runtomkring på nätet, främst, ser man ofta singularformerna ’jag’
eller ’du’ skrivas med ’äro’, hvilket ju är pluralformen som är ursprungligt
tillhörig ’de äro’, språkpoliser brukar då hysta till att ’jag äro’ är en form
som aldrig funnits, men så har ju heller ej tvärtom ’de är’, som nu brukas
ordinärt. Ej heller ’jag är’ äre historiskt kongruent.
språkignoranterna hava fel på varje punkt,
det ena äre ej mer rätt än det andra
jag äm
du äst
hen är
vi ärom
i ären
de äro
ovan säges ofta vara urformerna för det fornsvenska språket,
detta är ehuru inget som följts steinhårt i det svenska språkområdet, över
tiden, någonstans, samt geoutvecklandes på ibland olika vis, utifrån det, inget varandes mer rätt eller fel än det andra
~
++ I genusens (o)inskränkta värld, Det pöbel har svårt att förstå, Bestämd fristående artikel, Linguateoretica
Taggar: är, vara, former, plural, singular, grammatik, svenska, normativism, deskriptism, språkfilosofi, språk, språkhistoria
1 commento:
Man bör lägga tanke och kraft i det man skriver.
Då blir det bra, däremot så ska en aldrig skriva för språkpolisernas skull.
Gjorde man det så skulle språket fort dött och innehållslös.
Språkpoliser kan få fundera över vad som är rätt:
"mer än dig"
"fler än du"
Jag skiter i vilket utan tar det som låter bäst i sitt sammanhang medövrig text.
Posta un commento