Förutöver det pregrammatiska
samt presyntaktiska stadiet så menar Bickerton att det även långt bak må ha
funnits ett prefonologiskt stadium hvilket än idag kan ses hos små
bebisar som äro i precis startgropen för att yttra ljud, sedan ord, men gör
detta på ett sätt som mer påminner om hela ordyttringar utan distinkta
fonetiska element ihopsatta, varhän han menar att kommuniceringen utav symboler
då varit förekommande som oanalyserade helheter, en totalitetens tungotal.
Exempelvis att man haft vissa ljudförmedlingar vid olika skeenden, men att det
varit effektiviserande att sedan evolutioneras fram till mer og mer
artikulering et vokabulärisering, individer med mer eller djupare språkförmåga
har intagit central, ledande, roll, haft effektivare leverne, samt båð
härigenom erfått mer avkomma, stadigvarande.1 I ett senare
postfonologiskt skede så kunne man närainpå förutsätta att ej ens ett
rudimentärt protospråk hade klarat av att vara funktionabelt om det allenast
behade termer för entiteter samt beteende direkt åsyftandes, utan mer abstrakta
refereringar bör relativt kvickeligen havandets utvecklats. Inte minst
lokaliseringsreferenser et kvantifiering, båð dessa kunð likväl bin, en annan
sådan grammatisk elementering är negationen som är ett synnerligen elementärt
samt basalt förmedlingskoncept, spörjandet likväl.2 Att fråga, vara
undrandes, samt säga nej, äro basaliteter i mänskligt varande. Angående
negationerna kan man via barnspråk samt pidginspråk förstå att det
antagningsvis är så att ‘nej’ som ett svar är mer basalt förekommande än ‘icke,
an-, non-, ej’ framställt som en negation i en mening, men densenare likväl
utvecklad från den första.3 Även tidigare hominida former – hvilka
man nu än avser – som talat protospråkliga målformer har således med största
sannolikhet ej varit helt barskrapade avseende grammatiska element. Vissa menar
även att det finnes intermediära stadier emellan protospråk samt modernt tal
men som redan påpekades så äro gränserna ändå diffusa samt relativt
oforskningsbara, med vetskap om huru enkelt vi egentligen kunnom återgå till
protospråksformer genom bland annat exemplena givna ovan så emotsäger
påvisningarna detta, det är antagningsvis en mutering som ligger till grund för
utvecklingen som troligtvis skett exakt samtidigt när muteringen för Homo
sapiens skedde, ellersomtänkt, det är just denna mutering som åtminstone delvis
är evolveringen utav arten, så som vi definierom oss.4 Härefter har
ingen förändring skett.
Fotnoter:
1) Ibid:144-145.
2) Ibid:181-184.
3) Ibid: 181-182.
4) Ibid: 177-181,
187-188, 190, 196.
~
Nessun commento:
Posta un commento