För att ovan ha tittat lite på livets likheter så kan man även kort konstatera olikheterna emellan animal samt animalet homo sapiens; jämlikheten emellan djur og människa verkar ju sitta i det fenomen som vi benämnom andningen, det är när vi tagom in gudsluften som vi kunnom leva. Så än så länge verkar det vara en slående likhet emellan människan visavi övrig animal, men då vi enbart tittat ur en gudslig, immateriell, synvinkel så havom vi gjort ett fatalt misstag, kallat enkelspårighet, eller då enkelandlighet.
Man brukar i nutida forskning använda sig av tvenne sätt för att avgöra när människan bleve människa, när vi distanserade oss från djurriket, det ena är biologiskt å det andra är intellektuellt. Den biologiska är den som oftast tas som måttstock på när människa blev människa, den mest traditionella, hvilket man räknar från att vi började gå upprätt på bena tu, bipedalism - även om man nu på senare tid sett att även apor i varierad grad klarar av att gå på två ben. Denna skillnad emellan djur och människa är gammal kunskap, denna traditionella vetenskapliga måttstock är i ordets sanna bemärkelse ‘traditionell’. Latinets ord för ‘vild’ ferus höre ihop med grekiskans thēr ‘vildbest’, av dessa tvenne ord blivom vi ej mycket klokare, men om man tager med sanskritens ord hvŗī ‘att avvika från den räta linjen’, ‘vara krokig’ och ‘gå krokigt’ - att det äro vilddjur som går krokigt ser man i de avestiska texterna där bestarna går krokigt. Denna syn på bestarna var antagligen produktiv i avestiskan där bestarna aldrig går normalt utan alltid lytt på något sätt, så det var säkerligen inget bra tecken om en människa var lytt i det avestiska, socialdarwinistiska, samhället. Hur som helst så visste antagligen redan protoindoeuropéerna att det var det som skiljde människa från djur för det var djuren som gick krokigt till skillnad från oss människor, det ursprungliga ordet var *ghwer- ‘de som går krokigt’, hvilket senare i indoeuropeiskan blivit ‘vilddjur’. Här framkommer ytterligare en uppdelning, d.v.s. den emellan vilda visavi tama djur, och det visar sig att de tama djuren faktiskt sammanförs med människan, bland annat i sakrala eller rituella listor hos indier, romare, kelter, slaver samt hettiter, för många för att vara slumpen. I flera språk kallas även de vilda djuren för gudarnas djur, till exempel i hettitiskans fras šiunaš huitar, emedan de tama benämns som människans. Man kan exempelvis nämna lettiskan där man för ‘vilda djur’ kan säga dieva vērši ‘guds djur’, ‘varg’ heter dieva suns ‘guds hund’, d.v.s. till skillnad från människans hund, men för ‘varg’ kan man även säga meža vīrs, hvilket egentligen betyder ‘skogsman’, samt det mer förståeliga meža suns ‘varg’, ‘skogshund’. Angående skogsmansepitetet så kan det vara intressant att påpeka att i den hettitiska lagboken, §37, berättas att man kan bliva varg, hvilket nåväl liknar sanskritens vŗko hí sáh ‘han är en varg’ refererandes till en juridisk status i äktenskapsritualen kring kidnappandet av bruden (varulvsmyten kan ha en genuin indoeuropeisk härkomst) - skillnaden emellan djur och människa är sublim. Om man vill dra det ett stråk längre så kan man kanske jämföra en hettitisk kungaparskopuleringsritual med ledarvargsparets reproduceringsakt, ja, de är i alla fall snarlika, men det är antagligen en lite för drastisk koppling, även om det verkar ha funnits en del såkallade ‘vargmän’ i Hettiterland. Eurasienstepplandsankomna turkfolk og mongoler har även de en storslagen vargmytologisering i sina traditioner. Uppdelningen emellan vild samt tam är ehuru ej allenarådande, utan även en uppdelning emellan två- och fyrben åtfinns, till exempel i Rigvedan förekommer dví-pád-, cátus-pad- över 20 gånger in alles, i umbriska finns du-pursus, petur-pursus i Iguvinska tavlorna, båda betyder ‘två-fot’ och ‘fyr-fot’, samma sak finnes även i exempelvis grekiska og germanska. I grekiskan finnes även en mer explicit benämning ifråga om fångade soldater, hvilka benämns andrápodon, ‘människobenad’.
Man brukar i nutida forskning använda sig av tvenne sätt för att avgöra när människan bleve människa, när vi distanserade oss från djurriket, det ena är biologiskt å det andra är intellektuellt. Den biologiska är den som oftast tas som måttstock på när människa blev människa, den mest traditionella, hvilket man räknar från att vi började gå upprätt på bena tu, bipedalism - även om man nu på senare tid sett att även apor i varierad grad klarar av att gå på två ben. Denna skillnad emellan djur och människa är gammal kunskap, denna traditionella vetenskapliga måttstock är i ordets sanna bemärkelse ‘traditionell’. Latinets ord för ‘vild’ ferus höre ihop med grekiskans thēr ‘vildbest’, av dessa tvenne ord blivom vi ej mycket klokare, men om man tager med sanskritens ord hvŗī ‘att avvika från den räta linjen’, ‘vara krokig’ och ‘gå krokigt’ - att det äro vilddjur som går krokigt ser man i de avestiska texterna där bestarna går krokigt. Denna syn på bestarna var antagligen produktiv i avestiskan där bestarna aldrig går normalt utan alltid lytt på något sätt, så det var säkerligen inget bra tecken om en människa var lytt i det avestiska, socialdarwinistiska, samhället. Hur som helst så visste antagligen redan protoindoeuropéerna att det var det som skiljde människa från djur för det var djuren som gick krokigt till skillnad från oss människor, det ursprungliga ordet var *ghwer- ‘de som går krokigt’, hvilket senare i indoeuropeiskan blivit ‘vilddjur’. Här framkommer ytterligare en uppdelning, d.v.s. den emellan vilda visavi tama djur, och det visar sig att de tama djuren faktiskt sammanförs med människan, bland annat i sakrala eller rituella listor hos indier, romare, kelter, slaver samt hettiter, för många för att vara slumpen. I flera språk kallas även de vilda djuren för gudarnas djur, till exempel i hettitiskans fras šiunaš huitar, emedan de tama benämns som människans. Man kan exempelvis nämna lettiskan där man för ‘vilda djur’ kan säga dieva vērši ‘guds djur’, ‘varg’ heter dieva suns ‘guds hund’, d.v.s. till skillnad från människans hund, men för ‘varg’ kan man även säga meža vīrs, hvilket egentligen betyder ‘skogsman’, samt det mer förståeliga meža suns ‘varg’, ‘skogshund’. Angående skogsmansepitetet så kan det vara intressant att påpeka att i den hettitiska lagboken, §37, berättas att man kan bliva varg, hvilket nåväl liknar sanskritens vŗko hí sáh ‘han är en varg’ refererandes till en juridisk status i äktenskapsritualen kring kidnappandet av bruden (varulvsmyten kan ha en genuin indoeuropeisk härkomst) - skillnaden emellan djur och människa är sublim. Om man vill dra det ett stråk längre så kan man kanske jämföra en hettitisk kungaparskopuleringsritual med ledarvargsparets reproduceringsakt, ja, de är i alla fall snarlika, men det är antagligen en lite för drastisk koppling, även om det verkar ha funnits en del såkallade ‘vargmän’ i Hettiterland. Eurasienstepplandsankomna turkfolk og mongoler har även de en storslagen vargmytologisering i sina traditioner. Uppdelningen emellan vild samt tam är ehuru ej allenarådande, utan även en uppdelning emellan två- och fyrben åtfinns, till exempel i Rigvedan förekommer dví-pád-, cátus-pad- över 20 gånger in alles, i umbriska finns du-pursus, petur-pursus i Iguvinska tavlorna, båda betyder ‘två-fot’ och ‘fyr-fot’, samma sak finnes även i exempelvis grekiska og germanska. I grekiskan finnes även en mer explicit benämning ifråga om fångade soldater, hvilka benämns andrápodon, ‘människobenad’.
Det intellektuella avskiljningsmärket emellan djur samt människa, det vill säga den oftliga åkallade språkförmågan som vi ävom inledde denna skrift med, är inte heller det ny kunskap, eller nya perspektiv. Ty detta kan redan skönjas med hjälp av armeniskan, för de varde skarpsynta och lade tydligen märke till att det som ändock skiljde oss åt från andra djur äro just talets förmåga, ty ‘djur’ heter på armeniska anasum, d.v.s. ‘icke-talande’, hettiterna kallade ‘de som inte talar’ för kueš UL memiškanzi, det initiala sista ordet är givetvis samma som vårt minne samt sanskritens mánas-, grekiskans ménos o.s.v.. Det var således armenierna som lade den kunskapsläggande grunden för moderna teorier, som Habermas og Wittgenstein med flere, kring kommunikationens roll för skapandet, bevarandet samt utvecklandet utav det moderna mänskliga samhället - det dessa teoretiker missade, hvilket ehuru senare forskning utvecklat, är att även inom djurvärlden så kommuniceras det glatt - detta haver bland annat den franska indoeuropenistiska språkforskaren Benveniste påpekat, angående bina. Större djurarter, exempelvis våra apliga släktingar, har också utvecklade kommuniceringssätt, även om de inte är lika raffinerade som homo sapiens sätt. Men redan før exempel romarna förstodo att även djuren, motsatt den armeniska tesen, hade en talförmåga, ty i De re rustica uppdelas tingesterna i trenne typer, 1) de talande, hvilka inkluderar slavar, 2) de halvtalande, hvilka inkluderar boskap, 3) och de stumma, hvilka inkluderar åkdon, d.v.s. döda ting - detta torde hvara djurlingvistikens fader. Skillnaden består ändock, då vi havom en välutvecklad språkförmåga emedan anasumerna, eller de halvtalande, är hänvisade till några få läten eller symboler - är det detta som gör den stora skillnaden emellan djur og människodjur, utvecklandet av ett fullbordat tänkande, eller ett ständigt försök därtill, genom språkförmågan och därmed öppnas även vägen för ett potentiellt förstånd samt därutur förnuft. Djuren har enligt den sanningsenliga romerska tanken grunden lagd, hvilket har tatt ett antal århundraden för språkvetare i modern tid att förstå. Men en långt bättre utvecklad språkförmåga distinktserar oss ändock ej ifrån naturen, ty vi blir ingen artificiell materia för att vi kan föra oss på ett tungomål, bara en smått avvikande massa, helt avvikande från en sten, men bara halvt från en apa, ur genetisk synvinkel ej ens det. Det verkar dessutom som om det i den indoeuropeiska fållan enbart var latinarna, eller åtminstone en sådan, som förstod att även djuren hade en talförmåga och inte simpelt kan kallas ‘de icke-talande’, och det är väl tur att dagens vetenskap nu äntligen hunnit ikapp det latinska tänkandet ifrån att ha varit innestängd i det ramifierade binariska tänkandet till ‘antingen eller’ under allt för lång tid.
Att mun og prat dessutom hör ihopa kan protoindoeuropéerna knappast ha missat, indierna visste det i alla fall och i deras skapelsemyt, som är av indoeuropeiskt ursprung, så frammenas det att Yama i sin kroppsliga delning, som Ymir här i nord, och universums samt kasternas skapelse, så bildades brahminerna från Yamas mun - på detta sätt så har de erfått talets förmåga och utifrån det ett högre tänkande; med tanke på den ovannämnda andningstesen så är de ju härmed närmare gudavärlden, og därvid torde de även inneha förnuft. Tal och förmågan att tänka ledde till förnuft samt själ, då själen har förmågan till tal. Hos hettiterna åtfinnes ištanzana- hvilket korresponderar till grekiskans psukhé hvilken var kapabel att tala med den person eller gudom som den innebodde i och som reflekterades genom ögona - munnen må vara andens öppning, men det är ögona som är själens spegel. Det är kanske enbart i ögona man kan få en glimt av den immateriella gudomen?
Särledes en gudinnas.
~
Axat, moddat, samt teckenaltererat, från min bok Europas tungomål.
Andra om: indoeuropéerna, djur, människa, tvåbent, bipedalism, språk, tal, språkförmåga, biologi, intellektualism, förstånd, förnuft, Yama, Ymir, int, SvD
Nessun commento:
Posta un commento