Genom äktenskapet emellan Ferdinand II af Aragonien og Isabella af Kastillien 1469 påbörjades en ny homogeniserande politik i Spanien som syftade till kristen enhetlighet. Nykristna anklagades för dubbelmoral samt okristlighet ock inkvisitionen påbörjade sitt arbete i Sevilla anno 1481, år 1492 beslutades om utvisning utav judar från Spanien för att underminera deras inflytande på de nya kristna. Dessa sefardiska judar spredo sig utöver i princip hela Europa, Nordafrika samt bort till Anatolien, emedans andra flyttade till nabolandet Portugal där de tvingades att konvertera 1497.
De portugisiska judarna fortsatte ehuru att i lönndom utöva sin religion samt förde den vidare i skymundan inom främst familjestadiet. 1547 infördes inkvisitionen även i Portugal, hvilket fick som konsekvens att en hel del av dessa kryptojudar flydde landet, tillsammans med andra conversos från Spanien, varvid en del hamnade i sydvästra Frankrike. Det franska kungadömet som officiellt ej hyst några judar sedan 1394 ville ehuru ej ha in sådana hädiska element, men då den barska verkligheten i sydvästra Frankrike var pauperistisk efter krigen med engelsmännen, fann man från såväl kungligt såsom judiskt håll vägar att kringgå den officiella politiken.
Sydvästra Frankrike, med Bordeaux i spetsen, var både extremt fattigt samt avbefolkat efter det långa hundraårskriget varvid Louis XI promulgerade tvenne edikt där immigration av utlänningar till Bordeaux understöddes. Spanska og portugisiska handelsmän valde således att bosätta sig i den nya staden och tillsammans med dem kommo en hel del nykristna som genom århundraden kommit att kallas ‘portugisiska köpmänn’. Förutom Bordeaux samt Bayonne så kommo de även att bebo Biarritz, Marseilles, Lyons, Nantes, Rouen samt i de franska kolonierna i Amerika - även till Paris kom en del rouenska portugisiska köpmänn.
Ryktena om kryptojudendomen spred sig, men det hindrade inte Henrik II att 1550 erkänna deras rätt att bo i området samt att framställa att de skulle beskyddas utav myndigheterna. Ett antal liknade myndighetstexter framfördes genom åren framtills revolutionen 1789, i de flesta av dessa tolererades de som nykristna men inte som judar, emedans man i två av dem, skrivna 1723 og 1776, benämnde dem som judar istället för nykristna.
Med anledning av att judar återigen hade beträtt fransk mark så krävde Ludvig XIII i april 1615 att alla judar skulle fly landet inom en månad, men parlamentet i Bordeaux förhindrade implementerandet utav de nya direktiven och sedan lät man nykristna betala en avgift i utbyte mot att de fick kvarbo i Bordeaux. Ludvig XIV insåg att det var svårt att bli av med dessa handelsmänn från Bordeaux och omkringliggande områden varvid nya restriktioner infördes, tidigare hade de nykristnas speciella privilegier varit gällande i hela Frankrike emedans det efter 1656 allena gällde Guyenneprovinsen. När staten började se dem som judar i början av 1700-talet hamnade de i en ny situation og privilegierna de åtnjutit som nya kristna förföll till en aktiv diskriminering utav dem som judar. Myndigheterna i Bordeaux och Auch tvingades göra en lista på alla judar samt dessas tillgångar, tillgångarna skulle sedan beslagtas og överföras till kungamakten.
Ludvig XV lät ehuruväl de portugisiska handelsmännen, av han kallade judarna, stanna i sitt dömes provins Guyenne enligt ediktet av 1723, men givetvis endast om de betalade en hög avgift. Politikerna i Guyenne gjorde allt för att få kungamakten på andra tankar gällande dessa judar och menade att de trots sitt ringa antal var viktiga för det ekonomiska livet i området. De nya kristna väntade inte tills det officiella erkännandet 1723 för att bekänna sin judiska bakgrund, utan redan 1659 hade judarna i Labastide-Clairence avbrutit sina kontakter med prästerna vad gällde födslar, äktenskap samt dop; samtidigt så har man sett att man i åtminstone ett fall ristade den dödes namn med dess hebreiska uttal på en gravsten. Kontakterna med kyrkan minskade sedan allteftersom i hela regionen. En präst i Saint-Esprit var år 1654 en av frontalfigurerna vid köpandet utav en begravningsplats till den portugisiska gruppen så att de kunde utföra sina judiska riter där och en öppen judisk samhällsorganisation kunde framväxa med grund i denna de dödas plats.
I Bordeaux bildades 1699 välgörenhetsföreningen Sedaka som hade fattiga sefarder som sitt klientel, men kom senare att utöka sina göromål varvid den kan ihopkopplas med hela det portugisiska samhället i staden. I ediktet från 1776 gick kungamakten änn längre än 1723, då man inte ens brydde sig om att nämna eventuell nykristendom utan erkänner dem rätt samt slätt som judar; de hade nu även rätt till att till exempel köpa mark og undslippa eventuella markörer som bevis på sitt judeskap.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento