giovedì 3 ottobre 2019

Italiens judar - ett gemensamt grepp




 
Italien är ett land som tvångsenats i sen historisk tid og tidigare bestod landet utav flera olika riken som förändrat sin geografi eller existens genom tiderna som gått, detta har även lett till att Italien har flera olika former utav judiska befolkningar. Faktum är att Italien är väldigt rikt på historiska judiska befolkningar och kulturer, Italien härbär tillikt Europas äldsta judiska bosättning som faktiskt fortfarande är i funktion, den judeoromerska, og landet är osså ursprunget till den kultur som jiddisch skapats från i Rhendalen, alla vägar bär ej allena till Rom, utan även ut därifrån.

Judarna i Italien härstammar främst från två olika, men ändock samma, håll, då det i södra Italien funnits en stor judeohellensk befolkning, emedans det i nordligare delen istället funnits ett judeoromanskt spektra som skapat olika språk beroende på hvilket område de bebott, till detta skall givetvis läggas judeoarabiska influenser på exempelvis Sicilien, judeospanskans inflytt efter den iberiska diasporan samt en repartiering från judar som flyttat till Norditalien från germanska områden. I Italien finnos alla judekulturer med anknytning till Europa samt Medelhavsvärlden og landet haver varit en ursprungsplats för den största juderörelsen i modern tid, den ashkenaziska. Den italienska judeenheten är egentligen ett historiskt kapitel för sig och ett unicum i Europa samt i världen, därvid det sefardiska, eller romaniotiska, Italien har en speciell roll att spela i hela det sefardiska spektrat och är således även själva skaparna av den andra judiska förgreningen, den germanska.

De judiska befolkningarna haver ehuru i stor grad assimilerats in i det övriga italienska samhället under hela den historiska tiden, hvilket bland annat lett till att bland annat de judeoarabiska og judeohellasiska språken gått hädan, emedans spillrorna av dem som talar olika judeoromanska språk bliver allt färre med årens lopp. Det är även väl känt att judar nästan aldrig blivit regelrätt förföljda, däremot nattsligt instängda, i Italien utan en tolerant hållning hava nästan alltid hållits gentemot dem, ock de konflikter som ändock funnits har nära alltid haft sin grund inom religionens sfär, i detta västroms kristliga kärnland. Flera påvar i tidig tid var dessutom av judisk börd. Vissa svarta antisemitiska perioder har alltjämt funnits, men många av dessa kan hänföras till när det byzantiska riket bedrev kristen fanatism, eller när den papala makten levt i sin frenetsi. Det är såleda även Kyrkostaten och påvarna som stått för den mesta utav antijudaismen, många gånger haver olika stater samt härskare struntat i de olika bullorna emedans de följts på andra ställen, många gånger har även efterföljande påvar antingen rivit upp bullor eller instiftat nya, ännu hårdare.

Under romersk tid så var judarna vanliga medborgare samt skyddade som sådana og från denna tid framtills det italienska enandet 1860 så kan man säga att de oftast hade, eller åtminstone någorlunda, jämlik ställning, men den italienska halvöns speciella politiska konstellationer möjliggjorde även så att om extensivt förtryck bedrevs i någon stat så kunde de med lätthet flytta till ett näraliggande område og bedriva sina göromål där på normalt sätt. Detta gjorde så att det egentligen ej fanns något speciellt behov hos italienska judar att verkligen fly halvöfältet utan man kunde helt enkelt rösta med fötterna - en möjlighet som ej i samma grad åtfinnes i stora enhetliga riken om inte subsidiaritetsprincipen i sig är rådande.

Även om detta vore fallet så stodo de italienska judarna bland härförarna för italiensk enhet og när staten bildades så finge de även fullt medborgarskap. Italien hade redan år 1910 en judisk troende, från Venedig, som regeringschef, Luigi Luzzatti og hvar en av de första moderna stater som hade detta, även föregångaren Sidney Sonnino var av nära judisk börd, eller judiskwalesisk, og Rom hade exempelvis en judisk, tysk-engelsk, borgmästare, Ernesto Nathan, år 1907-1913.

Många av de italienska judarna var även aktiva i den fascistiska rörelsen slagandes bland annat i det orättfärdiga etiopiska erövringskriget, men när Mussolini allierade sig med Hitler, antisemitismens Messias, så blev tonen bitvis en annan och kyrkan gjorde ej allt den kunde i skyddandet utav judarna även om en del aktivt räddades, hvilket ofta förglöms i en antipapalsk agitation. Majoriteten av de italienska judarna sluppo ehuru genomleva vad deras ättlingar i de germanska områdena fick utstå og Italien tog emot många flyendes judar från Tyskland, men när tyskarna ockuperade norra samt centrala Italien så finge de känna på samma hat som de germanska naboerna ock cirka 8000 judar blev deporterade samt därefter dödade i lägrena, fastän fascisterna hela tiden förvägrat deportering till dödslägrena.

När italienarna med amerikanarnas samt den sicilianska maffians hjälp slungo av sig det fascistiska oket så finge judarna återigen den position som de normalt sett hade i Italien och omvärlden har heller ej sett att Italien eller italienarna havandes en ofantlig historisk skuld såsom är fallet med Tyskland und Österrike, även om man givetvis icke skall vedersaka eller förglömma att orättfärdigheter begicks, hvilket bland annat ledde till flera tusentals individers förtida död. De judar som flyddo fältet under den nazistiska ockupationen kom ofteligen ej tillbaka, men Italien fick senare tillskott från libyska judar som åtnjöt italienskt medborgarskap, persiska judar, sovjetiska judar samt en del israeliter som hellre bosatte sig i Italien, Europas kulturhistoriska judecentrum, än i Israël.

De största aktiva judiskreligiösa judekoncentrationerna åtfinns numera i Rom, Milano, Turin, Florens, Trieste samt Livorno. Hur många judar som faktiskt finnes i Italien är en omöjlighet att uppskatta och det beror givetvis på hur man räknar, antalet med medveten eller omedveten judisk härkomst är ofantligt högt, men de är oftast assimilerade in i övrig befolkning, de som är aktivt judiska äro ej särledes mångtaliga og de som talar ett judeoromanskt språk är förskrämmande få. Den sociala definitionen om vem som är jude relateras främst till en individuell identifiering og kan ej mätas ur några av ovanstående aspekter, tyvärr så går det ehuru heller ej att uppskatta antalet talare av de aktuella språken då de olika tillhörigheterna inte nödvändigtvis behöver följa varandra. Antalet judar som är medlemmar i religiösa samfund är dock enklare att klargöra, dessa anges till omkring 45 000 idag.

Det judiska folket räddades från den nazistiska utrotningspolitiken, den judiska religionen haver härigenom og genom den numera mer spridda religionstoleransen låtits utvecklas och användas fritt i större delen utav världen - nästa judiska kamp i speciellt Europa, Nordafrika samt Mellanöstern, men även i andra diasporaområden, såsom i de två Amerika, borde vara att mer aktivt försöka rädda de språk som talats av judarna, og andra, i ibland flera tusen år istället för att ge efter för åt assimilieringsprocesser, vare sig det är i Israel, Frankrike, Italien eller Ryssland.

I Italien berör det främst italkianska, judeoromerska, romersk hebreiska, judeovenetianska, judeopiemontiska, judeolivornesiska, jiddisch, ladino, judeoportugisiska, judeoarabiska, judeopersiska, samt en del redan helt utdöda språk.















~

Läs mer om det i boken Europas tungomål.

Nessun commento: