Korsikanskan, eller corsu, talas av under
100 000 till hela 281 000 på Korsika och i övriga Frankrike, och då främst i
Marseille. Den största sammansatta kolonin korsikaner är ehuru ej belägen på
Korsika, utan just i Marseille där 150 000 enligt uppgift skall tala korsikanska,
hvilket ehuru ej kan ses som överensstämmande med de övriga siffrorna. Andra studier
visar att runt 86 % utav korsikanerna på Korsika regelbundet använder sig av corsu,
emedans hela 96 % förstår språken, det skall dock tilläggas att korsikaner enbart
utgör 70 % utav öns befolkning och de som inte har sin börd på ön har mer
sällan lärt sig språken. Andra studier gör gällande att allena 10 % utav
Korsikas befolkning använder korsikanskan vardagligt.
Korsikanskan är nära besläktat med de toscanska målen,
hvilka har legat till grund för standarditalienskan, men den har även av vissa
ibland inkorporerats i en sardo-korsikansk undergrupp, den kan antagligen med
stor fördel benämnas som en egen undergrupp inom de italoromanska språken,
ehuruväl nära besläktat med toskanskan. Korsikanskan haver även erhållit stora
element från genovesiskan, pisaiskan og givetvis från franskan. De korsikanska
varianterna är som följer; venaciska, sartenaiska, vico-ajaccioska
samt nordlig korsikanska, hvilken består utav bastianska och cape
corsiska. Sydkorsikanskan är distinkt på det viset att den har mer språkligt
gemensamt med galluresiskan i norra Sardinien än med övriga korsikanska varianter,
hvilket i princip betyder att de sydkorsikanska målen inte tillhör den italoromanska
gruppen ur språklig synvinkel, utan den sardiska som bildar en egen undergrupp,
eller tvärtom att galluresiskan istället är tillhörande det korsikanska
språket. De lärda tvivlar på hur man skall indela språken och olika teser finns
i detta galluresisk-sydkorsikanska spörsmål, hvilket lett till att man oftast särskiljer
dem - det häri diskuterade till korsikanska och det andra påtalade till sardiska.
Även om de korsikanska språken är distinkta, så har man i nutid försökt att
skapa ett gemensamt korsikanskt språk baserat på de båda stora varianterna. Det
var under 1800-talet som en litterär uppgång togs vid, som hos många andra folk,
och man började publicera material på de inhemska målen och det är i de
litterära sällskap som då skapades som dagens separatiströrelse har sin grund.
Korsika hör egentligen både språkligt,
etniskt samt historiskt mer till Italien än till Frankrike och det var inte
förrän 1768 som Frankrike tog över ön, till Genuas stora förtret. Den franskaste
av alla, Napoleon, var född Napoleone Buonaparte på Korsika och var således
ingen fransman, hvilket kan understrykas av faktumet att familjen var tillhörande
den genuesiska adeln, eller åtminstone så menade man att man var det - att han
själv var korsikan visades ehuru ej i hans senare politik, utan han var ju den
som påyrkade en parisisk centralisering av Frankrike och dess territorium, varvid
just Korsika ställdes under militärstyre, ävenså varandes det hårdaste ön någonsin
upplevt ~ en quisling av stora napoleonska mått. ‘Korrekt’ franska lärde han sig
aldrig heller. Oavsett detta, så är denna stora fransman älskad på Korsika och
det bonapartiska partiet har haft ett visst inflytande på öns politik och i
kommunalvalen 1963 erhöll partiet majoritet i Aiacciu, d.v.s. Ajaccio, hvilket
är just Napoleones födelseort.
Det var 162 f.kr. som romarna fullbordade Korsikas
knytning till den romanska världen och där har ön sedan dess hört hemma, även
om andra härskare har haft herravälde över området så har befolkningen i själ
og hjärta förblivit romanska, men alltid med samma önskan - att få bli självständiga.
Den befolkningen som bodde på ön före fenicierna var av allt att döma antingen
av ligurisk eller av iberisk härkomst. Före romarna hann både fenicier, som just
döpte ön till Kyrnos, som den än idag i modifierad form heter, Corse,
etrusker ock kartager behärska ön og efter romarna kom vandaler, bysantier, franker
samt på 850-talet saracenerna. Ön splittrades efter ett tag og jeeran 1022 gjorde
korsikanerna i den nordöstra delen uppror gentemot förtrycket och bildade ett
rike styrt av 15 hereditära caporali. 1077 ansåg påven att det var hans
område och lämnade ett år senare över förvaltningen till ärkebiskopen i Pisa,
som ehuru efter ytterligare ett tag förlorade bit för bit till Genua, som 1347
fullständigt behärskade ön samt bibehöll makten i över fyrahundra år, ehuru med
vissa små avbrott. 1729 var ett sådant här avbrott då ett nationellt, alltså
korsikanskt, uppror bröd ud og en westfalisk adelsman vid namn Theodor von
Neuhoff blev med hjälp från Tunisien utkorad till Konung öfver Korsika - men
han bleve tvungen att fly ön efter sju månader. 1735 blev startpunkten för ett
fyrtio år långt borgarkrig när den korsikanska nationalförsamlingen hade
antagit en ny författning. En av krigsherrarna, Pascal Paoli, kontrollerade stora
delar av ön emellan 1755 og 1768. Denna man införde en för tiden ovanligt liberal
regeringsform skriven av självaste Jean-Jacques Rousseau, skolplikt infördes
samt ett universitet grundades - och det är denna tid som många av dagens korsikanska
självständighetsivrare gärna ser tillbaka på och även Rousseau tyckte att han
gjorde ett bra jobb. Genua sålde ehuru ön som man inte hade kontroll över till
Frankrike 1768 och Paoli flydde till London. En intressant tanke är dock om man
tar i beaktande den statsrättsliga definitionen av en stat som har som en av
sina grundpelarna att en stat måste ha kontroll över sitt territorium och om
den inte har det så tillerkänns den inte rätten till området, hvilket i detta
fallet betyder att den genuanska staten inte hade någon rätt att sälja Korsika
till Frankrike, eftersom de ej hade någon kontroll över ön, ock icke heller så
hade haft under flertalet år, utan det var andra herrar som behärskade ön och därvid
så torde alltså köpet vara ogiltigt och önationen fri. Fastlandskina kan
exempelvis ej sälja ut Republiken Kina till något tredje land, även om Republiken
Kina, som det enda existerande demokratiska kinesiska land, inte är internationellt
erkänt i tillräcklig grad.
Efter franska revolutionen annekterades ön och Korsika
blev 1790 ett franskt departement och har så sedan dess varit, förutöver det
misslyckade försöket 1794-96 att skapa ett engelskt-korsikanskt konungadöme.
Under första hälften utav 1800-talet fick befolkningen i princip styra över sig
själva och klantänkandet kunde på detta sätt bibehållas så länge de styrande inte
ifrågasatte den franska centralmaktens göromål eller tyckomål. Ur kulturell synvinkel
fortsatte ehuruväl ön att blicka mot Italien och det var toskansk italienska som
de bildade i städerna parlerade. Under perioden för det andra kejsardömet,
1852-70, intvingades Korsika än mer i den franska fållan, men den franska
kulturen hade ej mycket att säga till om då det inhemska korsikanska kultursjälvmedvetandet
stärktes under nämnd period och S. Casanova grundade 1890 den första korsikanska
tidskriften, A Tramuntana. Den och andra liknande kulturinrättningar agiterade
för autonomi og en regionalistisk rörelse kom i dager som kom att kallas cyrnismen,
ett ord bildat efter det hellasiska namnet på ön, Cyrnos. De intellektuellas
produktion på korsikanska översteg tidigare nivåer och några utav sällskapen har
senare kommit att utvecklas till separatistiska, eller cyrnistiska, rörelser.
Separatiströrelsen hamnade ehur i odager efter den italienska ockupationen
under kriget, då de anklagades för samarbete med dessa, men det är oklart om de
verkligen samarbetade med italienarna även om det är välkänt att vissa utav separatisterna
var italofiler, exempelvis ovannämnda Casanova som gärna flirtade med Italien.
När Mussolini väl ockuperade landet märkte han snabbt att det inte fanns någon
politisk rörelse på ön som kunde bli italienarnas lakejer ock ön kom aldrig att
införlivas administrativt med Mussolinis välde. När ön, som första franska departement,
befriades av fria franska trupper från Nordafrika så gjorde korsikanerna også
snabbt uppror mot italienarna. Detta hjälpte ehuru föga utan hela den regionalistiska
rörelsen i Frankrike anklagades direkt för att ha besökt fiendens säng.
De kulturella och politiska kraven ströps ehur ej till
följd utav anklagelserna om antipatriotism, utan det blev snarare tvärtom, som hvar
logisk person kan uträkna. 1957 grundades Centru di Studi Regiunali Corsi
som bland annat krävde att universitetet i Corte skulle öppnas igen. Det var
inte förrän 1965 som de första bombattentaten genomfördes och det kan man se
som en reaktion gentemot den franska statens styrning av de franskalgeriska
flyktingarna som fick bosätta sig och få mark på ön, detta gjorde så att ön fick
en tioprocentig icke-korsikansk folkökning under en mycket kort period - över en
natt om man räknar pappersexercisen. De flesta av dessa välkomnades og grundlade
inga särledes konflikter men en del av dessa flyktingar fick mark som var avsatt
för korsikanska bönder på östra sidan av ön hvilket ledde till att känslorna
rakt av sprängdes av. Separatisterna krävde givetvis inte endast dessas bortflyttning,
utan ville heller ej ha olika franska institutioner på ön, før exempel den
koloniala Främlingslegionen. Denna franska kolonisering har man försökt kämpa
emot och ett antal rörelser har skapats, splittrats samt reorganiserats sedan
1960-talet och framåt, en del har haft våld på agendan emedans andra är mer
reguljära politiska rörelser. De rönte 1981 en minimal framgång i sina krav när
Frankrike administriellt nyordnades och där Korsika som enda departement fick vissa
speciella rättigheter, varvid ett ting, l’Assemblée de la Corse, bildades
innehavande vissa få suveräna rättigheter främst rörande vatten, energi, mark,
og så vidare.
1992 har självstyret stärkts och man markerar att öns
befolkning skiljer sig en del från fransmännen. Korsika har fått större
befogenheter att själv sköta sin ekonomi, hvilket givetvis får ses som en
ganska stor eftergift från en centralistisk regim gentemot regionaliserande krafter.
Dessa eftergifter har ehuru ej satt stopp för terrorattacker, även om en del rörelser
istället blivit rent politiska, så har andra splittrats upp, varvid vissa blivit
än mer intoleranta gentemot externt inflytande. Tidvis kan man räkna med minst en
attack eller ett politiskt färgat mord per dag. Man har genom återupprepade försök
velat få korsikanskan som undervisningsspråk, men svaret har alltid varit detsamma
– non! Man kan ehuru nu läsa korsikanska studier på Korsikas universitet, innehållande
en del kurser på corsu, i övrigt finns vissa radio- samt TV-program på språket.
Attityden till språket har ändrats avsevärt sedan Frankrike efter mycket om och
men äntligen skrev under den europeiska konventionen om regionala språk 1999,
även om ej särledes mycket hänt därefter.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
