Angående Entrecôten - "kåt" är kanske lite väl rakt på sak. Varför inte testa det mer insinuanta ordet "våt". Det inbegriper även den refererade kåtheten.
Jovars, jag skall fundera på ditt såtliga förslag:)
Problemet som jag ser det är att 'våt' är mer ett fenomen relaterat till en kvinnlig skapelse, emedans om när jag som man blivit våt, så har liksom en del av processen redan tagits vid samt delvis slutförts (även om det kan itereras), därav passar nog 'kåt' bättre då det framhåller en framförhållning, samt, att det med sitt k-å-t sonerar till fler finalfonem av entre-côte, plus således appelerar på 'entre', likväl i sin försatsliga positionering:)
Jag bugar för förslag, det får en att tänka en satsad skärning till.
Kände på mig att du att du skulle tveka. Men måste dikten handla om en man, om dig? Jmf:
- Tänker du ofta på självmord? - Nästan jämt!
Paus
- Men sällan på mitt eget.
Håller med om att kåt sonerar ( första gången jag hör ordet)eller allitrerar till finalformen. Själv gillar jag DOCK det traditionellt enkla rimmet mellan våt och côte. Och om dikten någon gång skall tonsättas, så tror jag FAKTISKT att våt känns skönare i munnen är kåt. ( i alla fall när det ska möta och liksom vila ut på "côte")
Förresten, är dikten tänkt att läsas högt, eller ska den bara viskas?
Kåt som framförhållning, våt som pågående process? Hm, kåt kan man väl bli i hela kroppen och inte bara i skallen. Eller det kanske stavas kåtslag eller brunst?
Min favvo-rad av Walt Whitman: I sing the body electric.
Må så läsas viskandes suktandes, inte alls särledes högt:)
Det är absolut så som du skriver att dne ju ej behöver handla om en man, eller vara skriven som från en man; en ändring på detta planet öppnar naturligtvis upp för andra skrivningar. Just nu dock:)
Ordet 'kåt' är i sig inte så uppenbart som det kan tyckas vara, inte alls egentligen rakt på sak.
ty, jag råkar ju va sydhallänning o vi säger ju kåt, eller snarare kååt när vi säger det som man i det standardiserade rikssvealändska språket skriver 'kort', detta avseende bådde längden som kortspel, det sistnämnda kanske lite mer kåået.
det ger nya uttalsmöjligheter för entrecôte likväl.
dessutom, om vi återgår till mer gastronomiska bestyr så finns även ordet kåt som skalken på brödet. Jag vet inte i skrivande stund om det har ngn geospråklig anknytning, o i sådana fall vart.
Hursom har de ju sådana där kåtor uppe i norr, o i äldre svenska fanns visst något som hette kåtkarl, 'husman', tror att det ordet ger andra vinklingar idag:)
Kåta betyder ju även tälja, så med kniven hugger man i entrecôten om man är en äkta kåtakarl:)
aha, Hallin, ett gammal goterfolk initialt nämnd i Jordanes Getica så som en av de stammar som befolkade Scandza
Från Hallin kommer bye the way, bye the water way, de engelska orden sissors samt upstirs: dvs initialt: saxen herden klippte fårull med, samt stege lutad mot husvägg, leder upp till loftet.
Allt detta berättades för mig av en sjungande vacker kvinna på cykeltur till Hovs Hallar
Å hennes dotter, hennes dotter!
Back to basic:
well, dikten kan alltså framföras viskandes kanske rent av sjungandes eller nynnandes ja, varför inte suckandes som om en vild och nära nog okontrollerad förtjusning precis är på väg att infinna sig hos poeten, typ:
du gör mig så si……sassa-så
det börjar ju låta som en fransk chanson, typ La Mer, av Taubevännen Charles Trénet
Om nu, säger bara Om Nu, entrecoten skulle svara ( viskandes, nynnandes, sjungandes) ja just i det ögonblick eggen skär genom det rosa köttet: Du gör det så vått, Kalle Kått!
Ja, i så fall…ja då har vi ett litet drama, en slags miniopera vars namn mycket väl kunde vara:
Hur de älskande umgås innan en av dem ska ätas upp.
Au bleu! Det naturliga är det enda sanna. Tror Baudlaire ljög när han sa att han föraktade Naturen. Varför ljög han då? Kanske var Naturen för stor och outhärdlig att ta till sig för Baudelaire, med tanke på att han intagit "mycket stora doser" av goten Emanuel Swedensborgs Korrespondanslära. Om allt ständigt relaterade till allt, så blev dessa intryck kanske honom övermäktiga. Likväl är vissa av hans dikter ännu lika naturliga som Naturen själv.
Jag känner (kände) många människor som inte klarade av att vistas för länge ute i Naturen. De ville alltid tillbaka till "krogen" till "fiket" etc.
På detta sätt är jag Baudelaires absoluta motsats. Jag har bott i alla världens städer - och nu hatar jag dom. Vill aldrig se dem mer. Jag ser ingen mening med en stad. Jag vill ha hav och himmel runt omkring mig, och en koltrast som väcker mig kl 0400 på våren.
Och Rimbaud sedan, han lämnade inte poesin - det var ju poesin som övergav honom!
7 commenti:
Angående Entrecôten - "kåt" är kanske lite väl rakt på sak. Varför inte testa det mer insinuanta ordet "våt". Det inbegriper även den refererade kåtheten.
Jovars, jag skall fundera på ditt såtliga förslag:)
Problemet som jag ser det är att 'våt' är mer ett fenomen relaterat till en kvinnlig skapelse, emedans om när jag som man blivit våt, så har liksom en del av processen redan tagits vid samt delvis slutförts (även om det kan itereras), därav passar nog 'kåt' bättre då det framhåller en framförhållning, samt, att det med sitt k-å-t sonerar till fler finalfonem av entre-côte, plus således appelerar på 'entre', likväl i sin försatsliga positionering:)
Jag bugar för förslag, det får en att tänka en satsad skärning till.
Kände på mig att du att du skulle tveka. Men måste dikten handla om en man, om dig? Jmf:
- Tänker du ofta på självmord?
- Nästan jämt!
Paus
- Men sällan på mitt eget.
Håller med om att kåt sonerar ( första gången jag hör ordet)eller allitrerar till finalformen. Själv gillar jag DOCK det traditionellt enkla rimmet mellan våt och côte. Och om dikten någon gång skall tonsättas, så tror jag FAKTISKT att våt känns skönare i munnen är kåt. ( i alla fall när det ska möta och liksom vila ut på "côte")
Förresten, är dikten tänkt att läsas högt, eller ska den bara viskas?
Kåt som framförhållning, våt som pågående process? Hm, kåt kan man väl bli i hela kroppen och inte bara i skallen. Eller det kanske stavas kåtslag eller brunst?
Min favvo-rad av Walt Whitman: I sing the body electric.
Well, nu ropar mamma.
Runa G
Må så läsas viskandes suktandes, inte alls särledes högt:)
Det är absolut så som du skriver att dne ju ej behöver handla om en man, eller vara skriven som från en man; en ändring på detta planet öppnar naturligtvis upp för andra skrivningar. Just nu dock:)
Ordet 'kåt' är i sig inte så uppenbart som det kan tyckas vara, inte alls egentligen rakt på sak.
ty, jag råkar ju va sydhallänning o vi säger ju kåt, eller snarare kååt när vi säger det som man i det standardiserade rikssvealändska språket skriver 'kort', detta avseende bådde längden som kortspel, det sistnämnda kanske lite mer kåået.
det ger nya uttalsmöjligheter för entrecôte likväl.
dessutom, om vi återgår till mer gastronomiska bestyr så finns även ordet kåt som skalken på brödet. Jag vet inte i skrivande stund om det har ngn geospråklig anknytning, o i sådana fall vart.
Hursom har de ju sådana där kåtor uppe i norr, o i äldre svenska fanns visst något som hette kåtkarl, 'husman', tror att det ordet ger andra vinklingar idag:)
Kåta betyder ju även tälja, så med kniven hugger man i entrecôten om man är en äkta kåtakarl:)
aha, Hallin, ett gammal goterfolk
initialt nämnd i Jordanes Getica
så som en av de stammar som
befolkade Scandza
Från Hallin kommer bye the way,
bye the water way,
de engelska orden sissors
samt upstirs: dvs initialt:
saxen herden klippte
fårull med, samt
stege lutad mot husvägg,
leder upp till loftet.
Allt detta berättades för mig
av en sjungande vacker kvinna
på cykeltur till Hovs Hallar
Å hennes dotter, hennes dotter!
Back to basic:
well, dikten kan alltså framföras
viskandes
kanske rent av sjungandes
eller nynnandes
ja, varför inte suckandes
som om en vild
och nära nog okontrollerad
förtjusning
precis är på väg att infinna sig
hos poeten, typ:
du gör mig så si……sassa-så
det börjar ju låta som en fransk chanson,
typ La Mer, av Taubevännen
Charles Trénet
Om nu, säger bara Om Nu,
entrecoten skulle svara
( viskandes, nynnandes, sjungandes)
ja just i det ögonblick
eggen skär genom
det rosa köttet:
Du gör det så vått, Kalle Kått!
Ja, i så fall…ja då har vi ett litet drama,
en slags miniopera
vars namn mycket väl kunde vara:
Hur de älskande umgås
innan en av dem ska ätas upp.
Alternativt: au bleu
Vet inte riktigt. Måste bada nu.
ref: http://www.youtube.com/watch?v=fd_nopTFuZA
http://sv.wikipedia.org/wiki/Scandza
http://www-kocken.gomat.se/stekning.htm
au bleu, får ju va det naturliga
Au bleu! Det naturliga är det enda sanna. Tror Baudlaire ljög när han sa att han föraktade Naturen. Varför ljög han då? Kanske var Naturen för stor och outhärdlig att ta till sig för Baudelaire, med tanke på att han intagit "mycket stora doser" av goten Emanuel Swedensborgs Korrespondanslära. Om allt ständigt relaterade till allt, så blev dessa intryck kanske honom övermäktiga. Likväl är vissa av hans dikter ännu lika naturliga som Naturen själv.
Jag känner (kände) många människor som inte klarade av att vistas för länge ute i Naturen. De ville alltid tillbaka till "krogen" till "fiket" etc.
På detta sätt är jag Baudelaires absoluta motsats. Jag har bott i alla världens städer - och nu hatar jag dom. Vill aldrig se dem mer. Jag ser ingen mening med en stad. Jag vill ha hav och himmel runt omkring mig, och en koltrast som väcker mig kl 0400 på våren.
Och Rimbaud sedan, han lämnade inte poesin - det var ju poesin som övergav honom!
Posta un commento