Man känner till däggdjurens utvecklingshistoria relativt väl då ett stort antal fossilfynd finnes tillhanda. Däggdjuren anses ha utvecklats från däggdjurslika reptiler, kallade therapsider. Liksom däggdjuren så hade dessa på bägge sidor av skallen en enda lågt belägen tinningsöppning. Det finns många therapsidiska drag som går igen i däggdjurssläktet och som tillsammans skiljer sig från kräldjur, exempelvis så finnes det i fossilserier belagt huru de olika benen i underkäken alltmer reducerats samtidigt som dentalbenet förstorats. Bland annat med anledning utav detta så är det ofta svårt att formellt klassificera in förekomsterna i de olika klasserna Reptilia alternativt Mammalia då det varit svårt att begränsa de olika klasserna ifrån varandra, hvilket ju ej förvisso heller torde vara absolut nödvändigt då man ju antagningsvis vete att däggdjuren härstammar från dessa däggdjurslika reptiler hvilket gör det nästintill logiskt att vissa svårdefinabla specimen existerar.
Therapsiderna hade en mycket vidare utbredning än föregångarna, pelycosaurierna, og fanns över hela jordklotet inklusive Antarktis levandes i ungefär 80 miljoner år og man känner till cirkus 36 familjer samt flertalet släkten. Deras klassificering og evolution äro ganska komplicerad men de viktigaste underordningarna äro dinocefaler, dicynodonter og cynodonter, några mindre men ändå betydelsefulla underordningar äro gorgonopsider, therocefaler et tritylodonter.
Dicynodonterna varo speciellt vanliga under slutet av perm och deras skalle varo utvecklad för växtdiet med reducerade tänder, släktet dicynodon anses även vara typiska för formen med öfver 100 kända arter i yngre perm, samt släkterna lystrosaurus ock kannemeyeria. En vanlig gorgonopsid var scymnognathus som levde från Sydafrikas öfversta perm, denna var ett stort men lätt byggt långbent rovdjur med lång nos och mycket stora hörntänder inte helt opåminnande om de sabeltänder som senare utvecklats hos vissa däggdjur. Lycosuchus som också kommo från Sydafrikas översta perm men som dock varo therocefalisk, är även den utmärkande och vars grupp innefattar såväl insektsätare som växtätare men lycosuchusen hänföll själv till rovdjursskapet. Dinocefalerna varo en allmänt förekommande växtdietist och föll säkerligen ofta offer för lycosuchus og scymnognathus. Dinocefalerna var primitivare i jämförelse med de övriga allmänt förekommande växtätarna, dicynodonterna, men ingen av dessa överlevde perm. Många av dem var stora, långsamma, koliga och då växtätande reptiler med mejselformade tänder, de hade stora huvuden i relation till kroppen och deras skallben var alltsom oftast förstärkta, till exempel som hos moschops från Sydafrika. Bland nutida däggdjur hittom vi liknande skallar hos vissa får samt hos giraffer. Hos dessa djur kämpar hanarna om dominansen i ibland förekommande huvudstångskamper, hos däggdjuren upptas en del av kraften av horn men dessa saknas hos dinocefalerna men det står ändå ganska klart att dessa var ganska väl utrustade för att klara av stångningen. De torde ha levt i stora flockar i södra Afrika i ett klimat som inte var alltför olikt dagens grässavann.
Utvecklingen mot alltmer däggdjursliknande formationer tog sig allt mer og mer i stånd och denna trend nåddes med cynodonterna sin kulmen under slutet eller mitten av triastiden. Thrinaxodon är ett känt litet rovdjur från Sydafrikas yngre trias, dess extremiteter samt huvud äro mycket däggdjurslika emedan ryggraden og revben icke hunnit utvecklas lika långt, de blevo ungefäreligen 30 cm långa og hade troligtvis päls. Cynognathus var ett annat rovdjur som också levde i Sydafrika under äldre trias, denna hade ett vargliknande utseende og antalet tandgenerationer var som hos däggdjuren begränsade. Från Argentinas mellantrias kommer en rad mycket avancerade cynodonter hvilkas skallar, käkleder samt tänder äro mycket lika däggdjurens. Probainognathus hade en dubbel käkled med både den typiska reptilleden mellan ledben ock käkben och den neoevolutionära mammalialeden emellan dentale og fjällben i funktion. Detta betyder att den enbart hade ett hörselben och därför hamnar denna definitionsmässigt inte hos mammaliagruppen utan hos sen, mycket sen, synapsida - fastän den på nästan alla andra sätt og vis var ett däggdjur. Probainognathus är en sann felande länk och om man definierar den som reptil eller mammal har ingen större betydelse förutöver ren mänsklig definitionshysteri.
En sista grupp som är av betydelse för historien om däggdjurens och de mammaliska reptilernas evolution var tritylodonterna. Denna gruppering varo i själva verket en sidogren som levde kvar långt efter de andra utdagats, en typisk form är oligokyphus från Englands undre juratid. Andra former är kända från Sydafrika, Kina og Nord- ø Sydamerika. De var gnagarlika djur med en tandbeväpning bestående utaf stora framtänder som följdes av en lucka, ett diastem, och sedan enrad med malande kindtänder som var knöliga. Till skillnad från andra däggdjurslika reptiler så kunde de böja ryggen och därför också rulla ihop sig för att hålla värmen, samt måhända till og med gifva sina barn di - allt detta gör dogh igge så att den nutida vetenskapen placerar dem inom mammaliagruppen utan på grund utaf att deras käkled samt hörselben inte nått det stadie som man utlyst som däggdjursstadiet.
~
~
Andra om: therapsider, däggdjurslika reptiler, reptiler, däggdjur, mammalier, kräldjur, djur, natur, evolution, int
Nessun commento:
Posta un commento