Manchu-tungusiska - Europas tungomål CCLXXVIII

Av de manchu-tungusiska tungomålen finnes inget representrerat i Europa, ej ens i en vidare mening, då de främst finnes i östra Sibirien samt i norra Kina, men även några evenki i Mongoliet. Benämningen av språkfamiljen som en manchu-tungusisk sådan härrör ifrån en grav typologisk skillnad emellan manchusiskan och juchiskan, hvilket är en utdöd anfader till manchuriskan, visavi tungusiskan. En annan uppdelning man kan hava är att benämna beståndsdelarna i en tungusisk familj som bestående utav nord- og sydtungusiska, där sydtungusiska bland annat innehåller just manchu. Manchu-tungusiska är uppdelat på ett flertal mål och flera av dessa befinner sig i en snabbt nedgående spiral gällande antalet talare - i hela språkgruppen kanske man bara kan räkna 75 000 talare. Ett tungomål, orok, haver exempelvis enbart cirka 100 talare kvar, men ett ännu värre exempel är det i Kina talade manchu som enbart behaver omkring 20 talare kvar, om ens det. Under den sista kejsardynastin, alltså 1644-1912, så var manchu Kinas andra officiella språk då det var en manchu-dynasti som innehavde makten - i annat fall så är de som karaktäriserar sig som manchurier den största kinesiska ‘nationalitetsminoriteten’ och bestående utav hela 5 miljoner individer, så det borde finnas en god grund för att återuppväcka språket från det zombiestadie det nu existerar i. Det är möjligt att det ses som proemperiellt. Det finnes väldigt mycket material på manchuriska, tack vare att det var officiellt språk, då de flesta av de kinesiska verken, särledes inom historia, har översatts till manchuriska. I västerlandet skapade detta intresse för språket då manchuriska uppfattades som ett mycket enklare språk att lära sig läsa - den första grammatiken på språket skriven på ett europeiskt språk var färdigställd 1668.

Men det finnes även mer lyckade exempel ifråga om hitentillsvarande överlevnad, som exempel evenki som talas av omkring 24 000 individer samt sibe som talas av kanske uppemot 10 000 människor. Dessa två verkar hava en någorlunda chans till överlevnad i alla fall i det korta loppet, emedans de andra målen behöver akut hjälp och ett akut uppvaknande av den lokala och centrala befolkningen för ett fortsatt liv. Allena manchu finnes extensivt i skrift. Den ovan anförda juchiskan, jàürjàin, talades fortfarande i Manchuriet under Mingdynastin i Kina, 1368-1644, åfinnes bevarat genom en polyglotisk skrift från 1500-talet samt i inskriptioner sträckandes sig bak till 1000-talet, samt utvecklandes en egen skrift från år 1119, och är därför av väldans stor vikt för utrönandet utav prototungusiska. Språket är likt manchuriskan å anses vara dess företrädare, antingen i form av fornmanchuriska eller en variant närstående denna.

~

Axat från boken Europas tungomål.

Kineserna i Ryssland

Förutöver de distinkta sinitiskt mandarintalandes dunganerna åtfinnes även mer ordinära hankineser som primärt talar mandarin i Ryssland likväl, enligt officiella siffror är de runt 35 000, hälften i västra Ryssland og då primärt i Moskva, ryska demografer menar att de är runt 200 000-400 000, kinesiska uppgifter gör gällande att de är strax under en miljon emedans populära uppgifter i media slänger sig med tre miljoner kineser.

Den manchuiska Qingdynastin som var i makten i Kina sedan mitten av 1600-talet menade att det tungusiska Östtartarien / Yttre Manchuriet / 外滿洲, upptill samt Sakhalin, var tillhörigt dem, framtills man cederade områdena till Ryssland 1858, efter nära två århundraden utav lågmäld krigsförning, många kineser av idag menar fortfarande att detta Tungusland är tillhörigt den kinesiska raumen. Kineserna bibehöll även efter avtalet 1860 administrativa rättigheter över den kinesiska, eller egentligen manchuiska, befolkningen i 64 byar öster om Heilongjiangfloden / 黑龙江 / Amurfloden / Sahaliyan Ula även om själva området räknades som ryskt, Ryssland slängde ehuru ut denna befolkning efter Boxarupproret vid följande sekelskifte.

Den huvudsakliga befolkningen där var manchu, samt en del hankineser samt de mongoliska daurerna, de tiotusentals residenterna slängdes ut på sådant vis att de militära trupperna helt sonika pressade dem ut i floden, tusentals drunknade då de ej kunde simma över.

1991 avsade sig Folkrepubliken Kina officiellt sina anspråk på detta område, men Republiken Kina på Taiwan, efterträdarna till Qingdynastin, haver ej så gjort. År 2008 fick Kina även tillbaka Yinlongön / Tarabarov samt halva Heixiaziön / 黑瞎子島., nära obebodda även om kossacker protesterade.

Hursomhelst, förutöver dessa skrala befolkningar så skedde en något större invandring till de gamla kinesiska områdena, även kallade Yttre Nordöstkina, från kvarvarande Kina under slutet av 1800-talet, d.v.s. strax efter att man förlorat områdena, år 1897 visar folkräkningen att det fanns 57 459 kineser i Ryssland, varav 42 823 fanns just i Primoryeregionen, således ej att sammanblanda med de centralasiatiska dunganerna. Under 1910-talets krig så flyttades tusentals av dessa fjärranösternkineser till europeiska delarna av Ryssland. 1926 när första sovjetiska censusen togs vid visades att det numera fanns 100 000 kineser i riket där tre fjärdedelar fanns i Yttre Manchuriet, i exempelvis Vladivostok / Hǎishēnwǎi / 海參崴 fanns en minoritet om 22 % kineser, i Moskva fanns även runt 8000 kineser, dessa sistnämnda ofta från Shandong / 山東 eller Qílǔ / 齐鲁/齊魯 som landet även kallas, där man främst talar jilu / 冀魯官話 og jiaoliao / 膠遼官話, båda mandarinspråk som avskiljer en del från övrig mandarin, inklusive standardvarianten.

Kinesisk invandring samt utspridning till olika ryska städer fortsatte obehindrat framtills 1929, en stor del av de invandrade var ensamkomna män då det även fanns många änkor i Ryssland efter de många krigen med rådande mansunderskott varhän många blandade han-ryska äktenskap bildades.

Ett latinskbaserat skriftspråk utvecklades under slutet av 1920-talet och början av 1930-talet inte bara för dungan utan även ett avskiljt för mandarinkinesiskan som de numera sovjetiska kineserna talade, ett antal tidningar började publiceras med detta och ett tiotal skolor undervisade på kinesiska.

År 1936 hade den öppenvänliga politiken ändrats och en stor mängd migrantarbetare slängdes ut och de som varde kvar i Ryska Fjärran Östern deporterades 1937 till främst Kazakhstan tillsammans med koreanerna, 11 000 av kinesisk etnicitet skall ha arresterats där 8000 skall ha deporterats.

Efter Sovjets fall har ett stort antal kineser flyttat till Yttre Manchuriet igen där de flesta kommer från nordöstra delen av Kina där det bor runt 100 miljoner människor, motsatt ryska Fjärran österns 7 miljoner, i Moskva bor även sedan länge 20 000-25 000, eller upptill 40 000, kineser. En del av de nyligen anlända migrantarbetarna från Kina är egentligen joseonjok, kinesiska koreaner, en annan befolkning som likväl finnes inom det ryska riket.

Det är nästan bara på den ryska sidan som Amurtigern og Amurleoparden fortfarande skralt finns, med utökad exploatering lär även dessa snart vara till historien tillhöriga.

~

Om dessa samt övriga folk i Ryssland står mer att finna i boken Europas tungomål.

+ Koreanerna i Ryssland - Sovjets första etniska utrensning

Taggar: kineser, mandarin, Kina, Ryssland, Manchuriet, Yttre Manchuriet, Ryska Fjärran Östern, Amurland, Tungusland, minoriteter, etniciteter, hankineser, int

SvD

~~~Fem år sedan~~~

- エロチカ

~

Klädkod stinker fisk

~

nanajerna var traditionellt en fiskekultur och även deras traditionella kläder syddes ihop av fiskskinn, härav benämndes de tidigare ibland även som fisktatarer eller fiskskinnstatarer

~

Om dessa intressanta folk skriver jag om i min bok Europas tungomål (del II).


~~~Tre år sen~~~

- Eg elsker.

~

The last Empress

~


~





+ Matriarkatet, Vietnamese Imperial Family

SvD, DN
Other swedish blogs about: Kina, kejsarinna, monarki, Manchuriet, daur, Wan Rong, Xiao Ke Min


~~~Tre år sedan~~~

- Bedjan.

~

Koreanerna i Ryssland – Koryo-saram – Sovjets första etniska utrensning

~

I Ryssland finns primärt tu olika koreanska språk och entiteter, i Ryssland är den ena grupperingen idag runt 125 000 gåendes under beteckningen koryo-saram men till dessa skall även de separata sakhalinkoreanerna läggas som talar ett annat koreanskt tungomål, samt haver annat ursprung, än vad som är fallet för koryo-saramerna, dessa sista är omkring 55 000 i antalet varav de flesta bor på Sakhalin. Dessa inkluderas ej i nedanstående.

Gällande koryo-saram så haver ett visst koreanskt befolkningselement i ryska Fjärran östern varit bestående i långa tider men under andra halvan utav 1800-talet blev det sämre tider på Koreahalvön och Joseondynastin förföll varhän fattiga bönder en masse började emigrera norrut mot Ryssland då gränsen mot Kina var av Qing stängd, redan år 1869 utgjorde koreaner runt en femtedel av befolkningen i Primorsky krai och innan den Transsibiriska järnvägen byggdes så var antalet koreaner högre än ryssar i Ryska Fjärran Östern. Antalet koreaner i Amurregionen ökade snabbt emellan åren 1917-1926 från omkring 53 000 till 168 000 individer utgjörandes en kvarts utav den rurala befolkningen i Vladivostokregionen samt så fanns Koreatowns i de flesta orterna, de flesta nyanlända ankom från Hamgyŏng i nordöstra delen av Korea.

Under början av 1900-talet hamnade både Korea såsom Ryssland i konflikt med Japan och efter att Ryssland förlorat det Russo-Japanska kriget 1907 infördes antikoreansk lagstiftning i Ryssland där man konfiskerade koreaners markegendomar samtidigt som etniska koreaner avskedades en masse. Men Ryssland fortsatte ändå att husera stora delar utav den koreanska självständighetsrörelsen samt dess armée och år 1924 diskuterades det från ryskt håll seriöst om man inte skulle skapa en autonom koreansk region under det sovjetiska paraplyet, men förslaget avslogs året därpå, bland annat så var ryssarna som bodde i området rädda för markkonflikter samt så ville man hålla god ton till det kejserliga Japan. Däremot skapades mindre koreanska administrativa territorier där koreanska skolor og tidningar startades.

I slutet av 1920-talet började man titta på alternativa bosättningsområden för koreanerna då man i princip ville hava bort dom från det ryskkoreanska gränsområdet, man misstyckte heller ej till att runt 50 000 koreaner återflyttade till Korea efter att de ansett att antikoreanismen hos den ryska befolkningen varit alltför stor. När man framarbetade deportationsplanen så blevo den färdiga agendan mer vidgående än den Stalin själv föreslagit och anledningen till detta var att man förstod att om man bara deporterade en viss del av befolkningen så skulle den resterande delen komma att bli ett farligt element i området, då familjesammansättningen hos koreanerna till synes är väldigt stark. Detta ledde till att man i oktober 1937 förnöjsamt kunde rapportera in till Moskva att man nu deporterat hela, och inte halva hvilket först föreslagits, den koreanska befolkningen bestående utav 171 781 individer till Kazakhstan og Özbäkistan och än idag finns omkring 500 000 koreanskhärstammande i de centralasiatiska republikerna.

Med bland de tvångsförflyttade fanns ehuru ej de 2500 lokala koreanska ledarna som uppenbarligen försvunnit i den sovjetska byråkratin, antagligen med en kula i bagaget. Med vid deportationen som avslutades 25 oktober 1937 fanns heller ej de koreaner som befann sig till sjöss fiskandes, på affärsresor eller på Kamtjatka, dessa deporterades istället senare den 1 november. Detta var första gången i Sovjets historia som en etnisk rensning var så total så att alla, kommunister eller ej, inom en etnicitet undanröjdes og det haver även blivit en av de mest förglömda etniska rensningarna i modern världshistoria, runt 100 000 dog på själva resan.

Den etniska rensningen under 1930-talet berörde dock naturligtvis ej den koreanska befolkningen på Sakhalin, som nu uppgår till 7 % utav befolkningen där, eftersom denna ö kom under rysk domvärjo först efter att kriget med japanerna under 1940-talet avslutats. Fallet är ack så att även om hela befolkningen fick maka på sig så haver man i sen tid börjat återvända, d.v.s. främst de tvångsförflyttades barn og barnbarn, till Fjärran östern. Det är bland annat den spirande nationalismen, samt islamismen, i de centralasiatiska länderna och den generellt negativa samhällsutvecklingen som gör att många hellre vill pröva lyckan i det fagrande Östern. Migranterna är till antalet flera tusen och de är oftast mer än välkomna i denna avlägsna del av det ryska riket, då de oftast är välutbildade samt ekonomiskt välbärgade.

Sedan 1950-talet og framåt haver man även infått nya migrantarbetare från Nordkorea i tiotusentals, idag beräknas de vara runt 10 000 men deras status är diskutabel, samt osäker, de flesta verkar komma från huvudstaden Pyongyang och pratar nordkoreansk standardkoreanska, d.v.s.pyonganmål.

Koryo-mar

Det koreanska språk dessa Fjärranösternkoreaner talar ancestralt heter koryo-mar / goryeomal / koryŏmal / centralasiatisk koreanska / Корё маль, samt höre till hamgyŏng-språket, hvilket är ett av de mer distinkta utav de olika nordöstkoreanska tungomålen avskiljandes fonetiskt, vokabulärt samt grammatiskt från standardkoreanskan och språken äro heller ej ömsesidigt förståeliga.

Tungomålet används väldigt sällan i skrift, men det sker, och det är istället standardkoreanskan som brukas. När man har skrivit på språket så är det primär användning av det koreanska hangul-skriften som nyttjas, ett försök till latinisering utav språket skedde under 1930-talet men det möttes med ointresse.

I Ryssland finnes idag runt 125 000 koryo-saram, samt runt 500 000 i de övriga centralasiatiska staterna, hur många utav dessa som verkligen talar goryeomal är ännu oklart då språket snabbt gick ner under deportationstiden genom att det var ett förbjudet tal, samt då kraftig urbanisering ej i detta fall lett till bibehållning av språket utan snar övergång till ryskan.

~

Förutom Koryo-saram, samt Sakhalinkoreanerna, genomgås övriga relevanta koreanska grupperingar i boken Europas tungomål.

Andra om: Manchuriet, Yttre Manchuriet, Kora, Nordkorea, koreaner, Ryssland, Amur, koryo-saram, etnisk rensning, massmord, Stalin, Sovjetunionen, Fjärran Östern, Hamgyong, koryo-mar, int