Italien är
ett land som tvångsenats i sen historisk tid og tidigare bestod landet utav
flera olika riken som förändrat sin geografi eller existens genom tiderna som
gått, detta har även lett till att Italien har flera olika former utav judiska
befolkningar. Faktum är att Italien är väldigt rikt på historiska judiska befolkningar
och kulturer, Italien härbär tillikt Europas äldsta judiska bosättning som
faktiskt fortfarande är i funktion, den judeoromerska, og landet är osså
ursprunget till den kultur som jiddisch skapats från i Rhendalen, alla vägar bär ej allena till Rom, utan
även ut därifrån.
Judarna i
Italien härstammar främst från två olika, men ändock samma, håll, då det i södra
Italien funnits en stor judeohellensk befolkning, emedans det i nordligare
delen istället funnits ett judeoromanskt spektra som skapat olika språk
beroende på hvilket område de bebott, till detta skall givetvis läggas
judeoarabiska influenser på exempelvis Sicilien, judeospanskans inflytt efter
den iberiska diasporan samt en repartiering från judar som flyttat till
Norditalien från germanska områden. I Italien finnos alla judekulturer med
anknytning till Europa samt Medelhavsvärlden og landet haver varit en ursprungsplats
för den största juderörelsen i modern tid, den ashkenaziska. Den italienska judeenheten
är egentligen ett historiskt kapitel för sig och ett unicum i Europa samt i
världen, därvid det sefardiska, eller romaniotiska, Italien har en speciell roll
att spela i hela det sefardiska spektrat och är således även själva skaparna av
den andra judiska förgreningen, den germanska.
De judiska
befolkningarna haver ehuru i stor grad assimilerats in i det övriga italienska
samhället under hela den historiska tiden, hvilket bland annat lett till att
bland annat de judeoarabiska og judeohellasiska språken gått hädan, emedans
spillrorna av dem som talar olika judeoromanska språk bliver allt färre med årens
lopp. Det är även väl känt att judar nästan aldrig blivit regelrätt förföljda,
däremot nattsligt instängda, i Italien utan en tolerant hållning hava nästan alltid
hållits gentemot dem, ock de konflikter som ändock funnits har nära alltid haft
sin grund inom religionens sfär, i detta västroms kristliga kärnland. Flera
påvar i tidig tid var dessutom av judisk börd. Vissa svarta antisemitiska perioder
har alltjämt funnits, men många av dessa kan hänföras till när det byzantiska
riket bedrev kristen fanatism, eller när den papala makten levt i sin frenetsi.
Det är såleda även Kyrkostaten och påvarna som stått för den mesta utav
antijudaismen, många gånger haver olika stater samt härskare struntat i de
olika bullorna emedans de följts på andra ställen, många gånger har även
efterföljande påvar antingen rivit upp bullor eller instiftat nya, ännu hårdare.
Under romersk
tid så var judarna vanliga medborgare samt skyddade som sådana og från denna
tid framtills det italienska enandet 1860 så kan man säga att de oftast hade,
eller åtminstone någorlunda, jämlik ställning, men den italienska halvöns
speciella politiska konstellationer möjliggjorde även så att om extensivt förtryck
bedrevs i någon stat så kunde de med lätthet flytta till ett näraliggande
område og bedriva sina göromål där på normalt sätt. Detta gjorde så att det
egentligen ej fanns något speciellt behov hos italienska judar att verkligen
fly halvöfältet utan man kunde helt enkelt rösta med fötterna - en möjlighet
som ej i samma grad åtfinnes i stora enhetliga riken om inte
subsidiaritetsprincipen i sig är rådande.
Även om detta
vore fallet så stodo de italienska judarna bland härförarna för italiensk enhet
og när staten bildades så finge de även fullt medborgarskap. Italien hade redan
år 1910 en judisk troende, från Venedig, som regeringschef, Luigi Luzzatti og hvar
en av de första moderna stater som hade detta, även föregångaren Sidney Sonnino
var av nära judisk börd, eller judiskwalesisk, og Rom hade exempelvis en
judisk, tysk-engelsk, borgmästare, Ernesto Nathan, år 1907-1913.
Många av de
italienska judarna var även aktiva i den fascistiska rörelsen slagandes bland
annat i det orättfärdiga etiopiska erövringskriget, men när Mussolini allierade
sig med Hitler, antisemitismens Messias, så blev tonen bitvis en annan och
kyrkan gjorde ej allt den kunde i skyddandet utav judarna även om en del aktivt
räddades, hvilket ofta förglöms i en antipapalsk agitation. Majoriteten av de
italienska judarna sluppo ehuru genomleva vad deras ättlingar i de germanska
områdena fick utstå og Italien tog emot många flyendes judar från Tyskland, men
när tyskarna ockuperade norra samt centrala Italien så finge de känna på samma
hat som de germanska naboerna ock cirka 8000 judar blev deporterade samt därefter
dödade i lägrena, fastän fascisterna hela tiden förvägrat deportering till
dödslägrena.
När
italienarna med amerikanarnas samt den sicilianska maffians hjälp slungo av sig
det fascistiska oket så finge judarna återigen den position som de normalt sett
hade i Italien och omvärlden har heller ej sett att Italien eller italienarna
havandes en ofantlig historisk skuld såsom är fallet med Tyskland und
Österrike, även om man givetvis icke skall vedersaka eller förglömma att
orättfärdigheter begicks, hvilket bland annat ledde till flera tusentals
individers förtida död. De judar som flyddo fältet under den nazistiska ockupationen
kom ofteligen ej tillbaka, men Italien fick senare tillskott från libyska judar
som åtnjöt italienskt medborgarskap, persiska judar, sovjetiska judar samt en
del israeliter som hellre bosatte sig i Italien, Europas kulturhistoriska
judecentrum, än i Israël.
De största aktiva judiskreligiösa judekoncentrationerna
åtfinns numera i Rom, Milano, Turin, Florens, Trieste samt Livorno. Hur många
judar som faktiskt finnes i Italien är en omöjlighet att uppskatta och det beror
givetvis på hur man räknar, antalet med medveten eller omedveten judisk
härkomst är ofantligt högt, men de är oftast assimilerade in i övrig
befolkning, de som är aktivt judiska äro ej särledes mångtaliga og de som talar
ett judeoromanskt språk är förskrämmande få. Den sociala definitionen om vem
som är jude relateras främst till en individuell identifiering og kan ej mätas
ur några av ovanstående aspekter, tyvärr så går det ehuru heller ej att uppskatta
antalet talare av de aktuella språken då de olika tillhörigheterna inte
nödvändigtvis behöver följa varandra. Antalet judar som är medlemmar i religiösa
samfund är dock enklare att klargöra, dessa anges till omkring 45 000 idag.
Det judiska folket räddades från den nazistiska
utrotningspolitiken, den judiska religionen haver härigenom og genom den numera
mer spridda religionstoleransen låtits utvecklas och användas fritt i större
delen utav världen - nästa judiska kamp i speciellt Europa, Nordafrika samt
Mellanöstern, men även i andra diasporaområden, såsom i de två Amerika, borde
vara att mer aktivt försöka rädda de språk som talats av judarna, og andra, i
ibland flera tusen år istället för att ge efter för åt assimilieringsprocesser,
vare sig det är i Israel, Frankrike, Italien eller Ryssland.
I Italien berör det främst italkianska, judeoromerska,
romersk hebreiska, judeovenetianska, judeopiemontiska, judeolivornesiska, jiddisch,
ladino, judeoportugisiska, judeoarabiska, judeopersiska, samt en del redan helt
utdöda språk.
~
Läs mer om det i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento