Det nordvästgermanska språket norn fanns på ön framtill omkring 1450 (se Förenade Konungadömet). Norn, och norska, hade aldrig någon större influens på själva det manxiska språket, förutom vissa ord o ortnamn, även om norn var väl företrett på ön, samt att gedigen mixning skedde befolkningarna emellan, där norskan blev regentspråket, noterbart är ehuru att nordgermanskan ändå haft större influens på manx än på andra gäliska tungomål.
~
Axat från boken Europas tungomål.
Det språk som annars talas på ön är givetvis anglosaxiskans engelska. På Isle of Man utvecklades även ett distinkt anglomanxiskt språk som var baserat på engelska men med nordiska og framförallt manksiska inlån. Språket är inte särledes frekvent nyttjat längre utan man har gradvis gått över till att tala mer reguljär engelska, ehuru med hörbara kopplingar till liverpoolskan samt lancashiriskan, samt att några få anglomanxiska ord hållits kvar i det vardagliga språket. Poeten T. E. Brown är den som främst fört fram språket i skrift för eftervärlden.
~
Axat från boken Europas tungomål.
Språket har dock initialt dött ut som förstamål, men är andraspråk för över 700 individer som i vuxen ålder tillförskansat sig tungomålet. Språket dog enligt vissa uppgifter ut så sent som 1974 då den sista naturliga talaren dog vid åldern 97, fiskaren Ned Maddrell. Maddrell var ensam att som nativ tala språket sedan stortionde år, men enligt en overifierad uppgift fanns en emigrant nativ parlant i Chicago som ej avlämnade jordelivet förrän 1980. Studier på språket när det fortfarande existerade i dussintalet parlörförande människor i ursprunglig form visar att det tidigare funnos flera geografiska skillnader emellan syd samt nord på ön. Det var under sista fjärdedelen av 1800-talet som språket gjorde en djupdykning, som sedan var oförhindbar, utan ingrepp, ingrepp som ävenså ej ändå skedde. 1874 gjordes en bedömning att omkring 30 % av befolkningen talade manks vardagligt, 9,1 % hävdade i en census år 1901 att de talade manx hvilket till år 1921 minskat till 1,1 %, redan 1899 hade man då grundat Yn Cheshaght Ghailckagh, en manxisk språkförening. Nu har en uppgång i språkanvändningen skett sedan under det tidiga 1970-talet och 1971 så hävdade 284 personer att de kunde språket, samt vid senaste beräkningen år 2001 så hade manxarna vuxit till sig till hela 1689 individer, hvilket ju knappast kan sägas vara en negativ utveckling. Språkförutsättning torde finnas med en egen ö, egen stat samt det måhänt viktigaste faktumet att de anser sig utgöra en egen nation. Utvecklingen verkar extra lovande när nu språket tagit sig in i lågstadieskolan, att ha manx som valbart språk haver sedan runt 1990 varit en möjlighet. Idag växer barn upp med manx som modersmål ånyo, enligt siffran tillhanda just för stunden så når födslomålstalarna numeralen 59, og förskolor samt lågstadieskolor finnes som tillgodoser språkbehovet genom att ha manx som enda utlärningsspråk. En helt positiv bild skall änskönt ej uppmålas då linguan fortfarande anses ‘fult’ av många, till exempel så nyttjas inte språket normalt i politiska sammanhang, förutom vid den årliga Tynwald, eller inom den kommersiella världen, förutom vissa reklampelare, och folk inom dessa sfärer drar sig för att ens kännas vid inför sina kollegor vetskap om språket i talad tunga. EU erkänner ehuru språket, och det är även officiellt språk, jämte engelskan, på Isle of Man.
~
Axat från boken Europas tungomål.
