Västlombardiskan, insübrich, i Insubria

 

I Lombardiet talas det distinkta galloromanska målet lombardiska utav ungefär 3,5 miljoner parlörer, detta är till stora delar en artificiell språkskapelse som i sin grund är binarisk uppdelat på ett västlombardiskt språkområde samt ett östlombardiskt. Språkvariationerna äro så olika att man även utefter strikta lingvistiska kriterier ej kan sammanfoga dem under samma paraplybeteckning, förutom det rent faktiska att de talas primärt i skapelsen Lombardiet.

Västlombardiska benämnes således även för lombard ucidental men även insübrich efter Lombardiets alternativa namn Insubria. Huvudmålet inom de olika insubriska språken är milanesiskan som än idag innehar en stark populär ställning och som även fick litteratur skriven på sig så tidigt som på 1200-talet og sedan framöver, språket heter även milanées og meneghìn, efter den milanesiska masken, samt kan enligt vissa beräknas ha uppemot 2 miljoner talare.

Den preeminenta ställningen för milanesiskan verkar ej under överskådlig tid förminskas, detta även om språket i sann enhetligspråklig ordning ej haver någon officiell status utan sägs vara en italiensk dialekt, detta fastän språket ej ens ingår i samma undergrupering som ‘italienskan’ utan står närmare friulanska oc occitanska än toscanskan.

Utifrån macrosynvinkel brukas språken indelas som ovan föranspeglades i en öst samt en västdel og många menar att de här egentligen ej alls bör sammanfogas i någon unierad lombardiska utan att det rör sig om helt egna språk, allena sammanfogade titulärt med anledning utav landet Lombardien. Västlombardiska, eller insubriska, är långt mer, alltså relativt, homogent än de istället väldigt differentierade östlombardiska språken, men även insubriskan är uppdelad på en mängd varianter.

Det är även insubriska som talas i sin helhet i de italiensktalande områdena i Schweiz, kallad även alpino-lombardiska, samt i de lombardiska områdena som upptar Milano, Varese, Como, Lecco, Lodi, og Pavia. Det är även främst västlombardiskan, via främst milanesiskan, som hamnat i skrift, viss litteratur sträckandes bak åt 1300-talet finns på huvudvarianterna och nya böcker skrivs, eller översätts, likväl nu.

Den schweizbaserade ticinska koinén, som ej standar så långt bort från milanesiskan, har spridit sig och används ibland även i Lombardiet. Lombardiskan är eljes på väg ut i Italien og det är dessvärre få under 40 år som talar språket vardagligt, även om ett uppsving skett de senaste decennierna, inte minst med anledning utav regionalismkänslan, i Schweiz är förhållandena de motsatta og lombardiskan är där det ordinära talet i de italienska delarna, man har även där skrivit en femvolymig ordbok innefattandes ticinskan. Det första lexikonet på milanesiska skrevs annars under 1400-talet och under 1500-talet skapades Akademien i Val di Blenio og kodifieringspropåer gjordes av G. A. Biffi anno 1606 men det var sedan i slutet utav samma århundrade som milanesiskan fick sin ortografiska kodifikation utav Carlo Maria Maggi. Från 1200-talet framtill 1800-talet finns en förhållandevis stor litterär – främst poetisk – produktion på milanesiska, även nu skrivs eller översättes böcker till lombardiska språk, företrädesevis då milanesiska.

Västlombardiska varianter

Canzés är en variant utav det västlombardiska multivarianta språket brianzöö, brianzöö haver 150 000-300 000 talare totalt, samt talas i kommunen Canzo, det är relativt likt brianzöön men även språken i Vallassina samt Como plus att det givetvis erhållit influenser från milanesiskan med anledning utav historiska kontakter dem emellan. Canzés är extra nämnvärt – utav alla möjliga olika varianter – genom att det är extra arkaiskt i förhållande till de övriga västlumbardiska språken inklusive milanesiskan då det är den norrönaste staden i Brianza, vid foten av Alperna samt därvid undkommit extensiva influenser från både milanesiskan såsom italienskan og härigenom kunnat bibehålla sin prägel.

Språket är även nämnvärt då det till skillnad från många lokala varianter i havandet utav flera stylistiska domäner, allt från bonnesnagg till hofvmål, dessvärre har canzésiskan bara sparsamt tagit sig in i den skriftliga sfären, nästintill exklusivt poesi, fastän det finnes en väldigt rik oral kultur.

Precis som språken i övrigt i regionen så är det baserat på vulgärlatin med galliska substratum, samt senare langobardiska superstratum, för att sentida även erhållit influenser från kastiljanska, franska og bavariska. Tungomålet haver en extra knorr i sig genom att det likväl är ett språk som tog sig in i en magikersdomän och blev tungan för den skrån samt för vagabonder överlag i regionen, hvilket naturligtvis berikat den muntliga traditionen än mer.

Ytterligare en knut i detta språkspektra är att nästan varje klan har sitt eget klanmål, d.v.s. variant av språket, delvis understött att man framtills 1900-talet varit sammansvetsade i ett gårdsklansystem. Detta system har ej upprätthållits och språket har inte bemästrat övergången särledes väl, idag talas tungomålet av omkring 2000 personer och är i starkt avtagande. Språket har ingen erkännelse någonstans.

Att det ej rör sig om italienska kan man exempelvis se i frasen Riservato ai bambino som på canzéiska kan bli Dumà per i bagai, ett av extremt många exempel.

Spasell

Framtills 1800-talet fanns även ett hemligt språk baserat på lombardiskan kallat spasell i Vallassina, som de verkade nyttja främst när de rörde sig utanför dalen för att slippa bli förstådda, mången ord är onomatopoetiska men många äro av helt oklar bakgrund, nedan ‘Fader vår’ på detta underliga språk:

Masett che stanziê in la creuggia di salvestri

ch’el vost oden s’ingalmissa

ch’el stanzia el nost bosin piatt

che se rusca quel che vu tubè

sora i masett de la luscia, quant in quella di sciatt

Refilên el sbêg de stobold

e che no va stanzien nippa in del scimêe i nost lenarii

come anch’el nost’oden szabolda ai olter ghielma

fêen taruscia la schigna che ne rusca el Naja de Tameu

per tagiorala no lassên sciobigà in nient de loffi,

Amen.

~

Läs mer om detta i boken Europas tunogmål.