Oskiskan samt umbriskan är nära besläktade samt sammanföres ofta som en egen grupp oskisk-umbriskan eller sabelliskan - men eftersom det även fanns en folkgrupp med det sabelliska namnet så bör man avstå från att använda denna beteckning. Det är ehuruväl viktigt att framhålla att både oskiska som umbriska egentligen är olika tungomål med egna individualiteter, de skiljer sig åt både på fonologiskt såsom morfologiskt plan. Detta kan man bland annat se i diftong-monoftongutvecklingen där umbriska monoftonger korresponderar med oskiska diftonger, exempelvis umbriskans erer - oskiskans eíseís, eller i umbriskans r gentemot oskiskans s, z som exemplet visade angående s:en; morfologiska skillnader som kan nämnas ligger inom perfektums område - men även om skillnader existerar och att man skall behandla dem som olika tungor så finnes det en vetenskaplig consensus kring att de båda, tillsammans med vissa andra mindre språk, härrör från samma direkta anfader.
Till denna oskiskumbriska familj höre även till exempel språken vestiniska, marruchiniska, marsiska samt paeligniska, hvilka kan anses vara senare replika av lokala oskiska varianter, till denna grupp skall antagligen även volskerna nedan tillföras. Detta folk bodde främst i Abruzzis bergsregioner öster samt sydöst om Rom. Volskerna vete man ehuru inte riktigt vad de talade, antagligen ett hithörigt tungomål som vi kan kalla volskiska. De bodde i norra Campania och södra Lazio. Volskerna var bittra fiender gentemot romarna och krigade i flera krig under epoken 502-329 f.kr., men efter nederlag så romaniserades de relativt kvickt. Volskerna lierade sig ofta med aequerna och dessa hvar lika bittra dem gentemot Rom, samt utgjörandes ett reellt hot mot staden under 500-talet, men de slogos ehuru tillbaka vid år 431 f.kr.. De besegrades 389 f.kr. och underkuvades slutligen 304 f.kr., efter detta bleve även de kvickt romaniserade. Liknande öde hade historien att erbjuda de övriga i denna gruppering av folk.
Denna oskisk-umbriska skiljer sig ganska mycket från latinet även om det osså finnes många likheter och många av dagens forskare menar således att oskisk-umbriskan går direkt tillbaka på urindoeuropeiskan och inte genom italiskan som innan påståtts - och om detta vore sant så havom vi alltså att göra med ytterligare en indoeuropeisk undergrupp - de flesta positionerar dock in både latinet samt oskisk-umbriskan som italiska språk, fast som olika grupperingar inom denna subgrupp. De berömda latinska orden quis, quid blir på oskiska pis, pid, latinets quī, quaue, quod gentemot oskiskans pui, pai, púd, och således latinets quisquis, quicquid blir pispis och pitpit, latinets quattuor blir på oskiska pettiur, latinets mediae oskiskans mefiaí - denna fonologiutveckling är givetvis ej allenast det avskiljande dem emellan, bland annat så haver oskisk-umbriskan en annan gerundivum än latinet - klara likheter finnes likväl, exempelvis oskiskans súm gentemot latinets sum som både kontraheras af protoindoeuropeiskans *esmi, d.v.s. ‘jag är’, futurum bildas dock olika, latinet använder sig av -bh- samt -ē- emedan oskoumbriskan har -s-, og så vidare.
~
Axat, samt moddat, från boken Europas tungomål.
Taggar: Europas tungomål, språk, Italien, indoeuropeiska, italiska, latin, oskiska, umbriska, sabelliska, oskisk-umbriskan, antiken, forntiden, vestiniska, marruchinska, marsiska, paeligniska, volskerna, int
~~~Ett år sedan~~~
~
Nessun commento:
Posta un commento