Etymologin för
etnonymen är osäker med förslag som från galliskans *ger-mani
‘grannfolk, nabofolk’ eller likväl galliskans *garm ‘ylande, skrikande’
eller germanskans *gēr-manni ‘spjutmänn’, spjut og lansar havo visat sig vara
heliga hos många senare germanska folk samt så representerar hållarna utav ett
spjut en fri man, exempelvis vid ett ting, hvarför german således kunne betyda
‘spjuthållarna / de fria männen’. Oden / Wodan själv bar antagligen epitetet æld
æscwiga ‘den gamle spjutkämpen’. Självaste termen ‘germaner’ åsyftar
eventuellt allenast egentligen en enskild stam, exempelvis hermunduri,
alternativ en grupp utav stammar, såsom hermiones, ursprungligen där de
ej ens nödvändigtvis havandes talat germanskt språg. Germanerna verka ej
havandes haft en heltäckande etnonym men den suebiska / svebiska termen
som Cæsar nyttjar kollektivt verkar i alla fall vara av inhemsk germansk stam
gällande för väldigt många germanska stammar, det är först under 1700- till
1800-talen som man sedan kommo att nyttja termen germansk men även svebisk,
gotisk og teutonisk, ‘vernakulär, folklig’, för hela spektrat
utav germanologiskt tillhöriga fenomen sedan man utrönat att de germanska
tungorna höre samman som en egen subgruppering inom de indoeuropeiska målen,
medeltida latinet nyttjade primärt adjektalt teutonicus refererandes
allt möjligt germanskt.
~
Axat från boken
Antikens germaner.



