Det fanns også ett tredje folk på ön, elymerna, Έλυμοι, men om dessa äro ej alltför mycket i våran kännedom, men man tror sig ehuru veta att elymiskan antagningsvis är ett indoeuropeiskt tungomål, och, enhvar menar då givetvis även att språket dessutom är av anatolisk börd. Redan de gamla grekerna menade att de var av trojanskt ursprung, närmare bestämt flyktingar från Troja när akajerna destruerade staden, hvilket inte höjer ögonbryna, särledes. Vissa menar att det finnes arkeologiska bevis som styrker en anatolisk härkomst, ehuru ej nödvändigtvis talandes de anatoliska tungomålen utan måhänt ett icke-indoeuropeiskt tungomål, törhända av mun från de beryktade sjöfolken. Arkeologiskt går elymerna ej att urskilja från sikanerna framtills omkring 500-talet f.kr., men härefter har de kvickt anammat grekisk kultur samt ävenledes det grekiska alfabetet för att skriva sitt eget språk, ack ännu obegripligt för oss. Endast en handfull elymiska texter har kommit i dager samt omkring 170 fragmentariska keramikdelar med grekisk skrift. Alla dessa äro väldigt korta samt fragmentariska og det läre behövas nya fynd innan forskningen kring språkets varande tar några vidare steg framåt.
Elymerna vidhöll vidare befrändiga kontakter med karthagerna men kommo i ständliga konflikter med de nykoloniala hellenerna. Karthagerna hjälpte elymerna att stävja hellenerna men elymerna gick sedan i allians med Rom vid det första puniska kriget. Elymerna fick skattebefrielse, antagningsvis med anledning utav deras trojanska härkomst, och assimilerades snabbt in i en generell siciliansk befolkning.
~
Axat, samt moddat, från boken Europas tungomål.
Taggar: Europas tungomål, antiken, forntiden, Sicilien, elymerna, elymiskan, språk, int
Nessun commento:
Posta un commento