I Italien finnes en relativt stor mängd romska grupperingar talandes olika romanska romanimål, av indoarisk härstamning. Vissa äro äldre befolkningar som bott i landet sedan slutet utav 1300-talet, andra utav helt nyinflyttade ännu illegalt vandrades befolkningselement från Balkan samt Rumänien.
Antalet romer og sinter som ingår i väletablerade gamla grupperingar – från pre1945-tiden – äro omkring 70 000 personer, härefter har likväl mångdubbelt fler, uppemot 200 000, inkommit efter andra världskriget samt sedan även efter kommunismens fall. Ett xenofobiskt populistiskt utfall är i skrivande stund i skeende i Italien, främst riktat mot dessa nyanlända romer, och även staten samt polisen ägnar sig åt regelrätta förföljelser i syfte att jaga ut de sentidigt ankomna befolkningselementen från landet, fastän man på senare år mer og mer accepterat läget samt låter de rumänska romerna va, EU-medborgare som de äro.
Dessa sista äro ej medtagna i följande lista utav etniska grupperingar som haver lång historisk hävd i Italien, alla har även egna språk mer eller mindre varierande från varandra.
De piemontesiska sintierna äro i antal utav runt 2800-3500, eller uppemot 15 000, främst benämnda sinti piemontesi / sinti pimuntezi / piemontákeri, boendes över hela Piemonte og befunnits i regionen sedan minst 1400-talet samt verkar hava anlänt från Frankrike bärandes ofta franska namn som Du Bois, La Forêt, La Fleur, De Barre og De La Garenne, levandes delvis nomadiskt, medels språket piemontesisk sinti varandes fyllt med franska, provençalska samt, inte minst, gammalpiemontiska inlån, i vissas tal så långt gammalpiemontiskt övergått så att språket snarast är att beteckna som sådant.
De lombardiska sintierna, sinti lombardi, äro då boendes i Lombardiet, Emilia, samt delvis på Sardinien, og sinti veneti, där dessa lombardiska samt venetiska sinter ofta sammanfogas, lombardovenetiska sintier, som en outspunn från österrikiska sinter som romaniserats men ännu med många tyskklingande lånord som berg från ‘berg’ og glase från ‘glas’. Deras språk är ehuru i kraftigt avtagande även om måhänt viss uppväckelse bland evangelister skett.
En annan lombardisk sintigruppering är sinti mućini som ses som den lägsta gruppen utav de lombardiska sinterna emedans mucinimålet är mer lombardiskt än lombardisinternas egna samtidigt som sinti mucini äro mer rörliga emellan Lombardiet, Emilia, Ligurien og Piemonte, ehuruväl som vyandes patraskigt fattigmannafolk.
De emilianska sintierna sinti emiliani hava bott kring Bologna i sex sekel i viss bibehållen nomaditet, sinti marchigiani i Marche hava funnits där sedan 1400-talet, sinti gàckane / taich, kommo ifrån Tyskland vandrandes in via Frankrike före samt strax efter år 1900, sinti estrekhària / sinti estraixaria, från Estraixo som är romani för Österrike, från Österrike-Ungern nu boendes i Sydtyrolen men ej talandes tyska utan deras språk äro en blandning utav romani samt lokalt romanskt språk, samt sinti kranària, dessa tillsammans med sinti krasària har alla trenne kommit innanför Italiens gränser genom 1918 års gränsdragningar uppe i nord men som delvis kan hava bebott Tyrolen sedan 1400-talet.
De calabriska zigenarna, rom calabresi, talrika, men ofta fattiga, äro förekomna i hela Calabrien og Sicilien utgörandes ett viktigt befolkningselement sedan minst år 1550 härstammandes antagligen från samma invandringsvågor som arbëresjërna, samt av tradition verksamma inom mul-, åsne- og hästbranchen men även inom andra agrikulturella eller domestica verksamheter, även benämnda så, som en huszigenare, ‘zingara di casa’ eller ‘del villagio’. De calabriska romernas språk går ofta under benämningen ammasckante.
Napolitanska zigenare, rom napoletani eller napulengre, äro boendes i Napoli samt i hela Campanien, dessa napulenghere är välintegrerade i den napolitanska kulturen samt talar främst, eller helt, napolitanska, de må hava sitt ursprung från den spanska tiden og Iberiska halvöns caló.
De seminomadiska rom abruzzesi som anses härröra från migration havsvägen under sent 1300-tal samt numera funnes i Abruzzo, Molise, Lazio, Puglia samt Marche, plus åtminstone en klan i Milano, varandes de numeräraste og likväl de ekonomiskt starkaste samt socialt väletablerade i omgivningens samhälle, samt bibehållandes en stark kulturförankring, inklusive arkaisk språkvirilitet i det distinkta språket, oförståeligt för andra, som i sig finnes behandlat samt nyttjas aktivt i åtminstone orala framställningar, änskönt deras bofasthet med vissa bibehållna nomadiska drag. Tidigare var de hästhandlare men det äro ej vanligt förekommande idag.
Ròmje cilentani i Cilento med en för dem stor koloni, om 800 personer, i Eboli må varandes ankomna ifrån Grekland samt äro fortfarande aktiva i metallhantverk i enlighet med sin tradition.
De lukanska romerna, ròmje basalisk / rom lucani, i Basilicata äro i det stora hela bortassimilerade men var tidigare kända som hästhandlare men nu välintegrerade i den syditalienska ekonomin.
Apuliens romer, ròmje pugliesi, i Puglia, och då främst i Salentoregionen, äro antagligen kommandes från Sydbalkan, även dessa väldigt integrerade.
Under 1800-talet har även trenne externa grupperingar inkommit till Italien, rom kalderasa, rom lovara, et rom churara ‘svärdmakarna’. Från 1960-talet har man även erhållit några familjer kaulja – nordafrikanka romer – från Algeriet, samt deras ännu mer senareanlända namne qawliya från Irak. Dessa skall främst bo i Rom och pratar två olika former av romsk arabiska.
Efter andra världskriget har även slovensko roma ock hrvatsko roma flyttat in till främst Venetien, men existerar i hela Italien, ock hvad avser rom harvati, som törhänt äro uppemot 7000 personer, så hade de även bitvis kommit in i Venedig-Friulien under perioden 1920-1940 samt med anledning utav förföljelser utav ustascian, samt böljandes in efter kommunismens fall då stora, etniskt differata, romska og andra, invandringsvågor anlänt till hela Italien från de ex-jugoslaviska samt övrigt balkanska länderna, företrädesevis nu senaste från Rumänien samt tidigare xoroxané, d.v.s. muslimska romer från Bosnien, Kosova, og Montenegro, men även serbortodoxa element från övriga Balkan. De abruzziska romerna bedöms ofta ha anlänt direkt som en följd utav slaget 1392 i Kosovo likväl, precis som albanerna.
Nomadism, eller nomadisk karaktär i olika läger, är ganska väl bibehållen i Italien og rent, eller främst, nomadiskt kanske uppemot 30-40 % utav rom-sinterna lever, det bör även påtalas att många regioner i Italien har lagstiftning för att skydda romerna samt sinternas kultur og språk, implementeringen är högst olika, i stora delar utav landet finnes ehuruväl inga antiromska känslor, emedans det på andra håll eldats upp sådana med anledning utav den upplevt stora invandringen, med följande kriminalitet, från främst rumänska romer, men man verkar mer og mer acceptera den stora, eller färgsamma, rumänska invandringen till Italien varvid dessa känslor tonats ner.
Italien innehåller inte bara de flesta indoeuropeiska
språkgrupperingarna, de flesta judiska förgreningarna, utan ävenleda de flesta
romska.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento