Under
vikingatiden så bosatte sig många nordmän i nordvästra og nordöstra England,
det varo främst danskan som genom Danelagen fick fäste i östra England emedans
norrmän bosatte sig i västra delen av landet, norskan kom även till norra
Skottland og öarna där utanför, givandes bland annat det nu utdöda språket norn.
Vad avser de
engelska områdena så ledde detta till ytterligare variationssplittring och de
nordgermanska målen har lämnat många spår efter sig, även om de inflyttade
individerna samt deras ättlingar relativt snabbt övergav sitt språk bland annat
med anledning utav att språken var ganska lättförståeliga vid tidpunkten,
hvilket försvårar en språkbevaring men underlättar även en språktransferering,
samt folklig assimilering - förutom i ett fall. Om man tittar på en karta så
ser man ganska lätt en mängd ortnamn som haver sin hemvist i Norden, hvilket
bland annat kan förklaras av faktumet att flertalet nordmän som begav sig till
det nya landet blev jordägare og därigenom kunde påverka, omedvetet eller icke,
namnen på bygden, bland annat finnes det många -thorpe- samt -by-namn.
Även vanliga engelska ord har sin härstamning i nordmännens språk, exempelvis give
og egg som då kommer från ‘giva’ og ‘ägg’, eller knife, fellow, sky samt
smile, även andra inlån reflekteras i ord som husbonda ifrån
‘husbonde’ och som även åtfinns i det vanligare husband samt lagu,
i varianter i Skottland og Nordengland finnes dale, fell ock beck,
synligen ifrån ‘dal’, ‘fjäll’ ock ‘bäck’. ‘Give’, ‘egg’ o ‘them’ heter på
genuina varianter yive og ey, eller de ytterst vanliga orden they,
them, och their som bytt ut hīe, heom og heora.
Det
föreligger en synbar skillnad emellan den normandiska inflytelsen og den
nordiska, det nordiska inflytandet finnes främst inom de vardagliga orden,
emedans latinet samt romanskan främst påverkat det ‘finare’, det politiska og
akademiska språket, extra synbart är det då även nordiska lånord funnes inom
det juridiska området innan romanskan tog över på det området, ett exempel är bylaw
som ehuru för ovanlighetens skull bibehölls, dock med kraftig förminskad
betydelse. I annat fall försvann germanska ord som æþeling för ‘prince’
och wuldor för ‘glory’, men orden king ock queen behölls,
även om de flesta andra administriella termer förbytts till franska såsom royalty,
reign, rule, advise, justice, state, nation, judge,
prison, punish, command, country, court, govern,
parliament, people, baron, count, duke, marquess, et cetera.
Förutom att
nordgermanskans inlåningar kom underifrån, och romanskan överifrån, så är det
generella att vikingarnas ordvarianter trängde ut inhemska varianter som varit
befintliga emedans romanskan istället kompletterat engelskan med förekomster
som tidigare ej varit förekomna i den engelska tungan, förutom naturligtvis en
hel del ord där man ehuru esomoftast istället ej utkonkurrerat utan bigrundat
mångfald av ord, varvid dagens engelska är att beteckna som ett relativt bredt
språk.
Anledningen
till detta står antagligen att finna i att de nordiska orden ändå varit
relativt lika, alla byggda på likstämmiga germanska varianter, emedans de
latinska orden är av annan grund, därvid ej på samma sätt utkonkurrerandes de
olika orden, samt naturligtvis med anledning utav stratskillnaderna.
Förutöver
norn samt den vikingmedeltida utvecklingen så har det även skett en strid ström
av invandring från alla nordiska länder till Storbritannien under de senaste
1500 åren, särledes märkvärt de senaste århundraden og dessa har då talat isländska,
färöiska, norska, danska samt svenska i dess olika former, inklusive
de standardiserade varianterna. I de allra flesta fallen har befolkningselementen
integrerats inom någon generation, förutom de nämnda historiska influenserna
man haft på främst de lokala engelska tungomål i främst Danelagen samt de
norska skottländska områdena, lutheranskskandinavisk kyrkoverksamhet har
funnits sedan 1600-talet.
Nordiska
minoriteter finns samt verkar alltjämt i Storbritannien samt England, men deras
överlagsamma påverkan bedömes numera vara minusklisk.
~
