Teokratin och könet på Gud / Jahwe - Postmodernisme premillénaire CXXXVII

 

Skillnaderna äro ehuruväl inte att missunsamma då helt olika samhällen kommer ut av värdekonservatismen ock religiofundamentalismen, de värdekonservativa vill oftast ‘enbart’ ha ett samhälle relativt väl genomsyrat utav sina traditioner, og dyligt, emedans en fundamentalt religiös anser att de funnit san­ningen och därmed så skall alla rätta sig efter denna, oavbrutet og oavvederligt - man vill ha en teokrati, detta behöver givetvis icke enbart röra sig om statsbyggnationer utan i princip alla religiösa samfund är just teokratiska - åtminstone om de väljer att följa det de förespråkar i handling. Att inrätta en teokrati är som förstås egentligen en omöjlighet då ‘Gud’ igge finnes med oss ock kan således ej styra oss förutom genom det påstådda förmedlade ordet - någon måste ehuruväl uttolka dessa och det äro således dessa som styr - det är den iklädda Hermes som är den verkliga maktfaktorn i teokratin. Om personer ej personifierar gudomen, förståss. De religioner som vi främst talom om äro de mest aktuella i frågan, d.v.s. kristendom samt islam som tror på en externt existerande gudsvarelse, även om andra religioner har eller har haft sina motsvarig­heter, og de erkänno ju ingen makt större än ‘Gud’, eller gudomar, og därmed äro ingen heller bättre än ‘Han/Hon’ og således så skulle det ju inte heller funnits någon som har kapacitet att uttolka det denne förmedlat - vem skall då styra? Om det är en han eller hon, i judeokristendomen, kan ju diskuteras, havandes så även gjorts på senare tid, enligt skrifterna så heter dock gudomen JHWH och Van Biema skriver att JHWH “is certainly masculine. A feminine deity would have used the Hebrew letters for THWH”,1) JHWH är troligtvis bildat på hājā(h) ‘vara, blifva’ og namnet betyder då antagningsvis ‘den som är’ eller måhända ‘den som låter blifva till, den som skapar’, denna tredjeperson singularis översätts från denna korrektare tolkning esomoftast till just det könssatta ‘han är’ og gudomen behandlas som en man i princip alltid men i ett ställe i Midrash framställs guden som kvinna og Mose är här guds make, i en annan passage kommer den ‘postmoderna’ guden fram i denna största berättelse, ty när Mose, av Levi ätt, frågar gudomen vem han är så svarar han EHJEH ASHER EHJEH og EHJEH är första person utav samma ord istället för tredje som det ovan nämnda, svaret lydandes således ‘Jag är den jag är’.2) JHWH var heller ingen ny gudom för tiden, ty redan egyptiska källor omtalar en beduinstam från Edom vars gud hette just Jhw.3)

Fotnoter:

1) Van Biema, “In search of Moses”, i Time, Dec 14, 1998:44.

2) Se t.ex. Kushner, Till livet! Muhl, 1994:113, 129-130, Albrektson och Ringgren, 1999:21, 88.

3) Ibid:21.

~

Axat från boken Postmodernisme premillénaire.