Skotsk-gäliskan i Skottland

 

Bland de -ökeltiska språgen, som alla dagens keltiska tungor härrör ifrån, finnes emotsatt walesiskan og korniskan även de goideliska representerade på den storbritanska ön, av hvilka det största för ön är skotsgäliska eller gæliska som talas utav omkring 60 000 invånare - det är ehuru enbart mellan 10 000-30 000 som är aktiva användare av språket og vid folkräkningen 1981 uppgav ingen sig vara monolinguell, hvilket är ett omintetgörande av de 300-400 monolinguella som uppges ha funnits under 1970-talet.

Tungomålet talas nu av cirka 1,2 % av Skottlands befolkning över tre års ålder. Språket är centrerat till de norra samt centrala countierna i Ros agus Combra / Ross and Cromarty, på Innse Gall / Hebriderna, An t-Eilean Sgitheanach / Eilean a’ Cheò / Isle fo Skye / Skíð og speciellt de Yttre Hebriderna / Na h-Eileanan Siar - det finns ehuru även emellan 500-1000 talare i Alba Nuadh / Nova Scotia, Cape Breton et Prince Edward Island i Kanada som gör livaktiga försök i bevarandet av tungomålet men språkets ställning är här än värre än i Skottland.

Språkets nuvarande utbredning är ingenting jämfört med dess befintlighet under 1500-talet då det kanske talades i över 70 % av det skotska terriroriet, men redan under medeltiden utarmades gäliskan i öst og i lågländerna till fördel för skotskan. Nu under 2000-talet har ingen parish i fastlandets Skottland en gälisktalande befolkning överstigande 21 % av befolkningen och det är bara i Na h-Eileanan Siar som det generellt är över 50 % i talantal över hela området, hvilket det även är i Kilmuir / Cille Mhoire på norra Skíð. Folkräkningen från år 1991 visade att barn som har två föräldrar som talar gäliska till 72 % talar gäliska själva, emedans siffran droppar till 37 % om barnet levt tillsammans med en ensamstående föräldrer fastän denna talat gäliska, samt allena 14 % av fallen där två sammanlevande föräldrar finnes men där bara en utav dessa är gälisktalande. På de Yttre Hebriderna talar ännu runt 50 % av barnen emellan 3-15 års ålder gäliska ordinärt. För första gången på århundraden ökar nu antalet barntalare.

I vissa lokala skotska skolor så är studiet av gäliskan ett obligatorium samt så finnes det även helgäliska skolor, emedan det på högre nivå är frivilligt, det finnes även en organisation vid namn An Comunn Gaidhealach som arbetar för främjandet av språket. Under 1800-talet så hade man samma skolpolicy som Sverige haft gentemot samiskan då man helt sonika bestraffade de elever som påträffades tala denna ‘rotvälska’, men 1918 så infördes möjligheten för skotska skolor att undervisa i, men icke på, språket - detta hade ehuru ingen som helst effekt på den nedåtgående trend som pågick. I nutid, särledes efter Skottlands delvisa autonomi, så har dock myndigheterna en mycket mer positiv syn på språket och vuxenutbildning samt barngrupper existerar som bejakar det annars snabbt avtagande språket. Barngrupperna påbörjades under åren 1972-73, och det även i den skotska huvudstaden Edinburgh, och nu finns det över 80 sådana grupper i Skottland - detta har givetvis også gjort så att man på allvar kunnat införa språket i skolan, detta då främst i grundskolan emedans bara några hundra elever får sin sekundära utbildning på delvis gäliska. Primär lågstadieutbildning med gäliska som mediumspråk erhåller omkring 1800 studenter hvilket är långt fler än någonsin tidigare men det skulle behövas sexfaldigas för att ens hålla jämna steg med antalet talare, inte ens på Yttre Hebriderna täcker tillgången på gäliska skolor ens en tredjedel av behovet.

Påtalas bör att det främst är på grund utav avdöende som språket i rask takt försvinner där språket inte förts vidare i generationsleden, og ej igenom territorieminskningar, men förhoppningsvis så har man lyckats vända trenden då ett ökat intresse hela tiden kan skönjas - den skotska självständighetsrörelsen har ehuru ej visat något större intresse i frågan förrän under det senaste decenniet, och då bara tiondelshjärtat. Naturligtvis måste skolorna i de ännu gälisktalande områdena primärt hålla sin utbildning på gäliska, samt på andra håll där vilja för detta finnes, hvilket ibland dessutom är fallet, i de flesta fallen så får inte skotska elever höra något alls om gäliskan förutöver i de gäliskundervisande skolorna och de flesta skottar kan inte uttala eller ens känna igen ens de vanligaste gäliska termerna, de flesta skottar känner heller ej till att man historiskt varit gälisktalande där man så varit.

Det är även väl att nämna att olikt exempelvis fallet om iriskan på Irland så är det i Skottland extremt få som övergår till att tala gäliska, eller ens lär sig språket hyggeligt eller flytande utan att själv vara uppväxt i gälisktalande familj, allena några få enstaka procent, högst fem, av det totala antalet talare av gäliska är sådan input till språkgrupperingen, förvisso på senare år i ökande, motsvarande siffra för Irland skall vara emellan 65-98 % av iriskans talare äro upplärda, eller inlärda, og strax över hälften av de walesiska. Dessa nygäler benämnes ofta som gaidheil ùra / nouveau gæls, ickegälisktalande skottar benämner man förövrigt såsom goill men man ser sig inte som en olik etnicitet utan det är bara språket som avskiljer.

Kampen om språket började ehuru i emigrantsamhällena som hade vuxit upp i söderliggande städer, till exempel så grundades The Edinburgh Society for the Support of Gaelic Schools år 1811, emedans The Gaelic Society of London redan grundlades 1777. Denna sistnämnda figurerade även som översättningsbyrå åt regeringen för de texter som skulle översättas för Högländerna, härav fick språket en viss officiell framträdning samt domänvinster lingvistiskt sätt.

Det ges ut några få tidningar eller tidskrifter på målet, ehuru inga dags- eller veckotidningar, men en del nya böcker utgives, ungefär 100-110 per annum, av varierande art og siffror från 1970-talet gör gällande att runt 50 % av de gälisktalande även kunde läsa på sitt keltiska språk. Emellan 1830 och 1900 trycktes hela 900 sekulära böcker, böcker skrivna på ett språk som 1881 talades av över 230 000 människor, men som ändock överhuvudtaget inte existerade i Scottish Education Act från 1872, förlagen var likväl belägna i städer som Edinburgh, Stirling og Glasgow.

Gäliskan av idag har bara ett litet utrymme i vissa politooffentliga rum, fastän språket exempelvis jämte med engelskan haver en närmast jämställt status på lokal nivå i de västra ögrupperna sedan 1975. Sedan det Skottska självstyret kommit igång har de ekonomiska medlena till publicerat material på gäliska ökat markant, detta särledes gällande oral media såsom speciellt TV men även radio. I parlamentet självt fanns år 2001 bara två som parlerade flytande på språket, utav 129 ledamoter. Språket är dock naturligtvis erkänt utav EU inom sin konvention om minoritetsspråk samt godkännes formellt som kommuniceringsspråk om någon skotskgälisktalande minister tilltalar EU. Även inom Skottland har språket sedan år 2005 erkänts officiellt som formellt likställt engelskan genom Gaelic Language Act, om Skottland, eller Alba som det heter på gäliska, blir självständigt så kan man således förvänta att gäliskan blir ett utav de språk som blir officiellt.

Gälisk historik

Gaelerna är de folkslag som antagligen var de första keltiska folk som besteg de brittiska öarna, men som senare fördrevs norrut samt västerut av de annalkande britannerna som således representeras idag utav de brytonska folkspillrorna sedan de likväl blivit bortschasade utav anländande germanska folk. Den gäliska som idag talas i Skottland härstammar i sin tur från de iriska kolonisatörer som under 400-500-talen koloniserade den Storbritannska ön.

Språkvetare anser ehuru ej att gäliskan utgjorde ett separat språk förrän på 1300-talet och ett eget skriftspråk utvecklas icke förrän under 1600-talet, före detta var skriftspråket till största delen gemensamt med det iriska. De äldsta bevarade texterna är anteckningar på målet från 1100-talet, men de äldsta mer regelrätta texterna på gäliska från Skottland härstammar från 1400-talet då språknationalisten samt tillika poeten Walter Kennedy ansåg att skotskgäliskan var det enda rätta språket för den som ville kalla sig skotte. Till saken hör også att den romerska benämningen på den eiriska öns invånare var skoter, Sco‘tti eller Sco‘ti, og det var således genom dessas kolonisation som det nuvarande nationsnamnet har kommit till.

Gäliskan i Skottland kunno i speciellt skriven form förstås av iriskans talare på den iriska ön, då stora likheter kan skönjas inom såväl grammatik som ordförråd, men det talade språket skiljer sig ganska markant og ömsesidig förståelse är ej förekommande ordinärt. Bland annat så har gæliskan infört vissa säregna ljudaspirationer som artar sig som preaspirerade konsonanter, før exempel uttalas p ock k som hp ock hk efter en kort vokal. Just denna säregenhet har alstrat teorier kring en vikingapåverkan då samma sällsynta fenomen står att finna i isländskan.

Gäliskans starkaste epok inträffade ehuru några århundraden efter Dálriadas instiftan när landet samt språkets administriella form sträckte sig över hela Skottland plus över den nordvästra delen av England. När den sista gälisktalande kungen, Malcolme Canmore dog 1093, avdagade også detta tungomåls starka ställning, för att än så länge aldrig ha återvänt. Men skotsgäliska språknostalgiker skall dock ej titta på denna konung med avund, utan han var just den som bland annat införde engelsk lag og sed samt härmed även engelskt språkbruk - Skottland har heller ej aldrig varit helt enspråkigt, hvilket är värt att påtala.

Från 1100-talet och framåt ökade hela tiden det engelska och franska inflytandet vid det skotska hovet och städerna, Skottland var ju även senare ett frankofilt land, og vid slutet av 1300-talet räknar man med att engelskan hade majoritetsställning i lågländerna. Vid denna tid fanns ack ett annat rike, The Lordship of the Isles som det på engelska brukar kallas, som var beläget på Hebriderna samt i nordvästra Skottland, och det är enbart här som gäliskan haft administriell betydelse, även högländerna använde engelskan i officiella sammanhang, och det är ävenledes här som gäliskans nutida ‘starkaste’ fäste är förestående. Hebriderna et al var i praktiken självständiga emellan 1100-talet samt framtills 1493 då de underställdes den skotska kronan; just öarna Hebriderna tillhörde fram till besegrandet 1263 den norska kronan og de vikingar som bosatt sig på öarna övergick även de så småningom till gäliskan emedans norn fick vika undan. Nornen i sig överlevde längre på Orkney og Shetland.

Gäliskans sista rike var dock förgånget, hoppet om ett nytt i framtiden får inte ses som förgängligt. En reguljärt hostil hållning mot språket var förhärskande under slutet av 1400-talet och fram till nästan nyligen, og man missionerade ut det engelska kvädet samtidigt som man såg med förakt på det gäliska oket. Denna illvilja kom ej allena från England utan även från Lågländerna i Skottland, eller som den under 1700-talet verksamma gäliska poeten Alasdair mac Mhaighstir Alasdair benämnde det mì-rùn mòr nan Gall, ‘den stora illviljan från lägländarna’.

Inte förrän under 1800-talet så minskades avigheten mot språket märkvärt även om man såg ned på språket inom den lägre utbildningen där engelskan var allenarådande, och detta även i områden där enbart gäliska talades. Även idag framförs ofta gälisktalande i derrogativa ordalag, med beskyllningar kring allt från lantlighet, efterblivenhet såsom alkoholism, samt att stödjandet utav språket är totalt slöseri med tid, energi og medel. I hvilket fall så minskade denna skräniga ointellektuella avighet samt dels så spreds läskunnighet og bilingualism, men även en ny och växande vetenskapsgren växte fram, hvilket gjorde det engelska bakgårdsspråket åtminstone lite intressant även för intelligentian, sipprandes ner till pöblen - den komparativa språkvetenskapen som bygger på insikten om att språk kan vara besläktade samt att så varo fallet med olika till höres olika språk såsom gäliska og hindi eller italienska samt ryska. Det nyvaknade intresset ledde till att keltiska lärostolar inrättades vid universiteten och grammatikor samt ordböcker skrevos, språket lyftes väldeliga. Här hade engelsmännen ett exotiskt språk på sin bakgård, där engelskan ju självt bara är en alldaglig ointressant germansk utväxt, från Tyskland ultimat dessutom, samt tillnärmelevis kreoliserat tillsammans med romanska språk.

Under slutet av 1800-talet så försämrades utbildningsmöjligheterna igen, speciellt i den normala skolutbildningen genom skolreformen från 1872 och de enda som i egentlig mening hållit kvar vid språket av hävd är kyrkan, men inte heller den skotska kyrkan har stått emot språkutdöendet även om ‘svagare’ frikyrkor tydligen klarat av detta. En ny skolreform togs vid 1956 som stärkte gäliskans ställning, även om den inte blev lika starkt hållen som kymriskan i Wales - viljan hos många individer samt ungdomars attityder till språket haver ehuruväl blivit positivare, hvilket kan utgöra skillnaden emellan liv eller död för detta minoritetsspråk. En annan positiv bieffekt är att ej allena genom att språket hålls levande i de kommuniteter där talarna finnes utan även att det skapas karriärsmöjligheter og jobbefintligheter, utanför de traditionella områdena, för gälisktalande där det kanske även är en förutsättning att man kan språket. När gälisktalande föreningar, organisationer, skolor, institut, akademikor, tidningar, tidskrifter, TV- og radiokanaler, förlag, reklamföretag, översättningsbyråer, med mera, skapas så skapas även tusentals jobb- samt karriärsmöjligheter som kraftigare än allt annat kan inspirera folk att bibehålla sina ancestrala, samt utrotningshotade, språk.

Gäliska varianter

Gäliskan är även uppdelad på olika varianter, där målet på Lewis / Leòdhas, ogillas mest utav de övriga, men egentligen inte särledes avskiljbara förutom i speciellt tvenne fall där man kanske kan tala om olika tungor, dessa skulle i så fall vara kyrkogæliska som bygger på Perthshiredialekten som den talades för 200 år sedan og den skiljer sig markant från nutida språk, men det är ytterst få som behärskar detta språk, samt även East Sutherlands gäliska variant som kan karaktäriseras som ett separat mål, då folket inte utan stora svårigheter kan bli förstådda av övriga gälisktalande og viceverca.

Östsutherlänskan talas som namnet förtäljer i de östra delarna av Sutherland, hvilket är det egentliga Sutherland, Machair-Chat, med association till klanen Sutherland - i området talades ehuru först piktiska, hvilket ortnamn på pit- förtäljer. Så vitt man vete så hava earlarna aldrig fört sig på östsutherländska, utan i början av dynastin så parlerade de latin, franska og engelska och från 1500-talet så residerade de esomoftast i det engelsktalande Edinburgh samt senare efter 1707 så blev London den nya residensorten, även den lokala myndighetsutövningen sköttes på engelska från en så tidig tid som 1500-talet och det berättas att brev först lästes på engelska som tolkar senare fingo förklara innebörden för gälerna.

Östsutherländskan är nu på god väg att dö ut og nedgången fick en kraftigt spiraliserande nedgång med början på 1700-talet, då jordägare slängde ut de ofta jordbrukande gælerna från jordbruksområdena för att föra fårskötsel istället - och för detta togo man in anglosaxisktalande folk, hvilket gjorde att gälerna hädanefter var förvisade till att bedriva fiske, hvilket förvisso fungerade bra i förmodern tid samt i viss mån i modernt samhälle. Men från och med 1800-talet så haver engelskan allt mer samt mer erövrat även denna överlevande spillra då inflyttade engelsktalande ej haft intresse av att lära sig det lokala språket, utan gälerna har istället allt mer fått övergå till engelska för att klara av att kommunicera.

Så kallade ‘Charity schools’ inrättades också i svallet efter språkimperialismen och deras uttryckliga syfte var att sprida protestantism samt anglicism - ungefäreligen som svenskens behandling utav tornedallänningarna angående arbetsstugor samt folkhögskola. På några generationer haver man nästintill utraderat detta östsutherländska tungomål även om det fortfarande finns aktiva talare kvar - ur skrifthänsyn finnes icke mycket att tala om utöver vissa lingvisters nedteckningar.

Flera andra östsutherlänska tungomål har redan gått hädan då det tidigare fanns lingvistiska variationer emellan nord og syd, samt emellan fiskebefolkning och jordbrukare men tiden är snart kommen även för den sista varianten. Östsutherländarna kanske tar det med saktmod, ty Tha leigheas air gach càs, Ach cha‘n eil leigheas air a‘ bhàs, som försvenskat betyder: ‘Det finns botmedel för varje tillstånd förutom döden’.

Höglandsresandefolk

Det finns även ett resandefolk som går under benämningen höglandsresande, eller sommarvandrarna, eller på gäliska Ceàrdannan ‘hantverkarna’, eller det sentida språköverförda luchd siubhail ‘resandefolk’, denna sistnämnda term används ehuru för även andra resande människor. De höglandsresande folken är en distinkt folkgrupp men behar starka band till Högländerna, dess mål, kultur samt folk, samt bär även ofta klannamn, de äro goda bevarare utav traditionellt höglandskultur. De är nomadiserande, men i minskad grad sedan 1950-talet.

Deras ursprung är höljt i dunkel men de syns i källorna från omkring 1100-talet og teorier, eller myter, flödar om att de egentligen är pikter, de avskiljo både kulturellt og lingvistiskt från alla övriga resandefolk eller romanigrupper i övärlden, inklusive låglandsresandefolket eller angloromerna. Vissa menar att det finns genetiska stöd för en förindoeuropeisk härkomst, andra menar att de bara rör sig om outcasts.

Omkring 2000 individer finns det kvar som lever på traditionellt vis. Språket de traditionellt tala är ett slags pidgingäliska kallat beurla-reagaird, hvilket är gäliska för ‘tala baklänges’ varandes nära besläktat med sheltiska som det irländska resandefolket talar.

Galwegisk gæliska

Lite längre söderöver i södraste Skottland fanns framtills 1800-talet galwegisk gaeliska i kungariket Galloway og galiceringen utav region tros ha skett under 500-talet där det tidigare talats brittiska samt fornengelska, även forniriska spår står att finna i regionen. Man tror att tungomålet var likast det som talas på Isle of Arran men det är purt spekulativt då ej mycket finns bevarat av galwegiskan.

Språket avtog från omkring 1600-talet og man vet ej när det dog ut men antagningsvis under 1800-talet någongång, vissa hävdar fortfarande en gälisk käning, så medvetenhet om det kulturella arvet är förestående.

Tha leigheas air gach càs, Ach cha‘n eil leigheas air a‘ bhàs

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.