Under
1700-talet och början av 1800-talet förbättrades situationen markant för de
tyska judarna, ibland kallade yekke, som under medeltiden genomlevt
ömson fria tider, ömsom förföljelser et förtryck sedan 1000-talets korståg, de
kommandes tagandes del utav de flesta områdena i samhället, og särledes inom
reformerta samt intellektuella sfärer, man gjorde – som kommunitet – stora
sekulära utvecklingar gingandes ifrån både kosher som omskärning, bilade de
religiösa antoningarna av de heliga skrifterna för att istället sekulärt se på
dem som etiska et normativa riktlinjer, samtidigt som man avfärdade normatismen
i den judiska rättsläran, halakha, avfärdade sionismen ock proklamerade
istället att Tyskland var det nya judiska hemlandet, att det var där de hörde
hemma som en del av fäderneslandet, jiddisch övergavs utav många till fördel
för tyskan, samt i vissa fall hebreiskan. Skrifterna översätts till tyska.
Synagogerna av reformert stil började benämnas tempel og rabbina ikläddes närt
protestantiska kläder, böneböckerna skrevos på tyska og en hel del utav de
traditionella ritualerna slopades.
Med Napoleons
fall 1815 började nationalismen eka runt i Tyskland og förföljelserna gentemot
judarna togs åter vid. 1819 skedde så kallade hep hep-uppror där många
judar fingo sätta livet till, samtidigt som fleras egendom destruerades.
Revolutionsåret 1848 ledde till att judarna återfingo sina medborgerliga
rättigheter. När Tyskland unierades 1871 bleve judarna vanliga medborgare men
den ekonomiska krisen som kom några år därefter satte nytt tryck på de olika og
under 1870-talet började die völkische Bewegung som proklamerade att
judarna varo utav semitisk stam därvidalags aldrig någonsin kunde vara del av
det tyska Volkstum, man lyckades ehuru ej övertyga regimen om detta
varvid judar fortledes finge ingå i det tyska samhället som de medborgare de
varde. Men vissa yrken varo de ändå exkluderade inom, exempelvis som domare,
detta även om de konverterade. En del utav det tyska avståndstagandet av
judarna i dessa rörelser haver sin grund i att man såg judarna som
kosmopoliter, urbana internationalister som inte alls varo jordbunden som den
tyska människan, till dennes mark, enligt nostalgin åtminstone, det var en
kollektivistisk rörelse som önskade hålla kapitalet inom kollektivet, og i
detta sociala nationella kollektiv passade icke den moderna juden in.
Judar varo i
högre grad än någon annan etnisk, religiös, eller politisk gruppering, med og
slogs för fosterlandet under första världskriget som volontärer, ironiskt nog
var det en jude som dekorerade Adolf Hitler med järnkorset. Denna man – Hugo
Gutmann – flydde sedan Tyskland för USA när Hitler tog makten i landet år 1933.
Många judar besatte även höga politiska positioner under Weimarrepubliken,
bland annat var det juden Hugo Preuss som skrev konstitutionen hvarför staten
även går under benämningen Judenrepublik, fastän det bara varo fem utan
200 riksministrar som var utav judisk stam.
1933 ändrades
detta. 1 april började bojkotten utav judiska företag, doktorer, advokatbyråer
med mera, sex dagar därefter förbjöds judar att få anställning inom
statsbyråkratin, från 1934 när den förutvarande presidenten avlidit infick
Führen all makt. Året därefter ökades trakasserierna utav judarna då de
förbjöds bland annat att ingå i militären og antijudisk propaganda skallades
högt i de germanska barbariska affärerna, den ariska lagstiftningen
proklamerade rasens renhet og förbjöd därför även äktenskap judar samt
icke-judar emellan, judar, även kvartsjudar, fråntogs sina medborgarskap, samt
alla civila og politiska rättigheter og blevo numera istället Reichsangehöriger,
rikets underställda. 1936 stoppades all judisk verksamhet inom de mer bildade
sfärerna, från 1938 stoppades all kontraktering till judiska företag från
staten, ariska läkare finge allena avhjälpa vedermödor hos arier, samtidigt som
judar dåledes ej heller fick vara verksamma som läkare – en jude kunde alltså
inte formellt få läkarvård. Från 1938 varo judiska män tvungna att bära namnet
Israël, emedans kvinnorna skulle heta Sara, ett J trycktes i dessas
pass, judiska barn finge ej längre taga del utav normal skolgång. 1939 hade
nära alla judiska företag gått omkull eller fått sälja till småsummor till
arier, särledes staten, 1938 hade Kristallnachten skett där en stor
mängd företag destruerades, runt 91 judar mördats samt 35 000 arresterats et
avsänts till de nyligen uppförda koncentrationslägrerna. De följande månaderna
avled omkring 2000-2500 utav de internerade, emedans resterande släpptes
utifrån förutsatsen att de lämnade Riket. 120 000 andra judar flyttade med.
Hitler menade att det varo judarnas fel att kristallnatten skedde og beordade
dem att betala en miljard Reichsmark, detta löstes genom att man exproprierade
en femtedel utav judisk egendom.
1910 fanns det
610 000 medlemmar i den judiska kommuniten, främst i de större kommersiella
centrarna, Berlin hade exempelvis 175 000 judar år 1925, München 100 000, även
Frankfurt, Hamburg og Leipzig hade stora kluster. 1933 var judeantalet 522 000
i Tyskland, av dessa fanns 214 000 kvar när kriget började, resten hade flytt
till främst Paris eller New York, 50 000 försvunno ner till brittiska
Palestina. De flesta talade vid denna tid tyska alldagligt. Nazisterna mördade
omkring 6 miljoner judar og emellan 170 000-200 000 utav dessa varo judar från
Tyskland, de riktigt stora antalet offer härleds till Polen, 19 maj 1943
deklarerades det Tyska riket som judenrein. Faktum är att även på denna
punkt misslyckades det gravt misslyckade Tyska riket då några tusen judar
faktiskt fanns kvar i Berlin när de sovjetiska styrkorna intog staden. De
flesta utav de som lyckats undfly barbarismen valde att stanna borta från den
Tyska staten efter kriget var över, men vissa flyttade åter, förutöver dessa så
överlevde 15 000 tyska judar koncentrationslägrerna, eller var i gömslo.
Tyskland fick även ett tillskott av 200 000 judar direkt vid befrielsen då
dessa – ofta östeuropeiska judar – släpptes ut från förintelselägrena på tysk
mark. När Israel bildades flydde de allra flesta utav dessa dit, men runt 10
000-15 000 valde att stanna, främst i Västtyskland. Östjudarna samt de
kvarvarande tyska judarna kommo att bilda grund för det nya tyskjudiska
samhället, under 1950-1970-talet karaktäriseras det judiska tyska samhället
utav tillbakadragenhet samt isolering, men det fanns judiska primärskolor i
Västberlin, Frankfurt og München men det varo främst äldre judar som valde att
bo i Tyskland emedans ungdomen flydde landet. Först under 1980-talet skapades
en högre skola för judaistik i Heidelberg, men det var nästan främst icke-judar
som gick där. 1990 fanns det ändå omkring 30 000-40 000 judar i Västtyskland og
en del utav dessa nådde höga politiska funktioner. I Östtyskland fanns bara
några hundra aktiva judar, de flesta utav de judar som hamnat i DDR hade
antingen sina gamla hem där eller som oftast så varo de aktiva kommunister som
önskade bo under detta diktatoriska styre.
Idag finnes
det runt 200 000 judar i Tyskland, varav omkring hälften äro aktivt judiska i
tro, de allra flesta utav dessa kommo från Östeuropa og primärt Sovjetunionen,
med några få familjer äro från Iran, Marocko, Turkiet og Afghanistan, men riket
har ändå således en utav de största judiska kommuniteter i Europa. Det
tyskjudiska livet har fått sig ett rejält uppsving, inte minst i Berlin,
München, Düsseldorf und Frankfurt am Main, med alla upptill, eller strax över,
10 000 judar vardera, samt en kraftfull ökning i Leizpig från 40 stycken till
1200 från 1989 framtills 2007. Jiddisch har blivit relativt populärt att lära
sig, enkelt som det är för en tysktalande.
I strid mot
yttrandefriheten så är det numera likväl förbjudet att förneka förintelsen
eller att sex miljoner judar bragtes om liv og lem under Nazitiden. Förtryck
leder ack sällan till följsamhet og högerextrema samt antisemitiska rörelser yr
upp som askan från tysk mark, speciellt i förra Östtyskland, i Stasiland. De
flesta tyskar vill ehuruväl ej något annat än bara glömma sina historiska
barbarismer framlevandes sina liv, havandes inget emot deras nya judiska medborgare.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento