I Italien finnes en relativt stor mängd romska grupperingar talandes olika romanska romanimål, av indoarisk härstamning. Vissa äro äldre befolkningar som bott i landet sedan slutet utav 1300-talet, andra utav helt nyinflyttade ännu illegalt vandrades befolkningselement från Balkan samt Rumänien.
Antalet romer og sinter som ingår i väletablerade gamla grupperingar – från pre1945-tiden – äro omkring 70 000 personer, härefter har likväl mångdubbelt fler, uppemot 200 000, inkommit efter andra världskriget samt sedan även efter kommunismens fall.
De speciella sintofolken utmärker sig genom att de verkar vara ankomna från germansktalande områden norrifrån, samt talandes även specifika unika språk och bör ej sammanblandas för mycket med romerna överlag, även om de ingår tillsammans med etnonymiska romerna under samma etnokulturella paraply.
Här är en uppräkning utav de olika sintiska populationerna i Italien.
De piemontesiska sintierna äro i antal utav runt 2800-3500, eller uppemot 15 000, främst benämnda sinti piemontesi / sinti pimuntezi / piemontákeri, boendes över hela Piemonte og befunnits i regionen sedan minst 1400-talet samt verkar hava anlänt från Frankrike bärandes ofta franska namn som Du Bois, La Forêt, La Fleur, De Barre og De La Garenne, levandes delvis nomadiskt, medels språket piemontesisk sinti varandes fulldt med franska, provençalska samt, inte minst, gammalpiemontiska inlån, i vissas tal så långt gammalpiemontiskt övergått så att språket snarast är att beteckna som sådant. De antas ha bott i Tyskland innan de bodde i Frankrike.
De lombardiska sintierna, sinti lombardi, äro då boendes i Lombardiet, Emilia, samt delvis på Sardinien, og sinti veneti, där dessa lombardiska samt venetiska sinter ofta sammanfogas, lombardovenetiska sintier, som en outspunn från österrikiska sinter som romaniserats men ännu med många tyskklingande lånord som berg från ‘berg’ og glase från ‘glas’. Deras språk är ehuru i kraftigt avtagande även om måhänt viss uppväckelse bland evangelister skett.
En annan lombardisk sintigruppering är sinti mućini som ses som den lägsta gruppen utav de lombardiska sinterna emedans mucinimålet är mer lombardiskt än lombardisinternas egna samtidigt som sinti mucini äro mer rörliga emellan Lombardiet, Emilia, Ligurien og Piemonte, ehuruväl som vyandes patraskigt fattigmannafolk.
De emilianska sintierna sinti emiliani hava bott
kring Bologna i sex sekel i viss bibehållen nomaditet, sinti marchigiani i Marche hava funnits där sedan 1400-talet,
sinti gàckane / taich, kommo ifrån Tyskland vandrandes in via Frankrike
före samt strax efter år 1900, sinti estrekhària / sinti estraixaria,
från Estraixo som är romani för Österrike, från Österrike-Ungern nu boendes i
Sydtyrolen men ej talandes tyska utan deras språk äro en blandning utav romani
samt lokalt romanskt språk, samt sinti kranària, dessa tillsammans med sinti
krasària har alla trenne kommit innanför Italiens gränser genom 1918 års gränsdragningar
uppe i nord men som delvis kan hava bebott Tyrolen sedan 1400-talet.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento