Tingen leddes esomoftast utav
en lagman, hvilket exempelvis färöarnas Løgting ännu idag göre, en känd
sveisk sådan, Þorgnýr lögmaðr, förtolde i sen tid för den svenske konungen Olof
Skötkonung, regeringstid år 995 till 1022, att det varo folket som hade makten
i tinget, samt Svealand, ej Hans majestät. Möter ett yttrande ogillande utav
tingets fria män förkastas det genom ett hörsamt sorl men om det istället
gillas så slås svärden eller spjuten gentemot varandra så att vapengnyt skallar
högt, lite ungefär som debatterna går i engelska House of Commons men utan
svärden eller spjuten där. Från de saliska frankerna vetom vi att de fria
männen enligt lag varo tvungna att närvaro vid en församling nämnd mallus
som leddes utav en grafio, församlingen hade rättsliga samt förmodligen
lokalpolitiska funktioner i likhet med tinget. Det direktdemokratiska
tingsystemet existerar än idag i schweiziska Glarus et Appenzell Innerhoden
varandes högsta politiska institutionen i kantonerna. Framtills kvinnors legala
deltagning anno 1991 bevisade man sin rätt att deltaga via att visa sitt svärd,
visandes sin rätt att bära vapen som en fri man, motståndarna mot kvinnlig
rösträtt frågade sig sarkastiskt om kvinnorna skulle visa brödkavlen istället,
slutandes med att traditionen om svärden tyvärr övergavs, ty kvinnorna finge ej
bära vapen av sådant slag. Hade de varit införstådda i de germanska sköldmöerna
kanske de valt en annan väg. Att hålla ting är ännu ett begrepp
berörandes att hålla ett beslutande möte, termen lever ju likväl kvar i
svenskans tingsrätt, de isländska, norska, danska, färöiska samt
åländska tingen, likväl som i världens äldsta parlament, enligt uppgift, Isle
of Mans Tynwald som ännu mötes en dag om året på lagkullen Tynwaldkullen
under öppen himmel, etymologiskt samma Tingvalla / Tingwall existerar
runtomkring i Sverige samt de nordliga delarna utav Brittiska öarna, på Island
samt i England. Lokala små tingplatser finns runtomkring i land og rike, på
vissa håll hava de brukats framtills modern tid, exempelvis i Amnehärad vid
Björtorp samt Torpa by, ofta funnos det heliga källor i nära anslutning till
tingplatsen. Enligt Adam af Bremen så stod Tor vid svearnas tingsplats, Tors
koppling synes även i Eyrbyggja saga som förtäljer huru man vid
kolonisationen utav Island utsågo platsen där tinget skulle hållas, när man
nådde vattnet utanför ön så islängde man ifrån det gamla hemmet medförda
högsätesstolparna og det var på den plats där stolpen med Tors bild flöt iland
som man inrättade häradstinget, vid Torsnäset, där var marken helig så
att þingshelgi rådde.
Eljest är det guden *Tiwaz, besläktat med Zeus, varandes Týr,
som var den traditionella beskyddaren utav tinget, en gud som ehuru med tiden
föll ur allmän rit, blivandes en deus otiosus, men som är allgermansk samt
gammalhärförd. Ett antal toponymer tillhörande detta kunne visa på ytterligare
tingsplatser, exempelvis halländska Tylön utanför Tylösand, där
den resta stenen Tylajungfrun likväl står, måhända en plats för dísablót
under blótmonaþ ‘november’. De gamble sockenstämmorna
kunne antagligen ses som tingets naturliga efterföljare, förutöver tingsrätten,
där man exempelvis i Orsa ännu intill 1800-talet lade stor omsorg i att alla
skulle vara överens i eniga beslut, spörsmål kunde dessutom besvaras jakande
eller via tyst medgivning. På bystämmorna i Orsa utdelades även straff för
sådana som burit sig illa åt, då kunde bystryk komma på tal, exempelvis via att
få gå saltgatan, id est springa gatulopp, där delinkventen fick springa
emellan två rader som slogo honom en efter en. En annan kvarleva är lottens
magi, ännu nu genomföres ibland lottning i Sveriges riksdag när jämt utfall
falla, tidigare hänförde man detta till lottguden Lýtir, en speciellt
hos svearna dyrkad gud. Såleda än idag i full makt i rikets högsta sal.
~
Axat från boken
Antikens germaner.


