S.A.I. Dux et Princeps S.D.M. Lando

Den viktiagste ickearkeologiska källan för kunskapen om allehanda ting i Sverige finns att tillgå via de svenska medeltidsbreven som först vart skrivna på pergament sedan pappersbrev på först latin, sedan även fornsvenska samt platttyska, under århundradena från 1100-talets slut till 1500-talets mitt. Fastän detta faktum, så har det i Sverige ej funnits att tillgå någon samlad översikt utav detta viktiga material, varför Inger Larssons arbete är av hög vikt men är något för snäv för att uppta sin roll i detta svenska kunskapshål, og fyller ej heller upp det som avses i ambitionen i boken.

Författaren till verket var i skrivande stund docent i nordiska språk og angiver avsikterna tu för relevansen av sin livr, dels att se hvilka som varo de viktigaste aktörerna då skriftbruket spredos i det svenska samhälet, dels i syfte för att presentera olika brevtyper samt dessas beteckningar.

Det finns dock vissa allvarliga problem med boken och författaren till denna, författaren kan inte latin hvilket är det språk som främst skrevos på, och författaren bortväljer alla handlingar med kyrklig proveniens, därmed fattas måhändeligen den viktigaste kunskapsbasen för både brevtyper som samhället överlag, icke minst gällandes skriftbrukets spridning. Tvärvetenskaplighet eller internationell outlook äro likväl detta obefintligt i boken. För att illustrera den gigantiska luckan som skapas utav obefintliga eller otillräckliga latinkunskaper så kan nämnas att för mer än halva undersökningsperioden, tiden fram till anno 1350, finnes det tusentals originalbrev bevarade på latin, emedans endast några tiotal erfinnes på svenska. Runinskrifter på svenska som finnes sedan förkristen tid fram till så sent som år 1900 när den sista ’autentiska’ runskriften finns bekräftad, framtills 1700-talet var den dessutom allmänt nyttjad på vissa håll, äro heller ej medtaget.

Dessutom avsäges all form av intressant analys kring källornas diplomatoriska, paleografiska, lingvistiska, kontext, eller författarnas eduktionella, skribentkompetens eller brevens interna komposition, og dessutom, alla former utav kvantitativa eller kvalitativa jämförande studier förhållandes endast till enstaka exemplar.

Med grund i sitt grovt missvisande urval framkommer den kraftigt övergeneraliserande synen att officiella dokument såsom kungörelser, kontrakt, förordningar och köpehandlingar varit drivande för övergången från ett muntligt byggt samhälle till ett baserat på skriftkultur, i själva verket är det kyrkliga institutioner som varit drivande och föregångare till det skriftliga mediumets spridelse, utveckling samt frampuschning i Sverige, hvilket ehuru absolut ej förhindrar synen att de politoofficiella sfärerna icke varit särledes saktfärdiga att haka på utvecklingen.

Dessa fatala missgrepp göre dock ej boken ointressant, ty det är en fröjd att läsa om alla exempel och tidsdokument från svunnen tid, samt om upprinnelsen av svenskt skriftspråk med latinska bokstäver. Det visas att ett svenskt skriftspråk nödvändiggörs för vardagliga transaktioner som köp av egendom, gåvoöverlämnelser, fullmaktsutfärdanden, og dylikt, hvilket klart antyder, tillsammans med runskriftkulturens förekomst, att analfabetismen antagligen ej alls var lika spridd og utbredd som många idag kanske inbillar sig. Tidigare hade dylika transaktioner varit muntliga till sin natur, med vittnen, samt ritualiserade i olika former utav mer eller mindre religiösa ceremonier, og både kungamakten, men framförallt kyrkan med alla sina egendomar, varo drivande på att införa en mer skriftbaserad evidens för sina hävdanden og ansedda rättigheter.

En intressant dylik ancienn ritual är att man vid jordegendoms överlåtelse även lämnade över ett stycke, eller ett knipe, utav jorden till köparen som en symbolisk gest, en kulturell tradition som bär gammal germansk kontext, men som även tagits upp utav kyrkan og påven Innocentius III förordade att skötning skulle ske på altaret, hvilket även bevisligen skedde när Nils Petersson gav halva sin egendom till Vä kloster år 1211, skötningen säges ha skett på Sankta Marias altare, scotando super altare sancte Marie. Vi fåom läsa om skötning, umfærþ, skaftfærdh et fæst, hvilket ehurväl kunde utrönas långt mycket mer og djupare.

Att alla ehuru ej kunde läsa och skriva står sig likväl uppenbart, inte minst genom den ständiga befrasningen “alla dem som detta brev se eller höra” antydandes att handlingarna även normalt uppläses för omgivningen, antingen i privata sammanhang eller på tinget. Dokumenten blev dessutom juridiskt bindande genom vidhäftade sigill, fullt tydliga för även ickeläsare.

En god förtjänst i boken är även att en del dokument är i klara färgfotografier, samt avskrivna maskinellt, plus vidhäftade nutida svensk innehållssammanfattning, så man kan själv ta del utav urkunderna samt öva sig i förståelsen utav medeltida paleografi, ord, samt läsning.

+ Europas tungomål, Postmodernisme premillénaire
++ Europa och latinet, Latin. Kulturen, historien, språket, Yngre nysvenska

Taggar: Inger Larsson, bok, böcker, recension, bokrecension, medeltiden, skriftspråk, brev, medeltidsbrev, myndigheter, myndighetsskrivelser, handlingar, dokument, staten, Sverige, svenska, kyrkan, Norstedts, int

DN, SvD

Gutiska ~ Gutamålen - Gotländska

De gutniska / gutamål / gotländska språken talas på Gutland, stavningen ‘Gotland’ med o är en konsekvens av tysk influens, och tillhör ej de svenska målen överhuvudtaget utan är i klassifikationen tillhörande de –(öst?)nordisk-forngutniska språken, där dagens gutniska ehuru haver erfått stora influenser från herraväldet Sveriges språk, ibland kallar man därför bara dagens regionala gotlandssvenska för gotländska auk åsyftar de mer genuina talen när man säger gutniska.

En kort historik först

Ön haver en distinkt historia utanför det svenska väldet, men var redan under medeltiden knytet till svearnas välde, om än väldigt tunt och nästan nonexistent. Det är osså väl värt att påpeka att den gotländska historien, ur statssynvinkel, inte påbörjades genom Hansan och Visbys grundläggning, som så många verkar tro, då det redan innan dess fanns en bonderepublik som tog aktiv del i Östersjöhandeln. Det finns flere belägg för detta, bland annat så hade Gutland en egen handelsgård i Novogorod, ett internationellt handelsavtal slutos anno 1161 emellan Gotland og Henrik Lejonet af Sachsen angående handlen i Holstein samt på Gotland - härjämte böro tilläggas att ön Gotland äre fulld av landsbygdskyrkor som tillkommo under 1100-1300-talen, hvilke i sig själve äre klare påvisningar om gotlänningarnas internationella handelskontakter samt hvilka inkomstnivåer dessa ågivit dem. När ringmuren byggdes så var det köpmännen i Visbys, främst tyskar men även gutar, sätt att skydda sig mot det övriga Gotlands hostila inställning. Efter ett borgarkrig 1288 fingo gotlandsbönnerna ge med sig og Visby finge en friare ställning ifråga om handelspörsmålen. En annan effekt av fredsuppgörelsen var att hela Gotland också genom den knötes starkare till det svenska riket. Ytterligare dråpslag för det gotländska riket med bas utanför Visby var när Valdemar Atterdag invaderade 1361 och bondehären förintades under ett slag, precis utanför ringmuren - i denna samt andra liknande strider så räknar man med att runt hälften av den manliga befolkningen försvunno.

Visbys ställning stärktes och resterande Gotland förlorade sin handelsposition. Gotland bleve sedan hotspoten i Östersjön, 1394 erövrade vitaliebröderna från Mecklenburg landet, bedrivandes därifrån mindre pacifistisk handel, 1398 var det Tyska ordens tur att behärska området och som også sedan lämnade över landet till unionsdrottningen Margareta jeran 1408 och man påbörjade då byggandet av Visborgs slott, hvilket krävde böndernas arbetskraft samt ledde till att handeln i Visby nästan gick om intet. När Erik af Pommern fördrevs från Sverige så valde han att residera på Gotland 1436. Gotland förblev ett trätoämne emellan de danska unionskungarna och de svenska regenterna under hela århundradet, men Gotland bleve under långa perioder ‘självständigt’ under danska länsherrar som hade gjort sig självständiga. Søren Norby residerade før exempel ännu under 1520-talet og ön är att betrakta som delvis suveränt styrd, ehuru ej utav gutar, inom det danska hägnet. Sverige erkände även Gotlands danskhet 1570 och två år senare överginge stiftstillhörigheten från Linköping till ett danskt dito. Danmark styrde ön fram till 1645 genom kungen samt dennes kansli i Köpenhamn medels de länsherrar, med underställda fogdar og uppbördsmän, från Visborgs slott - Gotlands befolkning, både från landa bygd samt urb Visby, var starkt missnöjt med styret och dess hårda knipor.

År 1645 så bleve Gotland svenskt, försvenskningen tog dock aldrig riktigt fart vid denna tidpunkt, men efter det att Danmark ånyo återtagit greppet om landet 1676-79 under det skånska kriget så genomdreves en storskalig försvenskning av ön. Ön har sedan dess varit inom ett svenskt hägn, förutöver några veckor under 1808 då ön var en rysk provins.

Redan i Gutasagan finnes ehuruväl angivet att Guti al Gutland aigha. Inget som erövrarlandet Sverige respekterar.

Forngutniska et gutniskan

Språket forngutniska är så pass distinkt att även svenskfokala språkvetare varit tvungna att definiera det som ett eget språk, jämte både fornsvenskan og forndanskan i den östnordiska språkgrupperingen som huvudsakligen består utav Sveriges samt Danmarks språk, vissa språkvetare menar att språket ej ens ingår i det östnordiska språkväldet utan utgör en egen gutisk utveckling utifrån fornnordiskan, måhända då en gotisksamhörig.

Att åtminstone kontakter skett mellan Gotland og goter under tiden de bodde på andra sidan havet är ej på endaste vis märkeligt, utan snarare logiskt, de eventuella likheter som finnes tungorna emellan kan härröra från dylik kontakt, eller om så djupare kulturella band funnits så kan de likväl hava sin grund i den germanska expansionsfasen häruti.

Vetskapen om gutniskans säregenhet har icke ledit till att man erkänt språket officiellt, detta är ehuru märkeligt, dock kolonialt. Forngutniskan finnes bevarat i ett relativt stort antal runinskrifter från 900- og 1000-talen fram till 1500-talet, i en medeltida handskrift utav Gutalagen, undskymmandes Gutasagan, plus ett par andra handskriftur. Till skillnad från de flesta övriga skandinaviska språk infick aldrig forngutiskan så stora saxiska inlån, och man bibehöll även sitt arkaiska böjningssystem längre. Fornguteperioden tar slut vid 1600-talet när språket simplifieras samt börjar få utstå kraftiga influenser från svenska och först danska, många enskilda varianter utav gutiskan har ehuruväl kvarhållit arkaiska grammatiska former långt in i modern tid.

Under 1700-talet finge den skriftliga gutniskan ett uppsving i och med att man nyttjade språkformen i ett antal bröllops- og gratulationsdikter. Idag skrivs gutniska bara undantagsvis, i en del poesi samt i reklamvärlden, men Jakob Karlsson skrev exempelvis berömdvärda 4000 sidor på laumål avhandlandes allehanda ting. En dikt vid namn ‘Ögat minns hur det var i barndomen’ publicerades för en tid sedan, dess gotländska namn lydde Augä hugsar lains de var ei bandomi.

Härinedan är en passage från 1220-tals forngutniska från Gutasagan:

Þissi Þiélvar hafði ann sun sum hít Hafðí. En Hafða kuna hít Hvítastierna. Þaun tu byggðu fyrsti á Gutlandi. Fyrstu nát sum þaun saman sváfu þa droymdi henni draumbr; So sum þrír ormar varin slungnír saman i barmi hennar, oc þýtti henni sum þair skriðin ýr barmi hennar. Þinna draum segði hán fyri Hafða bónda sínum. Hann ráð draum þinna so: Allt ir baugum bundit, bóland al þitta varða ok faum þriá syni aiga. Þaim gaf hann namn, allum ofýdum; Guti, al Gutland aiga; Graipr, al annar Haita; ok Gunfiaun þríði. Þair skiptu siðan Gutlandi i þriá þriðiunga, so at Graipr þann elzti laut norðasta þríðiung, ok Guti miðal þríþiung, en Gunfiaun þann yngsti laut sunnarsta.

Dagens gutniska språk innehaver ett antal arkaismer men även nymodigheter, bland annat så är det nämnvärt att nämna att svenskan överlag tidigt genomgick en monoftongisering utav diftongerna - en sådan har icke skett i gutniskan, stain ‘sten’, bein ‘ben’, augä ‘öga’, forngutniskans hoy ® håi ‘hö’, gutniskan hade redan under forngutnisk tid även en triftong som fortlevt in i dagens gutniska, forngutniskans biauþa ® bjaudä ‘bjuda’, skiaute för ‘skjuta’. Man har også bibehållit långt a, bāt ‘båt’, samt kort i, skip ‘skepp’, äldre y har blivit kvar i kyt för ‘kött’, og så vidare. Även en hel del innovationer haver skett i gutniskan såsom en diftongisering av långa vokaler, exempelvis bita ® bäitä, ny ® nöi, sol ® soul på större delen av Gutland.

Språket skiljer sig både grammatiskt, syntaktiskt samt lexikaliskt från svenskan, förutöver den nämnda fonologin. Språket har från 1600-talet givetvis fått stora inlån från danskan samt saxiskan, og senare via koloniseringen extremt mycket från svenskan, ehuruväl ej något från den ryska tiden under 1808, dårest ockupationen ej vard lika lång.

Vissa menar även att språket haver stora likheter med gotiskan, särledes vissa fonologiska fenomen är gemensamma språken emellan men inexistenta hos de övriga tungorna, med tanke på att goterna säges ha bott i Danzigbukten så finnes en potentiell språkkontinuerlig kontaktbas.

Gutniskan är akut utrotningshotat, emedans svenskgotländskan lever gott, de genuina gutamål som överlevt bäst äro fårömål / faroymal på Fårö og laumal i södra Gotland från Alskog till Burs. Av dessa har laumålet flest talare, samtidigt som faroymal nog är det arkaiskaste. Melodin, diftonger och vissa regionala ord har tagit sig in i bibehållet skick i den regionala svenskan som nu främst talas på ön. Man beräknar att det kan finnas omkring 500 individer kvar som pratar gutamål, och kanske uppemot 2000 som behärskar det nämnvärt men ej använder sig av det ordinärt. Gutniskan har ingen som helst officiell status, detta även om språket ses på med status både inom såsom utom Gotlands land. Redan under 1600-talet fick svenska intellektuella upp synen för gutniskan, speciellt i samband med den götiska, samt gotiska, tesen om Sveriges tillblivenhet, och den spekulativa kopplingen till gotiskan haver heller ej legat gutniskan i fatet, även om många qvasiintellektuella hänfaller att tro att gutiskan är en svensk dialekt.

Långa ordlistor skrevs redan under 1600-talet samt under 1740-talet kom en gotländsk grammatik till, en gotländsk ordbok utgavs sedan under åren 1918-45, olika förslag på ortografier finnes där en som följer rikssvenskan verkar vinna popularitet framför en mer forngutnisk utveckling, båda har sina uppenbara fördelar, båda kan nyttjas.

Svenska staten har ännu ej fattat läget, gotlands kommun heller ej. En gutnisk kulturskatt når ös ände.

Om Gotland, gotländskan, gutniskan, gotiskan, et övriga språk i Sverige står att läsa mer om i boken Europas tungomål.

Taggar: Gotland, gutiska, gutar, gutniska, gotländska, gotiska, svenska, Sverige, språk, germanska, int

DN, SvD, SvD, SvD

~~~Ett år sedan~~~

- Bara en liten fråga

domenica 10 febbraio 2013

Vid Käringsjön

mjödet vid Käringsjön druckos

när bloten där förgingos

mycken lek om kärlek framlevdes

+ Erotica, Tu est Divina

++ Sædemåned, Vikingen, Melata di Vite

Taggar: Halland, Käringsjön, blot, mjöd, kult, kultplats

SvD

Skotska språken med anglosaxisk grund

I det förhoppningsvis snart självständiga Skottland talas som de flesta vet bland annat skotsk-gäliska samt det anglosaxiska språket skotska, av många felaktigt benämnt som en engelsk dialekt. I denna nedan alstring diskuteras allena de anglosaxiska språken som går under benämningen skotska, varhän gäliskan lämnas därhän.

Denna skotska går direkt tillbaka, utefter en egen utvecklingslinje, på det anglosaxiska språket eller närmare bestämt på den variant som kallas northumbriska och som således talades i Northumberland / Norþanhymbra, detta till skillnad från engelskans sydanglosaxiska ursprung. Skotska og engelska äro således avskiljda ifrån varandra samt distinkta språk ända från germanskans inkomst till de Brittiska öarna, språken har härefter likväl haft olika utvecklingar inte minst avseende inlånen där engelskan emottagit långt fler latinismer än vad som är fallet för northumbriskan.

Skotskan beräknas hava runt 1,5 miljoner talare, eller omkring 200 000 beroendes på hur man räknar. Skotskan kallas även lågskotska eller lallansiska.

Språket var förankrat i sydöstra Skottland ända upp till floden Forth under 600-talet och kvarblev i detta område framtills det började expandera på gäliskans bekostnad under 1200-talet. Detta språk havandes ett karaktäristiskt satsbyggnadssystem samt innehavandes ett specifikt ordförråd som äro mer keltiskinfluerat än engelskan og en genuint engelsktalande person kan ha mycket svårt att förstå genuin skotska i speciellt talad form. Man hade även använt språket som nationalspråk i det Skottska riket og en bred samt lång litterär tradition med ett utvecklat skriftspråk hunno skapas, språket betraktades i stora drag som ett eget språk framtills man gick i union med England anno 1707 och har nu långt om länge även blivit erkänt som ett regionalt språk inom Konungadömet.

Litterär produktion har existerat under hela språkets tid, om än med vissa svackor, exempelvis gick den inhemska skriftproduktionen delvis över till engelsk dialekt under 1600-talet men fick sedan ny fart under 1700-talet, och ännu mer nu. EU haver även erkänt skotskan som ett eget språk og förhoppningsvis så kommer detta synsätt att te sig mer naturligt när Skottland numera fått en ökad självständighet gentemot det engelska parlamentet, samt snart måhändeligen full suveränitet så som det sig bör. Tungomålet åtnjuter även ett ökande intresse från universitetsvärlden og kurser åfinns numera i samt på språket.

Förutöver nedan nämnda ulsterskotska samt det skotsk-engelska kreolspråket så är skotskan uppdelad på några olika geospråkliga varianter, öskotska på Shetland och Orkney, samt nord-, central- og sydskotska.

Särledes är det av vikt att nämna att speciellt shetländskan bör räknas som ett helt eget utvecklat språk, liggandes naturligtvis nära orkadiskan, hvilket är Orkneys tunga. Unik vokabulär samt av sociopolitiska skäl, plus de geografiska förhållandena, stödjer shetländskans distinkta utveckling, erkännelse, samt acceptans.

Skotsk-engelska

Förutom skotskan så finns det också det skotsk-engelska kreolspråk som talas där språken möts - om det från början hade sin grund i skotska eller engelska låtom vi vara osagt, men nutidens tungomål är antagligen mer baserat på engelskan. I den skotska pressen används också ett karaktäristiskt språk som har sin grund i standardengelskan, men som har inlånat en hel del skotska ord och uttryck, däremot har den grammatiska delen lämnats därhän - detta skulle alltså kunna karaktäriseras som en engelsk variant änskönt innehållandes vissa regionala egenheter som avskiljer den från genuin skotska. Den skotska pressen kan således sägas understödja en englifiering utav det skotska språket, genom att man uttunnar avskiljsamheten till att varandes allena en vokabulär sådan, därmed förringandes självaste språkgrunden.

Ulsterskotska

I Ulster finns även ulsterskotska som i huvudsak är ett talat språk, detta språk har ingen uppbackning från akademiskt eller politiskt håll og barn som talar detta språk i skolan blir snabbt tillrättavisade, detta fastän språket blivit erkänt både av EU som på Storbritansk nivå, som ett regionalt språk. Emedans skotskan i accelererande grad återigen börjar nyttjas i media, så åtfinnes ulsterskotskan ingenstans förutöver i den annuella tidskriften Ullans som utgives utav Ulster-Scots Language Society som grundlades 1992.

Ulsterskotska beräknades 1968 talas utav 168 000 människor men antalet anses numera hava gått ner till runt 100 000, av hvilka emellan 5000 och 10 000 är monoglotta. En grammatisk bok åtfinns på språket, likväl hava ett par böcker utgivits på ulsterskottska. Skottar, fast då gälisktalande, har bott i Ulster sedan 1400-talet men ett stort antal, upptill 200 000, lågländska skotsktalande skottar flyttade in till landet under 1600-talets plantation, i vissa områden fanns det sexfaldigt fler skottar än engelsktalande som bosattes. Den första skotskan skriven i Ulster härstammar dock från redan år 1571 men från omkring 1620-talet og framåt så har engelskan dominerat den skriftliga sfären, förutöver inom den lokala poetiska världen.

Skotskkantiska

Ytterligare andra anglosaxiskt skotska språk är skotskkantiska som osså benämnes som vagabondskotska, traveller scottish, scottish traveller cant, låglandsresande, og det säges finnas omkring 4000 talare av tungomålet i Skottland samt lika många i USA. Detta språk är i og för sig icke klassificerat ännu, men ett antagande man kan göra är att det har sin grund i skotskan, ehuru med ett stort antal, 20-35 %, lexikaliska inlåningar från angloromani, man vet heller ej folkets egentliga hemmahörighet og det är troligt att det delvis är angloromskt men beblandat med inhemska skottska resandefolk av oklar bakgrund, även vissa romanska inlån är oklara och verkar inte härstamma från angloromani. Vissa grupper i centrala Skottland har uppemot 50 % romanivokabulär.

När England under 1500-talet förböjd romer att verka där så har det skett en inflytt norrut men redan 1609, genom Act against the Egyptians, var det fullt tillåtet att avrätta romer av egen hand. Folket lever ett nomadiserande samt purifistiskt liv, men deras språk har en relativt lång dokumentationshistorik för att varanandes ett sådant tungomål och de äldsta texterna på språket är från 1500-talet.

Geordiskan

Även geordiskan har skotsk anknytning med härstamning från northumbriskan, till skillnad från engelskan. Geordiskan talas i nordöstra England, benämnda som Tyneside. Bland de kännspaka delarna utav detta mål som finnes sparsamt nedskrivet sedan 1800-talet finns ord som nyen, de, te, hvilka på engelska blir none, do och to eller nivvor, reet samt strite, hvilket då blir never, right och straight. Ett ordförrådsskiljande kuriosum är också att us betyder me.

Om detta språk som har en egen utveckling, enligt olika språkdefinitioner kan definieras som ett eget tungomål låter vi ehuru vara osagt, men å andra sidan så är alla språk språk, ock detta lingua är ej av engelsk tunga, närt skotskt.

Om skotskan, om språk i Skottland, om anglosaxiskan, samt engelskan, och språk i Storbritannien, står mer att läsa kring om i boken Europas tungomål.

Taggar: Skottland, skotska, engelska, Storbritannien, språk, Nordirland, kant, skotskkant, geordie, int

DN, SvD, SvD

~~~Ett år sedan~~~

- Kristall

~

sabato 9 febbraio 2013

baiailzaibul

swe . gameliv . ist

faura . vus

fraisans . fram . satanin

aggileis . andbahtidedun . imma

qivands . vatei . usfullnoda

urreis . in . midumai

du . is . sunus . guvs

+ Postmodernisme premillénaire
++

iesu . nazorenai

++ Jesus, Satans son, Sono L'Antichristo

Tags: gotiska, gnosticism, Beelzebub, Satan, Djävulen, Lucifer, Jesus, messias, judendom, kristendom, semitisk religion, religion
SvD, SvD

~~~Ett år sedan~~~

- Runalfabetets härkomst - en multikulturell semitisk sak

~

Rom, Lom et Dom - zigenska romanigrupperingar - Europas tungomål CCXVIII

Man brukar dela in romani i olika grupperingar, en asiatisk språkgrup som mestadels åtfinnes i Syrien samt Palestina, en armenisk grupp i främst Turkiet og Armenien, dom og lom för dessa, samt, rom, en europeisk som i sin tur är indelad i olika grupper, flera olika östeuropeiska grupper og en västeuropeisk grupp - men sluteligen skall man ej förglömma att det inte råder någon större consensus eller klarhet i huru man skall dela in romani, eller för den delen romerna. Lom, rom, dom, äro alla bildade på ordet för ‘människa’ som ovan skreves, och det är smått oklart hur de är relaterade till varandra, vissa språkliga fenomen sammanbinder lom med rom, andra förhåller sig till dom og lom, och det står oklart huruvida dessa utgjort ett gemensamt språk vid initial utvandring från Indien eller om de illustrerar olika utvandringsvågor, detta sistnämnda äre till synes troligast, men både lomavren som romani innehåller lånord från armeniska hvilket kan giva en historisk koppling. En fonologisk aspekt kring armenisk ljudutveckling indikerar att inlånen till romani ankommit språket före 900-talet, ursprungliga ord innehållandes fonemet ł havandes inlånats som l i romani, men efter runt år 900 uttalas de i armeniska som R.

Axat från boken Europas tungomål.

Taggar: Europas tungomål, namn, zigenare, romer, domer, lomer, språk, armeniska, minoriteter, etniciteter, Europa, Asien, int

venerdì 8 febbraio 2013

Stalltjejer

att rida in, att rida ut

att byta häst, att ha ett helt stall

+ Erotica

++ På Herregården, När tiden är som bäst, Vildhäst

Taggar: stall, tjejer, häst, ridning

DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD

~~~Ett år sedan~~~

- Ocean

Icke-lingvistiska kulturella indiska spår hos romerna - Europas tungomål CCXVII

Förutom språket så finnes en hel del kulturella yttringar som anses härstamma från moderlandet, exempelvis så haver den indiska musikaliska skalan bhairāva samt munmusiken som är känd under namnet bole bibehållits av vissa grupperingar i Ungern, Slovakien ock Transylvanien. Romernas egna domstolssystem, kris, ett grekiskt ord, är jämförbart med indiskans panchayat. För övrigt finnes indiskliknande förehavanden inom brottning och dans i Ungern samt ormtjusning i Serbien. Att man bränner ägodelarna efter dödens inträde, eller det sātiliknande änkesjälvmorden som nyttjades i vissa grupperingar ända in i 1900-talet, hyllandet av gudinnan Sāti-Sara, d.v.s. Kāli, ehuru överfört till ett kristet helgon, kan hänföras till ursprungskulturen. Hinduismen som religion är dogh borta, blott vissa kulturella spår hava den satt. Purifieringskulturen är ett system som enkelt kan kopplas till Indien, før exempel att endast medlemmar utav samma jāti kan äta tillsammans utan att riskera försmutsning; är jātitillhörigheten ej känd, så bör man undvika kontakt med munnen och de hjälpmedel man använder i ätandet. Konservativa romer, som kallas romanipe, dricker exempelvis aldrig genom att låta munnen vidröra behållaren, utan man häller vätskan genom att hålla bägaren en bit ovanför munöppningen och man äter givetvis med händerna för att undslippa detta krångliga förfarande vad avser förtäringen av mat.

Axat från boken Europas tungomål.

Taggar: Europas tungomål, romer, Indien, indisk kultur, kultur, zigenare, hinduism, Kali, int