Korsikas koloniala historia

 

 

Efter franska revolutionen annekterades ön och Korsika blev 1790 ett franskt departement och har så sedan dess varit, förutöver det misslyckade försöket 1794-96 att skapa ett engelskt-korsikanskt konungadöme. Under första hälften utav 1800-talet fick befolkningen i princip styra över sig själva och klantänkandet kunde på detta sätt bibehållas så länge de styrande inte ifrågasatte den franska centralmaktens göromål eller tyckomål. Ur kulturell synvinkel fortsatte ehuruväl ön att blicka mot Italien och det var toskansk italienska som de bildade i städerna parlerade.

 

Under perioden för det andra kejsardömet, 1852-70, intvingades Korsika än mer i den franska fållan, men den franska kulturen hade ej mycket att säga till om då det inhemska korsikanska kultursjälvmedvetandet stärktes under nämnd period och S. Casanova grundade 1890 den första korsikanska tidskriften, A Tramuntana. Den och andra liknande kulturinrättningar agiterade för autonomi og en regionalistisk rörelse kom i dager som kom att kallas cyrnismen, ett ord bildat efter det hellasiska namnet på ön, Cyrnos. De intellektuellas produktion på korsikanska översteg tidigare nivåer och några utav sällskapen har senare kommit att utvecklas till separatistiska, eller cyrnistiska, rörelser. Separatiströrelsen hamnade ehur i odager efter den italienska ockupationen under kriget, då de anklagades för samarbete med dessa, men det är oklart om de verkligen samarbetade med italienarna även om det är välkänt att vissa av separatisterna var italofiler, exempelvis ovannämnda Casanova som gärna flirtade med Italien. När Mussolini väl ockuperade landet märkte han snabbt att det inte fanns någon politisk rörelse på ön som kunde bli italienarnas lakejer ock ön kom aldrig att införlivas administrativt med Mussolinis välde.

 

När ön, som första franska departement, befriades av fria franska trupper från Nordafrika så gjorde korsikanerna også snabbt uppror mot italienarna. Detta hjälpte ehuru föga utan hela den regionalistiska rörelsen i Frankrike anklagades direkt för att ha besökt fiendens säng. De kulturella och politiska kraven ströps ehur ej till följd utav anklagelserna om antipatriotism, utan det blev snarare tvärtom, som hvar logisk person kan uträkna. 1957 grundades Centru di Studi Regiunali Corsi som bland annat krävde att universitetet i Corte skulle öppnas igen.

 

Det var inte förrän 1965 som de första bombattentaten genomfördes och det kan man se som en reaktion gentemot den franska statens styrning av de franskalgeriska flyktingarna som fick bosätta sig och få mark på ön, detta gjorde så att ön fick en tioprocentig icke-korsikansk folkökning under en mycket kort period - över en natt om man räknar pappersexercisen. De flesta av dessa välkomnades og grundlade inga särledes konflikter men en del av dessa franska flyktingar fick mark som var avsatt för korsikanska bönder på östra sidan av ön hvilket ledde till att känslorna rakt av sprängdes av. Separatisterna krävde givetvis inte endast dessas bortflyttning, utan ville heller ej ha olika franska institutioner på ön, exempelvis den koloniala Främlingslegionen.

 

Denna franska kolonisering har man försökt kämpa emot och ett antal rörelser har skapats, splittrats samt reorganiserats sedan 1960-talet och framåt, en del har haft våld på agendan emedans andra är mer reguljära politiska rörelser. De rönte 1981 en minimal framgång i sina krav när Frankrike administriellt nyordnades och där Korsika som enda departement fick vissa speciella rättigheter, varvid ett ting, l’Assemblée de la Corse, bildades innehavande vissa få suveräna rättigheter främst rörande vatten, energi, mark o.s.v. 1992 har självstyret stärkts och man markerar att öns befolkning skiljer sig en del från fransmännen. Korsika har fått större befogenheter att själv sköta sin ekonomi, hvilket givetvis får ses som en ganska stor eftergift från en centralistisk regim gentemot regionaliserande krafter.

 

Dessa eftergifter har ehuru ej satt stopp för terrorattacker, även om en del rörelser istället blivit rent politiska, så har andra splittrats upp, varvid vissa blivit än mer intoleranta gentemot externt inflytande. Tidvis kan man räkna med minst en attack eller ett politiskt färgat mord per dag. Man har genom återupprepade försök velat få korsikanskan som undervisningsspråk, men svaret har alltid varit detsamma – non! Man kan ehuru nu läsa korsikanska studier på Korsikas universitet, innehållande en del kurser på corsu, i övrigt finns vissa radio- samt TV-program på språket. Attityden till språket har ändrats avsevärt sedan Frankrike efter mycket om och men äntligen skrev under den europeiska konventionen om regionala språk 1999 även om ej särledes mycket hänt därefter.










~