De occitanska språken i Frankrike

 

 

De occitanska målen talas av ungefärligen 1-3 miljoner människor i dess historiska region som nu bebos utav 14 miljoner människor. Antalet talare är i avtagande, man räknar att det endast är cirka 9 % av dessa som nyttjar språken vardagligdags og måhänt 6 % har skrivförmåga på språken men det produceras ändock en hel del böcker på målen. Namnet ‘occitanska’ härrör från termen langue d'oc som kanske hörs, på occitanska heter det dock lenga d’òc.

 

Occitanskans existens framkommer ännu tidigare än nordfranskan i källmaterialet, även om ingen direkt information om språket framkommer. Det var biskopen av Arles som i början av 500-talet bekymrade sig över att folket, homo rusticus, inte förstod Kristus religion, emedans mer folkliga sånger om diverse okristna ting fick allmänn spridning med anledning utav sin språkliga lättåtkomlighet. Under 1000-1400-talen upplevde de occitanska språken en blomstringstid og då speciellt provençalskan som var ett vida använt litterärt tungomål med bland annat poesi, og mycket av den trubadurpoesi som än idag är känd är från början oftast skriven på provençalska, men även limousinskan blev ett koinéspråk för trubadurerna, även om detta alltsomoftast förglöms - den tidiga biskopen kanske även hade dessa trubaduriska smädessånger i sina farhågiga tankegångar. Occitanskan är härmed det första europeiska folkspråk som på allvar börjar användas i diktning under medeltiden. Från 1500-talet, då Frankrike genomgick en centraliseringsvåg, så undanskuffades de occitanska målen till fördel för den härskande Île-de-France-varianten av de nordfranska målen tillhörande den galloromanska grupperingen inom romanskan og behölls i den ställningen fram till 1800-talet, då de occitanska språken genomgick en mindre renässansisk blomstringsepok, språket figurerar inom alla litterära genrer. Man har skapat ett organ kallat Institut d'Estudis Occitans som skall ha en språkvårdande uppgift, men det borde vara bättre med en språkspridande missionering i Occitaniens Frankrike, så att inte hela området svallas över av nordfranskans françien. Som turist i någon av de sydfranska städerna är sannoliken hög att man inte hör ett enda occitanskt ord på gatan, eller ens hemma hos någon.

 

Occitanskan brukar ofta, men felaktigt, benämnas provençalska; det är en felaktig benämning, för provençal / provençau är allena ett av de många mål som utgör den occitanska gruppen. Provençalska talas av cirka 250 000-365 000 människor, men emellan 800 000 och 4 miljoner säger sig ha någorlunda kunskaper i språket. Språket är ganska uppdelat i olika varianter av olika grad, just till exempel niçardiska / nissart i greveskapet Nissa / Niça, rodanenc som talas kring Rhônefloden, Arles, Avignon samt Nîmes som hade utlöparen shuadit, ett judeoprovençalskt språk, samt provençal maritim / centrau / mediterranèu  som är språket omkring Marseille / Marselha, Cannes / Canas, samt runt Aix-en-Provence, Toulon, Antibes, Grasse, Forcalquier, Castellane og Draguignan. En del av dessa är svårförståeligt för andra provençaltalare, hvilket kan betyda att vi har att göra med ytterligare några språk - alla språk är ehuruväl språk, språk kan ju inte vara något annat än ett språk varän och av vem det talas, huruvida det skrivs eller icke, huruvida det förstås eller icke - det finns s.a.s. inga Språk, utan enbart språk, detta även om parlörerna og skrivörerna av ett språk ser detta som ett Språk.

 

En mycket liten del av Nissas / Niças befolkning talar niçardiska men språket har fått ett socialt uppsving på senare år, det talas även till viss del i Monaco. Språket är inte helt olikt liguriska, eller munegaskun, heller varför man kan se det som ett övergångsspråk, tidigare även inlemmat i den liguriska grupperingen. Uppsvinget av nissartiskan har – med franska mått mätt – gått så långt att det till och med finns nyhetsuppläsningar i TV på språket, med fransk undertextning och i gamla staden i Nissa / Nice är gatuskyltarna på niçardiska.

 

Den regionala variant av standardfranskan som finns i området är väldigt influerat av provençalskan och även om det finns ganska många människor som talar språket, så är det tyvärr så att de flesta är över 50, hvilket betyder att nedräkningen kan börja. Men man skall ej ge upp hoppet för tidigt, då det finnes en vilja och opinion hos en stor del av befolkningen att återuppliva språket i mer aktiv form genom bland annat publicering utav provençalska böcker samt undervisning i skolan - man har alltså en mycket bättre utgångspunkt än många andra mindre språk, i Italien är dessutom förhållandena ännu bättre. Provençalskan vann ära, inte bara för sin underbara medeltida litterära tradition, utan även då ett nobelpris hamnat i deras hand, via den välrenomerade provençauiska författaren Frédéric Mistrals hand, anno 1904.

 

Det ovan nämnda shuadit / hébraïco-comtadin är det sista av de provençalska målen som har anknytning till Frankrike men har ehuru redan försvunnit från vår jord, även kallat judeo-provençalska / judeo-comtadinesiska eller provense som det heter i hebreiska källor. Shuaditiska, שואדית, var av sefardisk börd, till skillnad från de ashkenaziska i Tsorfas, hvilket är namnet på norra Frankrike i judisk tradition, ordet shuadit betyder i likhet med exempelvis jiddisch just ‘judisk’ og illustrerar det judæo-provençalska uttalet av hebreiskans yehudit. Shudatitiska var ett judiskt kreolspråk baserat på provençalskan som talades i det sydfranska departementet Vaucluse samt i staden Avignon innan det dog ut 1977 med författaren Armand Lunels död, men det kan ehuru fortfarande vara i livet genom användandet av språket i vissa sånger, då de aktuella judarna finns intill denna dag.

 

En av de stora anledningarna till utdöendet var i likhet med många andra judiska språk nazisternas illgärningar, men även här är det också frågan om förfranskning och att hebreiskan tagit över inom liturgin, hvilket gör att nyttjandet av shuaditiska inte hade några språkliga domäner kvar att verka inom. Den aktiva nedgången av språket började ehuru tidigare, redan år 1498 utvisade franska staten alla judar från Sydfrankrike varav många flyttade till Genua eller flydde till Tyskland, emellertid fick de provençalska judarna ett sydfranskt andhåll genom att påven domderade i Comtat-Venaissin sedan 1274 framtills franska revolutionen.

 

Just termen shuaditiska är en relativt ny benämning på ett gammalt språk, då det var först 1803 som språket fick den benämningen - den fick detta i satirer och komedier. Språket har ehuru en äldre börd och de äldsta texterna på judeoprovençalska är glosor från 1170-1193, men det finns även litteratur från 1200-talet, en avant. Vissa arkaiska fonologiska påvisningar gör gällande att detta språk var en direkt efterföljare till ett tidigare judeo-latinskt tungomål då det innehåller vissa ljudlagar som varit förestående i utvecklingen utav latinet från protoitaliska og inte något som skett i språken i södra Provence, en annan möjlighet är att det är utvecklat från judaistikskolan som var förestående i Narbonne men just de fonologiska bevisen är hard evidence. Man kan säg att shuaditiskan kommit till oss i tvenne former, en högform som mest nyttjades i religiösa skrifter där man ser en högre stil samt månge fler inlån från hebreiska, latin, grekiska, arameiska, provençau, fornfranska, samt en mer prosaliknande skriftform som till mycket högre del är baserat på provençaliskan, båda är skrivna med en modifierad form av det hebreiska alfabetet. Språket bör återupplivas.

 

Ett annat occitanspråk som osså fått sitt namn från langue d'oc är just languedoc, eller lengadocian, som även det talas av de över 50 år och det är mest förekommande i rurala områden. 10 % av befolkningen i de historiska provinserna Languedoc samt Guyenne är talanta i språket, emedan 20 till har kunskaper i det - men problemet med siffrorona är att bara för att människorna har fullgoda kunskaper i målet, så betyder det ehuru ej att de använder sig av det och om så inte görs så försvinner det snabbt. Språket är osså uppdelat i ett stort antal olika dialekter, men inga så avvikande som fallet är med provençalskan. Man har försökt göra en kupp och låta languedociskan bli standardspråk för alla occitansktalare i södra Frankrike men detta har inte de andra målgrupperna gått med på av högst förståeliga skäl. Man bör bara avkasta sig franskan også.

 

Det gasconska, eller gasku, målet hör även det till samma grupp och talas av 204 000-250 000 av en befolkning i regionen på 400 000, än mer folk förstår det och ännu fler, 85 %, vill göre något för att rädda det, och utgångspositionen ter sig ganska bra när åtminstone hälften utav befolkningen talar tungomålet. Den geolektiska uppdelningen är som följer, araneseiska, ariégeoiska, biarnesiska samt landaiska. Det står klart att språket står ganska nära provençalskan och kanske även languedociskan, en del menar att gascon är utvecklat uppenpå ett baskiskt, eller baskiskliknande, substrattal hvilket synes lexikalt samt även i vissa fonologiska fenomen, samt tvärtom, ja själva ordet gaskisk härstammar från samma latinska rot som vasco / vasconem hvilken givit oss bask.

 

En av varianterna av målet talas i Spanien, där det kallas aranesisk gasconska och där är språksituationen avsevärt bättre. Detta kan låta lustigt om man hör hur få talarna är i Spanien gentemot Frankrike, i Frankrike finns det ju över 200 000 parlanter, och occitanskan är i ett område med över 10 miljoner människor, emedan det i Spanien rör sig om 4800 människor, men skillnaden är att i Spanien så bevarar de språket och det har även en officiell status i Katalonien sedan 2006, tidigare var det bara officiellt i Arandalen. Barnen lär sig målet og en stolthet finnes inför det, sammanvägandes gör detta att förutsättningarna läggs för ett långsiktigt överlevande till skillnad från den mörka nedgången för språket såsom fallet är i språkcentralismens Frankrike; detta även om det faktiskt ser positivare ut för just detta tungomål än de andra occitanska målen, kanske blir de inspirerade av sina spanska kusiner. Man kan även göra en geospråklig distinktion og påtala att det enbart är biarnesiskan som aktivt används och det är då den som har störst chans till överlevnad i Frankrike, de brukar heller inte nedvärdera sitt eget språk och benämna det som patois utan kallar det rätt béarnais, en av anledningarna till detta är säkerligen att det varit en självständig stat 1347-1620 och språket nyttjades då bland annat i juridiska samt administrativa handlingar. Biarnesiskan är ehuru väldigt geosplittrat den med, ofta uppdelat i väst, öst, samt det bergiga syd. Bearnäsiskan särbehandlas ofta utav politiskhistoriska skäl men rent lingvistiskt ingår det i macrogruppen gasconska, som ju som nämnt är splittrat på flertalet olika tungomål. Språkets officiella status skulle inte vara något nytt påfund, utan redan Henrik IV skrev enbart på gascon.

 

Auvernhat, eller på fransk byggn auvergnatiska är ytterligare ett distinkt mål som även har tvenne distinkta varianter, så distinkta att talarna knappt förstår varandra sins emellan, hvilket betyder att det både finns en sydauvernhat samt en nordauvernhat. Det kanske enbart är den södra varianten som på en längre basis kommer att överleva, då de södra talarna är mer benägna av att använda sitt språk - hur många de är till antalet finns det däremot inga exakta beräkningar på men uppenmot 1,5 miljoner nämns, men ett känt faktum är att även här så lär sig de flesta barnen inte språket ock skolans lingvocentrism à la francien underlättar ej detta. Det uppges ehuruväl finnas en god vilja gentemot språket. Språket figurerar i litterär viril stil.

 

Ett av de mer okända språken är lemosinskan som talas i regionen Limousin, eller Lemosin som den heter på lemosinska, i Frankrike av 10-20 % av befolkningen, hvilket betyder ungefärligen 72 000 till 145 000 individer, och språket är således ej vida spritt, åtminstone inte om man räknar i procent av potentiella talare. I norra delen av provinsen är de lokala målen ett gränsspråksområde till galloromanskan. Lemosinskan var ett skriftligt koinéspråk inom trubadurgenren under medeltiden, de äldsta dokumenten på något occitanskt språk är just på limousinska, exempelvis dikten Lo Poema de Boecis, från omkring år 1000. Man har sedan en obruten litterär tradition framtills denna dag, som varit i fog i olik drag. Olika grammatikor ock lexikalikor hava skrivits men annars är det i mångt och mycket poesi som skrivs.

 

Till öster om lemosinskan og auvernhatiskan i de nordöstra delarna utav det occitanska språkhavet åtfinns språket vivaroalpinska / vivaroaupenc och talas även i de occitanska dalgångarna i Piemonte. Språket har även benämnts som nordprovençaliska då det talas norrom provençaliskan men vivaroaupenc hör lingvistiskt närmare ihop med det i nordväst liggande lemosinskan och auvernhatiskan hvilka avskiljs från de sydoccitanska språken.

 

Det nordkatalanska målet finns även företrätt i Frankrike och då av 100 000-260 000 talare i främst södra Roussillon, området emellan spanska gränsen, Andorra samt staden Perpinyan, området går nu även under namnet Catalunya Nord, såväl som språkvarieteten. Roussillon kom inte under fransk flagg förrän 1659, men har inte utvecklat ett nationalspråkligt tycke för sitt katalanska mål såsom har hänt i Katalanien, däremot så har ehuruväl katalanskan hållit sig kvar längre og bättre än vad de övriga occitanska målen gjort. En av de mer positiva fördelarna hos katalanskan i Frankrike är att den har gjort intåg i städerna, hvilket är högst ovanligt för mindre samt förtryckta språk som har en minoritetsställning och som inte har någon som helst officiell status, nämnvärt är då att så ej är fallet för alla de övriga occitanska målen som enbart eller nästan enbart talas på landsbygden av en allt mer åldrande og skralare befolkning.














~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.