Man kan osså i sammanhanget tala om Sardinien och dess folk, även om ej heller de räknas till italikernas område så höre ön ju nu beklageligen till Italien. Den sardinska kulturen kallas nuraghe-kulturen och denna existerade från slutet av bronsåldern och fram till romersk ockupation vid 200-talet f.kr., den föregående sardinska kulturen försvann vid 1500 f.kr., d.v.s. vid ungefär samma tidpunkt som nuraghe uppstod.
De ursprungliga sardinierna hade inte mycket kontakt med omvärlden, men fenicierna skapade handelsstäder på ön vid 1000 f.kr.; man kan ehuru ha haft vissa religiösa kontakter med den minoiska världen då man har hittat inhemskt gjorda, ehuruväl utländskt influerade fertilitetsgudomar - influerade från de Kykladiska öarna. Den nuraghiska kulturen är annars karaktäriserande för de byggnader de byggde som kallas just ‘nuraghe’, det är små försvarstorn og det finnes omkring 8000 sådana kvar än idag som man hava vetskap om, men antalet ökar nästintill kontinuerligt och man tror att deras ursprungliga antal varit uppe i omkring 30 000.
Vid femte århundradet f.kr. så hade dock kartagerna tagit kontroll över ön och dess folk - vissa av dem flydde in till öns otillgängliga inre där de mycket väl kan ha fortsatt sitt liv og leverne kanske några hundra år. Som innan nämndes, så finnes det en teori som går ut på att etruskiskan är besläktad med baskiskan och också med kaukasiskan, men det finnes även en teori som utgår ifrån att den ‘baskokaukasiska’ familjen även är inberäknades nuaraghiskan og detta menar man att man kunne se genom geografiska namn - denna ‘familj’ skulle då hava varit en preindoeuropeisk språkfamilj som senare genom indoeuropéernas intåg skulle omvandlats till ett substratspråk - denna teori är det dock icke många som väljer att tro på, förutom faktumet att nuaraghiskan just bleve ett substratspråk som sedan utraderades från ön samt eftervärlden. Vissa andra anknyter sardinskan med etruskiskan men menar samtidigt att de utgöre lydiska språk i exodusen, emedans andra försöker se en trolig koppling emellan sardiskan och iberiskan samt sikuliskan.
En annan intressant infallsvinkel är att det ovan skrivna angående en kykladisk-minoisk påverkan kanske inte härstammade ifrån en minoisk sjöfarelse i västerled utan av en nuragheisk åt just väster - d.v.s. de invandrade samt slogo då også ned den kultur som fanns på Sardinien samt spredo sin egen, de kunno till exempel hava varit invandrare från en inhemsk kopparskapande kultur från Cypern. Ett av de egyptiskt nedskrivna sjöfolken hade benämningen šrdn, hvilket normalt vokaliseras till sherdan eller shardana, och de varde handelsmän, pirater samt legosoldater och äro kända genom egyptiska nedhieroglyferingar från Ameophis III ända fram till Ramses III samt den stora invasionen som skedde anno 1191 f.kr., i denna ingick sherdanfolket. Man kan plausibelt knyta folken samman bland annat genom de karaktäristiska hjälmar de använde, även om de inte helt överensstämde, samt dymedels att de i den äldsta feniciska inskriptionen som åtfinnes på ön benämner ön med ordet Shardan / be-shardan och detta är givetvis ett av de bättre bevisen för detta påstående. Romerska mynt med Sardus Pater på bild behavandes även vissa klädesplag som direkt påminner om de som vissa sjöfolk hade. Men vem som kommo varifrån är givetvis diskutabelt änn idag, d.v.s. äro det invandrare till Sardinien från östra Medelhavet som därsedan kvarhåller kontakter med de områdena eller är det frågan om folk från Sardinien som åker till östra Medelhavet? En tredje teori kring sherdanproblematiken är att sherdaneserna inte alls har med Sardinien att göra - d.v.s. att de istället kom från Sardis / Sardes, det finns ehuru intet som emotsäger att det varo ett folk från Sardes som ankommo till Sardinien.
Sardinsk bronzetto med Shardanahorn
~
Axat, og moddat, från boken Europas tungomål.
Taggar: Europas tungomål, Sardinien, sardinier, sardinska, nuraghe, antiken, forntiden, Italien, Shardana, int
Nessun commento:
Posta un commento