Iransk islamism visavi religiös fundamentalism - Postmodernisme premillénaire CXLIII

 

Här skall dock passas på att påtalas att den refererade boken av Larsson angående islamismen1) icke hör till de bättre ock rekommenderas således icke som introduktionsmaterial i ämnet - han talar icke om islamism utan om iransk, eller rättare shiitisk islamism, hvilket ju är en salig inskränkning. Han har også problem att se att detta ej är något specifikt för Islam utan är förekommande i alla större religioner, og säkert många mindre likväl, när de appliceras på detta sätt, han menar att den islamistiska rörelsen är en egen ideologi. Men här sammanblandas alltså alla religösa fundamentalister, vare sig de är kristna eller muslimer et cetera, till samma synsätt d.v.s. religiösa fundamentalister. Det finns dogh ingen större möjlighet att göra en explicit litteraturkritik av Larsson på denna punkten, inte heller att explicit gå igenom de olika religiösa fundamentalistiska rörelserna og deras tro även om detta är ytterst intressant - man bör dock ha i beaktande att islamiska fundamentalister enbart är en specifik religiös sidogren av det vidare begreppet religiösa fundamentalister där även funda­mentalistiska kristna, shintoister eller hinduer tillhör - islamisterna eller islam är ingen unik företeelse, även om de själva givetvis tycker det då de funnit sanningen, og bör icke behandlas åtskillt andra religiösa fundamentalister om man ej vill avabstrahera ned det till exakt vad de förespråkar då det självklart kan bli avsevärda skillnader i den formulerade politiken då religionerna äro olika, även om de, eller vissa utav dem, äro ganska lika likaså, att till exempel kristendomen ock islam har mycket gemensamt förstod exempelvis redan Ramon Llull.2) En annan parodi är ju att Larsson som skriver en ideologisk bok därvidlags ej böre gå ned på allt för låg nivå, hvilket han heller ej gör i de flesta andra kapitlena förutom viss exempelhämtning, har ett kapitel om islamism, kapitlet har också den benämningen, som då är nedabstraherat, men han nedabstraherar det ännu mer i den huvudsak­liga genomgången då det främst är Iran som genomgås, hvilket ej varandes särledes lyckosamt om man vill beteckna de islamistiska rörelserna då Irans variant av islam är den shiitiska emedan den överväldigande majoriteten utav muslimer tillhör sunnariktningen, förutom övriga riktningar som även finnes - de för alltså icke samma politik som övriga islamister som äro i majoritet, bland annat har den iranska shī^citiska islamen fått influenser från persiska traditioner samt iransk nationalism,3) og det är därför otjänfullt att titta på dessa i djupare termer om det inte är just dessa man vill titta på, i annat fall så bör det vara sunnarörelsen som man bör titta på om man vill ha en mer generell islamism, det finnes gott om fundamentalistiska rörelser där med, exempelvis saudiska. Något abstraherat kan man senare dra likheter emellan de olika islamismerna för att få gemensamma nämnare, ännu mer abstraherat hamnar man om man drar bort från islamismen og över till religionen - och det är här vi ärom i denna skrift även om det enbart mycket kort gås igenom, även om det är ett mycket intressant ämne. För den som vill läsa kring Irans författning og uttolkning av Islam så kan dock de anförda sidorna rekommenderas av Larsson.4) Behandlandet är ehuru som att man skulle titta exklusivt på polsk nationalism, benämna det som slavisk nationalism, men egentligen tangera på aderiverad nationalism.

Fotnoter:

1) Ibid:141-148.

2) se t.ex. Nordberg, 1998:101, 104-108, 255-256.

3) Hjärpe, 1995:73, 123-124, 64.

4) Se även, Khonsari, Iran: Analysis of a crisis, 1996; Hjärpe ø Persson, “Den islamiska republiken Iran”, i Lindahl (red.), 1994:307-331; den som vill se kring kvinnornas situation kan konsultera, Karlsson, Kvinnornas situation i Iran, 1996.

~

Axat från boken Postmodernisme premillénaire.