domenica 16 ottobre 2022

Bretonernas keltiska bretonska i franska Bretagne

  

Inom Frankrikes moderna gränser talas även det ökeltiska språket bretonska, eller brezhonegska som det även benämns, behavandes omkring 300 000-500 000 som talar språket, eller klarar av att tala språket, i mer vardagliga situationer, men ytterligare 100 000-700 000 säger sig ha någorlunda kunskaper i målet; detta kan man jämföra med de 1,3 miljoner människor som före första världskriget hade fullgoda kunskaper i målen. Bretonskan ligger närare kernewekiskan i Cornwall än kymriskan i Wales, hvilket ehuru är ganska logiskt då de främst ankommo från den delen av ön när det begav sig. I likhet med många andra språk, så kan man uppdela bretonskan i trenne kronologiska grenar, fornbretonska, medelbretonska samt modern bretonska, den första anses ha varit förekommande framtills 1100-talet, nästkommande framtills 1600-talet, därefter har den sistnämnda rådit.

 

Bretonskan som inte har någon officiell status överhuvudtaget är vidare uppdelat på léonaisiska, tréguieriska, vanneesiska samt cornouailleiska, skillnaderna består utav både fonologiska, lexikaliska og morfologiska aspekter. Eftersom språket ej behaver någon som helst officiell status så finnes det givetvis en ganska stark rörelse för att så skall ske ock den franska staten gick åtminstone till slut med på att skriva under den europeiska minoritetspråksstadgan 1999, hvilket var ett viktigt steg i kampen mot franskans intåg hos Frankrikes många minoritetsgrupper, men man har ej ännu bemödat sig att ratifiera den av konstitutionella avkroksskäl.

 

Bretonerna gjorde världen en otjänst när de, som britanner, på 400 samt 500-talen flyttade till området, när de flydde från angler och saxare i hemlandet, som då hette Armorica, hvilket förövrigt betyder just ‘landet vid havet’ enligt den keltiska benämningen på halvön. De annalkande ökelterna kommo främst från Devon som i princip lämnades åt sitt germanska öde. Armorica var befolkat av en autokton gallisk kontinentalkeltisk befolkning som antagligen fortfarande vid tidpunkten talade sitt eget eller sina egna språk. Romarna hade inte varit så intresserade av denna perifiera del av deras rike, utan läto dem vara, efter att det hade underkuvats i likhet med situationen i Baskien, hvilket hade medfört att både kultur samt språk hade bevarats framtills britannernas ankomst hvilket ledde till att gallerna assimilerades in i de ankomandes kultur og därmed var denna folkspillra samt hela gren av keltiskan borta för evigt. Veneterna som bodde i sydvästra delarna av Bretagne och som var något av en lokal stormakt försvann ehuru tidigare genom romarnas grymma behandling, som vi ju innan sett, andra folk i området varo osismier og redoneser. Änskönt vissa drag og lånord från armoricanska mål kan ha lyckats slingra sig in i bretonskan samt därmed bevarats för framtiden, men därom är svårt att veta till följd utav det skrala källäget.

 

Hursomhelst, området besattes utav britoniska bretoner vars måls storhetstid, om man räknar i utbredning, inträffade under 800-talet, då utbredningsområdet nästan nådde till staden Rennes - alltså ungefär i mitten av där halvön ur geografisk synvinkel börjar. Nu talas bretonska bara i västra Bretagne samt i vissa små språkfickor i dess östra delar, men språkgränsen förskjuts ständigt västerut mot havet och nu omfattar språkområdet endast omkring 600 byar og mindre städer, men även här så är det bara 8 % av barnen som talar sitt mål dagligen, hvilket är en förskräckande illustration på hur snabbt språket är på utförsbacken, i alla större städer talas nästintill endast franska. Språket har länge levt i skymundan, men nu äntligen så börjar både bretoner såsom fransmänn att förstå att det inte finns något ont i att ytterligare ett språk talas i en avlägsen del av landet.

 

Språkets nedgång blev reell när den siste bretonske og samtidigt bretonsktalande härskaren över hela Bretagne, cornwallaren Hoel, gick till daga anno 1084 og sedan dess har språket hållit sig i de lägre skickten i samhället, emedan överklass samt överhet har fört sig på franskan. I reella termer miste Bretagne sin politiska självständighet 1488 efter ett nederlag gentemot fransmännen og i formella termer anno 1514, då det gick in i det franska bålverket. Fransmännen lovade att respektera det politiska system som framvuxit i Bretagne, parlamentet États de Bretagne, och de skulle få intern självständighet, ungerfär som Skåneländerna lovades, där Frankrike ej skolat hava rätt att pålägga bretagnarna några skatter utan Bretagnes parlaments godkännande. Till en början följdes avtalet, men efter ett tag genomförde Paris en centralisering och skatter började 1675 smygupptas på olika varor, hvilket ledde till att bretonerna satte sig upp mot kungamakten. 50 franska herresäten gingo upp i rök, eller ner i ruiner, men den inhemska adelseliten stödde Paris og upproret slogos ned med stor kraft och de såkallade bonnets rouges, ‘rödmössorna’, hängdes. Hela aristokratin stodo ehuruväl ej på Paris sida, utan 1720 blev fyra styckna halshuggna i Nantes efter att de agiterat för Bretagnes suveränitet, hvilket var ett återkommande krav framtills den franska revolutionen som välkomnades öppet i Bretagne, främst med anledning av avståndstagandet utav konungamakten.

 

Bretonskan blev här återigen ett legitimt språk og lagar samt paragrafer översattes i all hast till bretonska, men denna juridiska status visade sig vara en kort parentes i den franska statens historia. Under den franska revolutionen lade man grunden för den etatistiska politik som varit allenarådande sedan dess och då löd parollen ‘Ett fritt folk måste tala samma språk!’ och man förklarade krig gentemot den ‘regionala rotvälskan’ - bretonskan sågs som fransk patois även om den i realiteten är helt avskilt från de romanska målen. 1792 avslogs ett lagförslag om att barnen skulle ha rätt till tvåspråkig utbildning i Bretagne, på Korsika samt i Elsass. Det bretonska målen var förbjudna i alla officiella sammanhang samt även på en del andra håll, exempelvis i kyrkan, även om det inte alltid följdes  - man förbjöd till og med prästerna att konfirmera barn som icke kunde franska. Bretonerna har länge krävt att barnen skall få läsa språken i skolan, men svaret är alltid det samma - att undervisning på deras språk, alltså rotvälskan, skulle understödja den bretonska separatismen och därmed föreligger en nationell säkerhetsrisk i existensen utav detta språk. Den franska säkerhetstjänsten är rädd för att någon folklig rörelse skulle vilja återskapa Hoels rike som gick i daga anno 1084, ej förståendes att deras eget förtryck är en stor del av separatismens raison d’être. Ja, mycket riktigt så stängdes Ètats de Bretagne efter revolutionen, varvid Bretagne delades upp i de fem departement som är rådande nu.

 

Ett folkligt uppror bröt ut i provinsen, hvilket den franska staten svarade på med terror, hvilket ehuru ej hindrade att den nationella hedern slog rot under 1800-talet og ett litterärt uppsving kallat emsaw, ‘återuppvaknande’, växte fram. Bland annat publicerades bretonska folkvisor og ballader, en grammatika kodifierades med grundbas i tre av de fyra större geospråkliga varianterna och ett flertal kulturella föreningar bildades. Under mellankrigstiden kommo så en växande nationalistisk rörelse ock den katolska kyrkan anammade den folkliga viljan samt förespråkade nyttjandet utav bretonska både oralt såsom litterärt. Redan under 1910-talet skapades en organisation som förespråkade autonomi för regionen, men den upphörde att fungera efter det årtiondets krigs slut, ett krig som propotionellt sätt dödade dubbelt så många bretagnska soldater än franska. 1918 grundades tidningen Breiz Atao, ‘Bretagne för alltid’, och kring denna samlades några bretoner som bildade partiet Parti National Breton som från 1928 förespråkade ett federalt Europa, menades att det endast var dymedelst ett sådant europeiskt styrelseskick som minoriteters rättigheter kunde tillgodoses. Vi finge se om denna federativa lösning blir verklighet eller ej, men om den blir det så får man hoppas, för minoriteternas skull, att subsidiaritetsprincipen blir strikt gällande så att de centrala regimerna blir tvingade att släppa sin hegemoniska makt. Hursomhelst så ogillade regimen i Paris partiets proklamering och allt starkare position i Bretagne, varvid massarrestering togs vid år 1938 eftersom Frankrikes enhet sågs vara hotad. Partiets båda ledare, som var hängivna sina mål, men ej så nogräknade hur man skulle nå dem, reste till Tyskland och försökte där övertyga tyskarna om viktigheten av att Bretagne skulle vara självständigt. Ledarna dömdes in absentia till döden av en fransk militärdomstol, men straffet kunde aldrig verkställas då en av dem dog i sotdöden, i Tyskland 1944, emedan den andra flydde till Argentina. Det franska straffet innebar även att hela den bretagnska nationaliströrelsen utdömdes som quislingar, trots att majoriteten inom det aktuella partiet samt inom övriga rörelser snabbt tog avstånd från kohandeln med Tyskland, en kollektiv orättfärdig bestraffning således. Även sådana som hade varit och dansat i en keltisk förening, och till og med sådana som varit med i motståndsarméen, betraktades som statsfiender, tillikt fick många intellektuella sätta livet till av maquis. Frankrike sysslade med etnisk rensning i ganska stor skala. Den bretonska rörelsen skamfläckades för detta och det dröjde länge innan nästa rörelse satte i gång på riktigt. En liten del av denna uppfragmentariserade vänsterrörelse ansåg att våld var lösningen på problemen och man lyckades exempelvis detonera en bomb i självaste Versailles den 26 juni 1978 med stor förstörelse som följd. Idag finns bara några undanskymda politiska rörelser med autonomi på agendan, till exempel Comité d’Étude et de Liaison des Intérets Bretons eller det mer radikala Strolard ar Vro, emedans Union Démocratique Bretonne klarar sig bättre och verkar inom dagens politiska system. Den revolutionära bretonska armén som tillskrevs runt 250 attentat under 1970-talet gör sig ibland till känna även idag, 1999 placerades en bomb utanför socialistpartiets högkvarter i Lionel Jospins valkrets och i april 2000 detonerades en bomb utanför en McDonald’s. Den bretonska armén har samröre med det baskiska ETA, hvilket kanske tog sin början när den franska regeringen från 1938 och framåt placerade baskiska aktivister som flytt Francoregimen i Bretagne, en i sig underlig placering. Under 1980-talet sökte sig även många baskiska aktivister till just Bretagne för att undkomma den spanska regimens likvideringspolicy, minst 27 basker mördades av den spanska staten i Bretagne emellan åren 1983-87. Emgann, ‘kampen’, som sägs vara gruppens politiska, har genom antikapitalistisk retorik funnit populära budskap som givit frukt genom allmänhetens vältyckande och de förespråkar Bretagnes fullständiga frigörelse från Frankrike.

 

Fransmännens misstänksamhet vad gällde bretonsk protyskhet var direkt löjeväckande, exempelvis som när bretonsktalande barn misshandlades i skolorna för att de hade svarat ‘ja’ med det bretonska ordet ya, hvilket i fransmännens patetiskt infekterade öron lät alldeles för tyskt. En annan företeelse i skolorna, som ehuruväl ej hade någonting med nazisympatier att göra, var det som kallades symbole. Det var ett tungt föremål, företrädesevis en träkloss, som man fäste runt halsen på de barn som i skolan ertappades uttala ett ord på bretonska, detta barn fick sedan bära detta ting fram tills dess att hen ertappat ytterligare ett barn med samma försyndelse, och det barn som hade den tunga och högst reella symbolen vid skoldagens slut blev bestraffad ytterligare. Detta var i bruk från 1880-talet, användes regelbundet under mellankrigstiden och slutligen även sporadiskt på sina håll ända fram till 1960-talet. I de skottska högländerna og på Hebriderna nyttjades ett liknande system/verktyg, verktyget kallades här maide-chrochaidh, emot de gälisktalande barnen. Skillnaden är inte så stor över kanalen, förtrycket förenar.

 

I hela den ovanliggande texten om bretonska så utmålas en ganska dyster bild, men den är inte helt sanningsenlig, då språket på senare tid har upplevt en renässans. Inte mycket av detta stöds ehuru från officiellt håll och det ryktas till og med om franska tjänstemän som vägrar registrera vissa bretonska namn i födelsebevisen. Bretonska talas nu i västraste Bretagne där provinsen delas av en språklinje som går från Plouha vid nordkusten över Pontivy till Vannes vid sydkusten och detta område kallas Breizh Izel, eller Bas-Bretagne, och omfattar runt 600 byar samt småstäder. Öster om detta ligger Breizhh Uhel, eller Haute Bretagne, och där pratas uteslutande franska. Även i dessa bretansktalande västra delar är det ehuru allena 1 % utav de som är under 20 år som säger sig behärska språket emedans det ävenledes endast var 45 % av de över 75 år som sade sig kunna tala språket flytande. Av de 400 000 som sade sig förstå bretonska var det bara 5,5 procent som talade det dagligdags. Bortsett från detta, så undervisas språket i vissa skolor ock på universitetet i Brest, kvällskurser finns och en rad publikationer utkommer, såväl helt bretonskskriftliga såsom franskspråkiga tidningar som har dagliga kolumner på ‘rotvälskan’, tretton radiostationer sänder dagligen bretonska program och en bretonskspråkig TV-station finnes genom Tele Breizh.

 

Det verkligen revolutionerande är att språksystemet i vissa skolor reorganiserats efter baskisk eller walesisk manér. Man har numera ett system som kallas Diwan, som går ut på att bretonska är det enda språket på vissa dagis og förskolor och sedan tillkommer inte franskan förrän barnen är tio år gamla, varvid även engelska påläggs plus ytterligare språk vid senare stadium. Dessa Diwanskolor finns över hela Bretagne, d.v.s. även i områden där språket ej varit i bruk under lång tid, och målet är att utbudet skall kunna efterfölja efterfrågan. Än så länge har ehuru efterfrågan varit något skral, 1,4 % av alla studenter i Bretagne, men antalet är i ständigt ökande och man har förhoppningen om att den kommer att öka markant och man planerar för ett bretonskspråkigt universitet.

 

Den intellektuella eliten i samhället har sedan slutet av 1000-talet hållit sig med franska som tungomål, men nu under de senaste decennierna så har ehuruväl en förändring skett och eliten har börjat tala och skriva på sitt eget hävdaspunna språk. Man får ju bara hoppas att detta sprids ännu längre ned i folklagren och om Diwanprojektet går i lås, kan så mycket väl bli fallet, varvid Bretagne kan vara ett av de få exemplen i världen som är värda att följa för andra utsatta språkgrupperingar. I andra fall kan man se att bretoner bara pratar bretonska när de pratar med djur eller i andra monostylistiska situationer. Man får ju hoppas att ordstävet Hep Brezhoney, Breizh ebet, ‘utan bretonska, inget Bretagne’, får genomslag och att bretonerna inser att de håller på att förlora sin kulturella identitet till fördel för franska, hvilket är en stor nackdel, nämnt väl att utvecklingen ännu är hoppingivande.

 














~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.


Nessun commento: