisk härkomst. Överlag så skedde en centralisering av styret. Flera städer såg förvisso positivt på denna utveckling, men det är inte speciellt svårt att förstå att Palermo inte var en av dessa, men även till andra städer spred sig så småningom missnöjet med det napolitinska styret som missgynnade den sicilianska ekonomin. 1820 var det åter dags för en revolution med separatistiska förtecken, men dess genomslag var främst centrerat till Palermo. Juntan i Palermo sände diplomater till Napoli med krav om autonomi men de arresterades och Napolis svar var att underkuva separatisterna med militär makt. Juntaledaren som valde att försöka få ett stopp på konflikten med fredliga medel fann att stöd för detta inte åtfanns i varken hans egna led eller hos centralmakten och Palermo fick utstå ett bombardemang innan den napolitanska armén återtagit staden. 1821 så intog österrikare Napoli med syfte att återinsätta det absolutistiska styret lett av Ferdinand, Sicilien blev i samband med detta bas för tiotusentals österrikiska soldater som tärde på det sicilianska samhället och dess ekonomi.

Under hela den här tiden så fortlevde även de laglösa gängen, britterna berättar t.ex. om hemliga brödraskap som sätter heder och mod högt, emedans de inte har någon respekt för lag eller individers fysiska integritet. Berättelser finns återigen om att baroner ibland gömmer sådana band eller att de t.o.m. leder dem, andra gäng verkar ha varit bönder som skyddat sig mot baroner o.s.v. Dessa sociala strukturer var som innan nämnts ofta socialt och kulturellt accepterade av samhällena ifråga och var i många frågor de enda fungerande institutionerna som existerade. Man bör ju även påpeka att det inte just är vinst som varit pådrivande för dessas handlingar, utan snarare heder, makt och andra sublima företeelser.

Missnöjet med det bourbonska styret från Neapel var inte inexistent utan en revolt skedde t.ex. 1837, men den avstannades på grund utav en koleraepidemi som krävde offer i tusental och spred panik, sjukdomen var framtills dess okänd i området. Många, inklusive ärkebiskopen i Palermo och universitetsprofessorer, misstänkte att giftspridningen var planerad och utförd av myndigheterna - som ses så är konspirationsteorier inget nytt under solen. I Catania hissades den gula flaggan som stod för siciliansk självständighet och ett revolutionärt råd skapades, men efter några dagar så ebbade hela revolutionen ut och blev kontrarevolutionär. 1848 så var det dock dags igen med start i Palermo, men den revolutionen spred sig istället som en löpeld genom det torra brandvänliga sicilianska gräset. De främsta målen kom att bli stadshus och poliser som dödades en masse, men även en hel del andra saker och andra människor kom att stå i vägen för pöblens exploderande massa, som många gånger samlades i olika gäng eller militier. Det samlade intrycket är att ingen speciell politisk ståndpunkt låg bakom upproret eller upproren, utan att det snarare rörde sig om ett ytterst spontant och snabbspritt allmänt uppror mot myndigheterna överlag. Det politiska förhållningssättet som dock kom att komma i ledarposition var liberalt och antinapolitanskt. Napoli kände sig tvingade att till slut erbjuda Sicilien lokalt självbestämmande emot att de erkände den bourbonska suveräniteten - det sicilianska revolutionsrådet tillsammans med det återskapade parlamentet krävde dock full självständighet och separering från Napoli, ock så skedde. Den fria perioden blev en rörig epok i Siciliens historia och de fick ingen reell chans att bygga upp något hållbart styre eftersom fraktioniseringen var för stor.

Efter några månader anföll en napolitansk styrka Messina som intogs och härefter lämnade Napoli samma erbjudande som innan, vilket ledde till samma svar från sicilianarna som ju säkert även misstänkte att Napoli skulle bryta löftena så fort avtalet kommit i hamn. Napoli ville dock ej så lättvindigt lämna ön, utan under 1849 så togs ön tillbaka bit efter bit. Nationens parlament fick stänga igen, men viss grad av lokal självständighet tilläts i kyrkliga, rättsliga, finansiella och polisiära spörsmål, men det napolitanska styret som man nu åter undertvingades var knappast ett styre av den mer upplysta sorten utan snarare ett relativt despotiskt sådant, vilket självklart är en av anledningarna till att självständighetstankarna kunde fortsätta att leva ett gott liv på Sicilien och hos sicilienare runt omkring i Europa.

Känslan av italienskhet har aldrig varit speciellt stor på Sicilien, men ändock så menade Mazzini att man skulle starta ett sicilienskt uppror och sedan nyttja detta för att uniera hela Italien, denna idé tog sedemera Garibaldi efter. Man förstod att Sicilien var idealplatsen för att föda en revolution där stora delar av folket är missnöjt med Napolis styre, existensen av arga bondeskaror och tillika traditionen av milisgrupperingar, det man dock inte tog hänsyn till i idéskapandet var att Sicilien lika lite som det ville tillhöra Napoli, ville tillhöra ett ännu mera från Sicilien avskiljt Italien. En viss del av intelligentian, främst i exil, valde dock att propagera aktivt för den nya idén. 1860 så startades ett uppror i Palermo som snabbt stoppades av polisen, men inom några timmar så hade de flesta militära posteringarna runt staden attackerats; inte långt senare så spred sig revolutionsandan, främst hos fattiga bönder, ut på landet och banditgängens frosstid kunde åter blomma ut till fullo. Upproret hann pågå i hela fem veckor innan Garibaldi tog tillfället i akt att genomföra sina sluga planer på att uniera den italienska halvön med hjälp av ön som alltid legat utanför, nere vid foten, utifrån italienska synvinklar sett. Han landsatte lite över tusen soldater vid Marsala i den västligaste delen av landet. Han proklamerade att han var diktator och härskare i ställe för Vittorio Emanuele II, kung av Piemonte. Lokalbefolkningen vid landsättningsområdet blev skrämda, men efter att Garibaldi framfört idén om ett bondkrig och utlovat mark till alla fattiga och de som tog upp vapen i kampen mot Napoli och dess styrkor och institutioner, så ändrades mångas uppfattning tvärt och gerillakriget kunde börja.

Efter att de napolitinska styrkorna tagit sitt pick och pack och stuckit så hade Garibaldi endast ett litet intresse av Sicilien, då han istället blickade mot Neapel och Rom för att fortsätta sin kamp om ett enat Italien. Han försökte dock härska som diktator i fem månader, men det gick inte så bra om man ser till banditgängens fortlevnad och behärskning av landet eller till olika städers militära kamp mot varandra o.s.v.. Garibaldi som till en början vägrade lämna över styret till Piemonte introducerade piemontesiska lagar och institutioner, det piemontesiska myntväsendet, decimalsystemet och flaggan. Inte ens det ärovördiga gamla sicilianska parlamentet återstipulerades, utan istället menade Garibaldi att det helt annorlunda piemontesiska parlamentariska systemet skulle exporteras till Sicilien. Det stod nu klart för de fleste sicilianare att Sicilien inte alls skulle få något självbestämmande utan att man blivit en fullbordad koloni, där kolonisatören inte alls tillfrågar befolkningen om råd och där tillika kolonisatören ser det inkorporerades områdets system som underordnat i jämförelse med kolonisatörens eget. Många sicilienare hoppades att Garibaldi skulle ge över makten till Piemonte där Cavour ju var premiärminister, inte för att man snabbare ville integreras med den norditalienska staten utan för att Cavour, liberal som han var, tidigare lovat sicilianarna lokalt självbestämmande. Missnöjet växte givetvis än mer när Garibaldi initierade ‘Diktatordömet av de Bägge Sicilierna’, vilket inte sågs som någon större skillnad från det döme man precis lämnat bakom sig.

För att få perspektiv på händelserna så kan det vara väl att bemärka att ytterst få sicilianare visste var Italien stod för, många trodde i flera år att ordet var namnet på kung Emanuele II:s fru. I oktober 1860 genomfördes, av Garibaldi, en folkomröstning på Sicilien angående skapandet av en unierad italiensk stat ledd av kung Emanuele II, i sovjetisk anda så svarade 99,5 % för en sådan skapelse. Sicilien överfördes sedan till piemontiskt styre och Cavour glömde snabbt av sina tidigare liberala lovelser och menade att Syditalien nog behövde norditalienska influenser för att klara den administriella livhanken. Norditalienska byråkrater som kom ner för att styra kolonin fann ett helt annat land och den kulturella chocken var total och kommuniceringen minimal - p.g.a. bristande språkförståelse. De norditalienska herrerna såg snabbt ännu mera ner på de syditalienska undersåtarna och menade i sann kolonial anda att sicilianarna nog skulle vara överlyckliga av att de blivit införda i ett upplyst rike.

Sicilianare, stolta som de äro, märkte att det knappast var någon skillnad på ett napolitanskt eller ett piemontiskt styre, förutom att Napoli faktiskt gav Sicilien relativt stor autonomi, och vände sin avsky mot nord och den italienska enhetsidén istället. Årsdagen av revolutionen firades således med nya uppror i flertalet städer, vissa ville ha tillbaka det bourbonska styret emedans andra endast kände för att få ut lite aggressioner. Hursomhelst så växte återigen militierna till sig och under tio år låg ön i borgarkrig, eller snarare ett ofantligt gängkrig som får Chicagos tidigare problem att blekna till en sandlåda. Det är från denna tid det som vi kommit att kalla mafia anses härkomma, även om en vidare studie av Siciliens historia lätt kan förtälja att dess historiska och traditionella förekomst har långt många fler århundraden på nacken. Det är dock sant att idéerna om ett väldigt organiserat mafiosigt system för tiden, och tidigare, ter sig väl överdrivna. De norditalienska herrarna gjorde vad de kunde för att få Sicilien att rätta in sig i de piemontesiska leden vad gäller lag og ordning, vilket i klartext betydde att befolkningen fick genomleva ett hårt förtryck, vilket givetvis endast ledde till att en än mer hatfull situation framkom, det i sin tur ledde till än mer antimyndig verksamhet och den s.k. mafian fick givetvis mer och mer makt i det reella samhället och kom att infiltrera även myndigheterna.

Det italienska parlamentet utsåg general Govone för att fixa till problemet Sicilien och gav honom fullmakt till bl.a. militärdomstolar och ögonblickliga avrättningar. Hans framfart var väldigt hård och det sicilianska hatet mot Italien växte sig ännu starkare, vissa önskade att andra statsmakter skulle intervenera i vanstyret som försegick på ön. 1866 så var det dags igen för ett uppror i Palermo, men Italien kunde efter en vecka med hjälp av 40 000 soldater återbringa staden till sitt domvärjo. I slutet av 1800-talet kom nya uppror upp i dager och några bönder valde t.o.m. en ny kung, året efter detta varde nya uppror o.s.v. Det revolutionärsbenägna Sicilien var även ett lätt offer för den socialistiska idén som snabbt fick fotfäste och spred sig som koleraepidemin tidigare i historien. Revolten som följde förintades återigen av den italienska armén och ledande politiker klargjorde att Sicilien var för orientaliskt för att kunna styras på annat sätt än genom våld. Även om dessa tankar figurerade så gjorde man ett försök om lite lokal självständighet - efter att man påtvingat landet olika reformer - men då experimentet snarare var anpassat till norditalienska förhållanden så blev resultatet av negativ karaktär innan det ens kommit igång. Den socialistiska åkomman gick sedan snabbt över och inte heller den besläktade fascistiska ideologin fick något starkare fotfäste förrän Mussolini tog makten, och det är inte för inte som Sicilien kommit att kallas den minst fascistiska regionen i Italien.

Det sicilianska hatet mot staten minskade heller inte under fascisttiden, då staten inte betedde sig speciellt exemplariskt och rättsstatsmässigt i sin misslyckade jakt på mafian. Dessutom så missgynnades det sicilianska samhället och ekonomin ständigt av den fascistiska staten, vilket givetvis knappast bättrade på anseendet utav den italienska staten. Under kriget fortsatte man att se snett på Sicilien och 1941 beordrade man att alla sicilianskfödda officerare skulle förflyttas till fastlandet då man inte ansåg att deras lojalitet var säkrad, detta kan tyda på att varken den italienska staten, eller kanske sicilienarna, ansåg att Sicilien i egentlig mening var tillhörigt Italien. Ock, mycket riktigt, när de allierade intog ön så gick det i princip nästan helt utan problem utifrån det sicilianska folklagret och snart efter den allierade erövringen började de separatistiska tankarna att pyra och en planering om folkomröstning kom till vida. De allierade valde dock att gå emot denna folkliga och dominerande strömning om siciliansk självständighet och gav Italien åter makten över ön 1944, detta ledde till att en hemlig armé skapades och ett inbördeskrig igångsattes. Två år senare så gav Italien Sicilien visst självbestämmande, främst över jordbruk, gruvbruk och industri, kommunikationer m.m., vilket tillfredsställde en hel del separatister, till detta skall läggas att den italienska staten slutat missgynna Sicilien ekonomiskt såsom man gjorde under den fascistiska tiden. Sicilien har dock sedan dess politiskt tillhört Italien, även om Sicilien både socialt, kulturellt och språkligt kvarblivit vid sin sicilianska tradition och självfallet figurerar olika frihetssträvande rörelser fortfarande. Vissa rörelser vill bryta loss Sicilien helt från den italienska halvön, emedans andra vill återskapa ‘de Bägge Sicilierna’, då de anser att de åtminstone har större tillhörighet till ett syditalienskt kulturområde än ett italienskt. Inte helt olikt vissa separatistiska tankar i nord.


Språken

På Sicilien talas givetvis sicilianska av de flesta av öns innevånare. Sicilianskan har erhållit en del franska och arabiska influenser och karaktäriseras oftast som ett väldigt distinkt språk åtskiljt från standarditalienskan, men ändock tillhörande samma romanska undergrupp. Språket uppdelas bl.a. på följande varianter: västsicilianska (bl.a. palermosiska), östsicilianska (bl.a. messinaiska), eoliska (på de Eoliska/Lipariska öarna), centralsicilianska och sydöstsicilianska. Västsicilianskan är den mest konservativa av de olika språkområdena, just vokalljuden inom hela det sicilianska språkspektrat anses vara arkaiska gentemot övriga syditalienska språk.

Detta var det italoromanska språk som konkurrerade mest med florentinskan om stämplen som standarditalienska - och det behöver väl inte sägas att det var den senare som vann och den första, med alla andra, som blev orättfärdigt degraderade till dialekter. Denna konkurrens kunde mest bestå genom palermosiskan som framkom genom Fredrik II:s hov och diktarskola i Palermo under det tidiga 1200-talet - flertalet olika sicilienska akademier har sedan uppkommit som arbetat med det sicilianska språket som grund. Detta sicilianska högspråk kallas siciliano illustre. Dante själv skriver att all poesi som skrivs av italienare kallas siciliansk och att språket den skrivs på benämns sicilianum vulgare - sicilianska var mycket nära att erövra posten om det inte hade varit för Dante själv. Standarditalienskan har ehuru ej utraderat sicilianskan från ön där den består i god vigör, men någon officiell status har den tyvärr inte erhållit varken i dåtid eller nutid, under Regno di Sicilia så var det t.ex. italienska, spanska och latin som var officiella språk, kyrkan har dock ibland nyttjat språket genom sin policy att tala i folkets tungor.

Sicilianskan har genom tiderna tagit emot en hel del influenser från vitt skilda håll, från hellasiska, arabiska till germanska och albanska - men givetvis även från andra romanska språk, t.ex. galloromanska och iberoromanska och under senare år har en italianisering/toskanisering skett, då man för en centralistisk språkpolitik som varit igång sedan fascismens igångsättning. Sicilianskan skiljer sig ganska mycket från standarditalienskan och är givetvis ett helt eget språk, fast i samma romanska undergruppering. Det går egentligen att ta hur många exempel som helst, men för att ta åtminstone något så kan man nämna att standarditalienskans ‘fra un anno mi sposo’ blir översatt n‘atr‘annu mi maritu, men även mindre skillnader finns givetvis också, rroba för ‘roba’ eller veru è för ‘é vero’. Orden io ‘jag’ kan t.ex. heta något utav alternativen déu, ía, íu, íw, yí, yía, yíw, yú eller ĝĝéw, emedans loro, ‘dem’, istället har att välja emellan ðéddi, íddi, killi eller kwóy.

Även Sicilien fick ett judeosicilianskt tungomål där den judiska härkomsten låg i den yevaniska traditionen, d.v.s. den byzantiska judendomen som fått stora influenser från det yahudiska ditot, d.v.s. judeoarabiskan.Väldigt lite är känt om de judar som fanns på Sicilien före arabernas ankomst under 800-talet, men man tror generellt sett att de första judarna kom till Sicilien under det första århundradet. Det annars första mer reella beviset är en gravstensinskription från 383 som har första raden på hebreiska innan den fortsätter på latin. De bevis som kan framvaskas under påföljande århundraden, och som klassificerats varande judiska, är alla skrivna på hellasiska.

Ingen början, inget slut.

~~~

Taggat: Sicilien, Sicilia, Italien, Palermo, Roger II, Fredrik I, Liber Augustalis, Messina, Afrika, maffia, mafia, banditer, baronage, baroner, politik, historia, autonomi, självständighet, kamp, revolt, uppror, frihet, etnicitet, multikulturalism, sicilianska, judeosicilianska, judar, araber, berber, emirat, Garibaldi, omertá, de bägge Sicilierna, språk, influenser, kultur, Regno di Sicilia, Dante, sikeler, sikaner, elymer, castelluccio, Medelhavet, medelhavskulturer, Bysans, Byzantiska riket, sjöfolken, Daedalus, fenicier, hellener, greker, Romarriket, språkbyte, normander, Aghlabid, Euphemius, Syrakusa, Kalbid, siculoarabiska, judeoarabiska, Vilhelm II