Konungadömet
Spanien är ett variöst land som består utav 17 autonoma regioner, hvilka
besitter en varierad grad av självstyrelse, samt 50 provinser.
De
iberoromanska folken hava sin härstamning från det Romerska rikets befolkning,
eller människor som därtill eller därsenare assimilerats, en kvarleva med
ickeromerskt ursprung, eller inassimilering, äro baskerna varandes ett unikum i
Europa. När Romarriket föll samman under 400-talet så invandrade flertalet
olika germanska folk ner till den Iberiska halvön, varav västgoterna varo de
mest dominanta. De assimilerades in i kristendomen samt kommo att behärska
större delen av halvön, men när interna stridigheter begovs så utnyttjade
ståthållaren Tanger från nordkusten från andra sidan sundet år 711 situationen
samt införlivade större delen av Iberiska halvön, som då således bleve en del
av den umayyadiska dynastin.
Det moriska
väldet som kallades al-Andalûs existerade från 756 som ett eget emirat
med säte i Córdoba, från 929 utvecklades det till ett eget kalifat. Under denna
moriska tid som varade i ungefär 400 år blomstrade Spanien upp när det gäller
både vetenskaperna samt konsterna, men även mer allmänna ting som ekonomi og jordbruk
finge ett kraftigt uppsving. De besegrade västgoterna flydde till de asturiska
bergen och påbörjade sitt uppror mot morerna år 722. Karl den store som fördrev
morerna från Frankrike kom även att beslagta Katalonien som härmed blev
införlivat i det västfrankiska riket - från 988 var grevskapet Barcelona ehuru
helt självständigt från den franska monarkin.
De romanska
kristna folkens återerövring av Spanien leddes av Kastilien og Aragonien, som
under 1200-talet även innefattade Katalonien og flertalet öar i Medelhavet,
exempelvis Sicilien og Sardinien, och vid slutet av 1200-talet så var det bara
Grenada som var kvar i morisk hand. Erövringen som pågått under flera hundra år
med vinster samt förluster underlättades genom att morisk splittring hade rått
och av att ett flertal mindre riken fanns, men på 1000- og 1100-talen kommo
ehuru tvenne stora berberdynastier in i landet och gjorde al-Andalûs till en
stormakt återigen. De spanska områdena ginge ihop när Ferdinand av Aragonien
satte sig på tronen 1479 då han tio år tidigare hade gift sig med Isabella av
Kastilien - 1492 bleve även Grenada tillhörigt ovanstående rike, en 781-årig
berbisk-arabisk historia gick till ändo.
1492 var även
det året då den genovesiska sjöfararen stöddes i sin förestående resa över
haven, men osså det år då 170 000 judar utvisades som kommo att sprida sig
utöver världen i en andra exodus, varvid rasismens ideologi påstartades enligt
vissa - ett år som kom att bli starten för en ny värld på gott og ondt, mest
ont. En era av folkmord samt kulturellt förtryck påstartades.
Morerna
däremot behandlades till en början tolerant, till skillnad från judarna, men
efter ett tag så tvangs de välja emellan kristendom eller utvisning, även de.
Dessa febrila
homogeniseringssträvanden ledde därefter till extensiv ekonomisk depression,
vilket ej förhindrat den kastiljanska nationalismen att fortgå i sin
etatistiska nationalism försakandes all olikhet uti de övriga underlydande
regionerna samt dessas heterogena strävanden, där enighet alltid betytt kastiljisering.
Må den
iberiska halvön ånyo blomma upp som den heterogena plats det är, må intoleransen gentemot olikhet och frihet skrotas, en gång för alla.
Frihet för alla.
~
Taggar:
Iberien,
Spanien,
Kastiljen,
stat,
nationalism,
självständighet,
frihet,
morer,
judar,
homogenisering,
enhetlighetssträvanden,
förtryck,
al-Andalus,
int
SvD
