En icke-indoeuropeisk minoritet som varit existent under en ganska så lång tid, men internt varierat smått är de turkiska befolkningselementen, som började med bulgariskan tillhörig det altaiskt-turkiskt-tjuvasjiskta tungomålet. Den största migrationen av turkbulgarerna leddes av hänföraren Altsek / Altsikurs under 600-talet, han tillhörde till en början det Avariska khaganatet men bytte över till langobarderna samt anlände till exarkatet Ravenna men inbjöds då utav Grimoald I af Benevento att bosätta sig i dukatet Benveneto. Enligt Gesta Dagoberti I regis Francorum så bosatte de sig främst i dagens Isernia, Bojano samt Sepino, i matesebergen, og Altsek tilläts fortsätta vara bulgarernas ledare under den langobardiska titlen gastald, Bojano blev gastaldatets säte. Det finns även en annan bulgarisk herre, kanske är det samma, som efter avträdelse från det avariska khaganatet bosatte sig, med 9000 av hans folk, i Bayern under åren 631-632, under den frankiska kungen Dagobert som gav dem lite land, men skall ha avflyttat till venetianska marker med de 700 som kvarstod efter att Dagobert hialöst massakrerat övriga. Arkeologiska bevis antyder även stäppfolks befintlighet i Molise samt Campanien under 700-talet og det kan finnas uppemot 700 toponymer som kan kopplas åt turkbulgariskt håll, till detta skall även personnamn givetvis läggas. Den langobardiska historieskribenten likväl benediktern Paulus Diaconus under slutet av 700-talet berättar att ättlingarna till bulgarerna fortsatte prata sitt eget språk, hur länge de gjorde detta kan vi ej så nu veta. Några århundraden därefter anlände nästa turkisktalande invasion via –oghuziskans turkiska som från 1400-talet og framåt gjorde avancer in i dagens Italien, i allt från Friulien till Apulien. Emedans osmanerna belägrade apuliska Otranto dog Mehmet år 1481 varvid ett tronpretendentskrig bröt ut hvilket slutade med att pretendenten Cem förlorade fastän han hade blivit understödd utav påven. Cem med familj bosatte sig därför sedemera i Konungadömet Napoli där de erhöll en prinstitel som än idag bärs utav ättlingarna. De bodde i Napoli framtills 1600-talet samt Sicilien intill 1668 innan de avflyttade till Malta där de sedan kvarblivit. Uppe i Venedig så omgjordes ett större palats längs Canal Grande till Fondaco dei Turchi / Fontego dei Turchi till att bli ett palatsområde ingjärdat som ett ghetto där bara turkar fick bo, under liknande regler som var gällande för de judiska ghettona härinnan förtäljt kring. De ottomanska turkarna finge bo där emellan början utav 1600-talet framtills 1838. Idag bor de flesta av de dokumenterade 16 000 turkarna i Rom, Milano samt då, Venedig, og historiskt i den ladinska staden Moéna i Fassadalen som haver både festival, staty samt en Via Turchia i dems ära efter de janitsjarer som togo flykt till orten efter slaget vid Wien år 1683, det är möjligt att det bara var en, om ens det. Hursom, Moena, benämnt, la piccola Turchia.
Nessun commento:
Posta un commento