Gällande de tidigare så bryskt utslängda judarna så är det väl att bemärka att det spanska judesamhället är jämte det tyska ett av de få europeiska judesamhällen som idag är i kraftigt växande, inte minst som följd utav de gentilare medborgarskapsprocesserna, fallen tu av historisk ironi, och Spanien haver idag kanske uppemot 70 000 judar inom sitt territorium där de flesta har hemmahörighet i den marockanska judeenheten samt numera främst bebor Madrid og Barcelona, den -västarabisk-marockanskarabiska judeomarockanskan håller således på att få ett solidt fäste i landet och härmed återfår Spanien en arabisktalande minoritet, såsom man haft i tidigare tider.
En mindre del utav de nordafrikanska judarna som inflyttat till Europa kunne dessutom betecknas som utav ancienne judeospansk börd och haver även i viss mån bibehållit sitt hävdanspunna språk med iberoromansk grund, sedan de utslängdes för över femhundra år sedan, dessa kan då primärt tala det västladinska språket haketia.
Det var i januari 1492 som de kristna härförarna intogo Granada og redan tre månader därefter undertecknades utvisningsförordningen för judarna i den staden. Judarna ställdes då inför valet att antingen konvertera till kristendomen eller lämna landet. Spaniens judar varo en av Europas viktigaste, största samt framgångsrikaste judeentiteter i både de moriska som kristna områdena före detta, idag utgjöro ättlingarna till de spanska og portugisiska judarna omkring en tiondel utav alla världens judar. Ett stort antal valde att konvertera, ‘conversos’, emedans andra valde att fly landet och redan den 31 juli 1492 hade den sista öppet judiska individen lämnat Spanien.
Men om vi börjom från början så åfinnes indikationer att judar funnits i Iberien sedan Salomons tid, härefter skall judar hava anlänt tillsammans med fenicierna, det är ehuru ej ännu klarlagt om det verkligen varit så här, man har ehuru funnit en sigillring från 800-talet f.kr. med suspekt paleohebreisk inskription i Cadiz, även andra senare samt bättre verifikationer finnes via namn samt inskriptioner. Om detta är fallet så havandets det funnits semitiska judar här längre än det funnits romansktalandes populationer.
Säkra bevis finns ehuruväl för att judar funnits i Iberien sedan Romartiden och exempelvis de distinkta språken judeokatalanska og judeoaragoniska äro sprungna från den judeolatinska befolkningen som fanns i antiken, spritt till Iberiska halvön via Provence, og det funnes även senare många kontakter emellan speciellt de katalanska judarna samt Provence. Hursomhelst, Hispania kom under romersk kontroll efter det andra puniska kriget 218-202 f.kr. og man antar med god grund att judar härefter inkommit till området som frirörandes romerska medborgare. Fler judar anlände en stund senare efter de judisk-romerska krigen og Judeas fall år 70, en antagligen överdriven uppgift gör gällandes att omkring 80 000 judar togos hit då med tvång, senare skall judar hava inkommit via frivillig immigration längs både Nordafrika samt norra Medelhavskusten. År 165 skall, enligt Midrash Rabbah, Leviticus 29.2, vissa judar havandes återgått från sin diaspora i Spanien. I synoden Concilium Eliberritanum under arla 300-talet förbjöds giftermål emellan kristna samt judar i Spanien, og från denna tid finnes även säkra bevis på att hela judiska samhällen erfanns som måste ha grundlagts en bra tid före detta.
Under denna tiden före kristendomen tog sitt fasta grepp så verkar det havandes varit relativt goda relationer befolkningarna emellan og judarna varo verksamma inom en mängd olika sfärer, inklusive jordbruk, hvilket ändrades med kristendomens antisemitism, exemplifierat med Elvirasynoden som i alla sina kanoner grundlade separationen emellan de judiska og kristna samhällena, långt mer stringent än separationen emellan de kristna och de hedniska.
De barbariska invasionerna toges vid under 400-talet og till en början brydde de sig föga om religiösetniska spörsmål men från år 587 gingo man från den tidigare arianismen intill katolicismen samt påbörjandes en restriktiv politik gentemot judarna. Mixade barn tvångsdöptes og judiska män fick icke kopulera med kristna kvinnor, ej heller finge de arbeta i administrationen. De kvarvarande arianerna skyddade ofta judarna men år 613 härsknade politiken och judarna ställdes för kravet att antingen konvertera eller emigrera, många angjorde då Gallien eller Nordafrika emedans omkring 90 000 beräknas ha blivit conversos. Under den efterföljande härskaren Suintila, 621-631, så rådde en mer tolerant aura auk flertalet konvertiter återgick till sitt judiska liv samtidigt som många repatrierade till Spanien från exilen. Vid den fjärde konsiljen av Toledo år 633 beslutades ack att alla som tidigare återgått till judendomen skulle återkonverteras till kristendomen samtidigt som det beslutades att alla barn till misstänkta kryptojudar skulle beslagtagas för kristen uppfostran. Vid den sjätte konsiljen i Toledo som öppnade år 638 beslöts att alla judar skulle utvisas, hvilket ånyo ledde till exilisering samt kryptisering, allena katoliker fick finnas inom konungadömet. Dåvarande kung Chintila valde även att exkommunicera alla härskare efter honom som icke valde att följa hans antisemitiska edikt. Hvid den åttonde konsiljen i Toledo år 653 funno man att det judiska problemet kvarstod varvid man beslöt att förbjuda alla judiska riter, inklusive omskärelse und sabbaten, samt anbelagde alla konverterade judar att bränna eller stena eventuella judar som ägnade sig åt judiskhet. Efterföljande kungar Wamba og Erwig märkte av att problemet inte flög iväg varvid man ediktförde vidare utvisningar av en del, samt lade påbud om slaveri og andra bestraffningar för dem som ändå hänföllo sig åt juderier. Egica, 687-702, fördömde precis som alla de tidigare påtvingad dopning och tog även bort en del utav pressen på de redan konverterade men fortsatte förtrycket för de ännu öppet praktiserandes judarna, bland annat med stort skattetryck samt andra regulationer, inklusive tvingandes försäljning av egendomar, som avslutade judarnas agrikulturella verksamhet i Spanien. De finge överhuvudtaget ej längre handla med kristna, varken hemmavid eller bortomvid.
Man vete ej huru hjälpsamma judarna var gentemot den ankommande morerna men det ligger inte långt ifrån att betänka att de antagligen varo ganska hjälpsamma mot de ändlöst mer toleranta muslimerna gentemot de ideligen förtryckandes kristna. Anno 694 misstänkte visigoterna detta samt deklarerade judarna, inklusive de döpta, som personae non gratae, deras egendomar beslagtogs og de själva förslavades. Endast judarna i Septimania undkommo de hårda buden. När morerna så änteligen kommo så omfamnades de hjärteligen og många judar finge nu direkt ta hand om administrationen emedans morerna fortsatte sin battaljering norröver, den judiska guldåldern påbörjades. Under de moriska härskarna spelade judarna en viktig roll i flera centrala delar av samhället såsom styret, administrationen, vetenskapen, talmudistiken, lyriken samt i affärsvärlden, delvis finge de vara autonoma, man brukar vidare säga att de iberiska judarna under det muslimska väldet hade sin guldepok och judar från andra delar av Europa, från Marocko og Babylon, invandrade till Al-Andalus, hvilken i söder ehuru avslutades när de intoleranta almohaderna invaderade under 1100-talet. Mycken utav den judiska verksamheten under denna tiden förde sig på arabiska, men de var även väldigt aktiva i att översätta grekiska samt arabiska verk till romanska tungomål.
Redan före almohadernas invasion, år 1066, uppstirrades en muslimsk pöbelmassa som stormade det rojala palatset i Grenada och massakrerade totalt omkring 4000 judar i staden, i den första förföljelsen under morisk tid. När de puritanska almoravidiska berberna invaderade år 1090 infördes generella restriktioner även om vissa judar fortfarande levde i stor välmåga och vissa kunde även muta sig till större friheter framtills almoraviderna själva övergick till en mer tolerant andalusisk aura, almoraviderna drogo dogh tillbaka sina arméer från Iberien redan år 1148 e.kr. med anledning utav krigsförningen i Nordafrika. De likväl berbiska, og än mer puritanska, almohaderna ankommo ehuru i dess ställe. Almohaderna påtvingade en islamisering utav judarna samt beslagtogo deras egendomar, samt deras kvinnor og barn, och många utav dessa såldes senare vidare som slavar. Judiska skolor og synagoger stängdes, kristna samt judar utslängdes från Marocko och muslimska Spanien.
Detta almohadiska förtryck ledde även till en utökning utav den redan sedan 100-talet existenta judekommuniteten på Balearerna, synagoger byggdes och verksamheter utvecklades, man hade där även både hyrda som hereditärt erhållna marker för agrikulturell verksamhet, både i formen av att de var hållna av hela samhällen, alternativt av enstaka familjer eller individer. I de kristna länderna Kastilien og Léon så hade judarna förtrycks på samma sätt som almohaderna gjorde i Al-Andalus, men de kristna herrarna insågo nog att det fanns nog med fiender på täppan för att vara tillräckligt och från år 974 rådde tillnärmelsevis jämlika villkor emellan judar samt kristna. Denna höga tolerans ledde till att judarna i Léon gjorde stora framsteg samt bleve involverandes i verksamheter inom alla sfärer, återigen inom jordbruk, handel, hantverk, vetenskap og allsom fränderligheter toges vid folken emellan, det gick så bra att man år 1050 återupplivade de visigotiska antisemitiska reglerna om förbud för kristna samt judar att leva under samma hus, eller äta samma mat.
Under de almohadiska härskarna avflydde förståss en hel del judar, samt en hel del skolade muslimer, till främst Toledo som då var under kristna toleranta herrar sedan anno 1085. Många judar var här involverade i de akademiska arbetena som gjort staden känd, og omkring 40 000 enrollerade till Alfonso VI af Kastiliens armé i kampen mot morerna, som även de hade en del judar i sin armé. Man togo till og med hänsyn till sabbaten när slaget vid Zallaka skulle slås vid. Folket var ehuru ej lika toleranta och judarna fick skulden för nederlaget i slaget vid Uclés, mot almoraviderna, år 1108, varhän ett antijudiskt upplopp bröt ut i Toledo med många dödsoffer samt brända synagoger i dess följd.
Korstågsriddare härjade även bland judarna i Toledo år 1212 så när rex Alfonso äntrade staden mottoges han med glada leenden. Under St. Ferdinand III som besatte tronen från 1217 og som senare sammanfogade Kastilien med Léon, som ännu är gällande, infördes även de gula banden som judar av båda könen skulle få bära, för att kunna särskilja folken åt. Den papaliska bullan av anno 1250 upprättade en mängd regler om åtskillnad av judar från kristna. Ävenså, allteftersom de tidigare islamo-iberiska markena övergick till kristen ägo så transfererades de judiska elementen över till de nya härskarnas välden och kommo då där att spela en central roll för uppbyggnaden utav fungerande samhällen med hjälp utav sin excellenta kompetens, hvilken de erhållit genom sitt leverne inom de välutvecklade muslimska staterna, och de kunde vara verksamma inom alla möjliga områden, inklusive egenförda jordbruk. Detta gjorde även så att judarna ej sågos som ingående i det allmänna samhället, utan de ansågs istället vara härskarnas direkta undersåtar og därmed slavar, särledes kungarna av Aragonien refererade till judarna som ‘sina judar’, de betalade sina skatter direkt till dessa, fingandes då även ett speciellt skydd samt relativ autonomi garanterad av desamma; ett vanligt förhållningssätt för senmedeltidens judar i Europa. Det mer distinkta med den iberiska halvön var att judarna under denna tid varo i större antal, upptill en halv miljon fördelade på 120 samhällen, men speciellt att de utgjorde en stor del utav administrationen och de styrandes lakejer, hvilket ledde till att den tidens politikerförakt från borgarna, lokala aristokrater, bönder, med flera, som hela tiden finge ha med staten att göra drabbade främst det judiska befolkningselementet. Eftersom kungarna även sågo judarna som sina egna personliga hantlangare så varde det även många gånger judarna som varo skatteindrivare, samtidigt som de själva undertyngdes utav höga skatter hvilket mer eller mindre intvingade dem in i de finansiella brancherna. Nästan alla judar bodde även i egna tillslutna samhällen, juderias, havandes ej så mycket andra val, inte minst med anledningen utav den spridda antisemitismen.
Separat bör även nämnas att när Aragonien ockuperade Balearena för annektering sista dagen utav anno 1229 gavs judarna fria händer att verka i sin religion og sin kommunitet i ett självstyre, men de kunde ej heller de undkomma nästkommande mening. Under början av 1300-talet spred sig ånyo antisemitismen og många judar valde att lämna speciellt Kastilien og Aragonien, de allmänna förföljelserna bleve så hårda att kungarna sågo sig nödgade att gripa in från 1320-talet för att skydda dem. Pedro I som besatte tronen 1350 hånades ideligen samt sades hysa ett judiskt hov, ett inbördeskrig var att vänta. Kriget som följde utrensade i lokal förintelsestil många judar og deras samhällen ock kriget slutade inte förrän Pedros eget huvud föll vid anno 1369, instiftaren till kriget, Pedros halvbror Enrique de Trastámara besatte nu tronen efter att han personligen skarpförättat Pedro.
Den allmänna synen på judarna förbättrades heller ej utav att landet stundom drabbades av ekonomiska kriser, bland annat anno 1380, hvilket ibland fick pogromiska följder, till exempel annus horribilis 1391 hvilket lämnade ett stort antal tusen judar i döden emedans andra snabbt valde att konvertera. Vissa av de historiska judiska samhällena bleve extra hårt åtgångna, før exempel ödelades Toledo ock Córdobas judeenhet, den sistnämnda brändes ner helt, emedans även Barcelonas för evigt försvann, med en anhopandes pöbelmassa i dess ställe, dansandes på judelik. Den här mordiska hysterin spred sig över områdena och nästan alla städerna drabbades, endast en del av härskarna lyckades skydda en del judar från pöbelmassorna. Präster döpte judar på löpande band, och båtar med båtflyktingar avgick till Nordafrika. I närmaste så är det att jämföra med Rwanda 1994.
Den judeiberiska guldåldern var definitivt över og judestatusen försvagades sedan i princip oavbrutet även om det givetvis fanns vissa familjer som behöllo sina positioner. I de hitentills toleranta samt judevänliga Baleariska dömena spreds bölden likväl, den 24 augusti 1391 attackerades judiska hem, samt kristna hem som skyddade judar. Runt 300 av Majorcas judar dödades, 800 fann skydd i kungapalatset emedans övriga kvickt baptiserade sig. Drottning Violante dömde den baleariska mallorcabefolkningen att betala 150 000 floriner i böter för sitt beteende, året efter gavs full amnesty för alla som begått våldsbrott mot judarna eller Callen (judekvarteret) utav Chuan I af Aragonien. Även på andra platser i Spanien så valde ett mycket stort antal att konvertera i tumultet anno 1391 ock de kommo nu att utgöra ett nytt ‘samhällsproblem’ då de givetvis intogo, eller snarare kvarhöll, tätpositionen i samhället. De nykristna finge även nya karriärvägar öppnade genom att de blivit kristna, då inte bara den världsliga världen haver en administration utan även den kristna genom kyrkan. Detta kvarvarande i höga positioner väckte änn mera avsky då den allmänna befolkningen med rätta betvivlade de fleste utav de föredetta judarnas nykristna tro. Judarna som konverterat en masse bibehöllo ofta sin gruppgemenskap, hade nära kontakter sins emellan samt med de kvarvarande aktiva judarna og så vidare, varvid befolkningen kunde konkludera att ingen större skillnad förelåg förutöver att de formellt numera var kristna, ehuru vanligtvis ej tillräckligt religiöst assimilerade för att kunna ingå äktenskap över etnicitetsgränserna. Man skall ehuru ej betvivla att det givetvis fanns de som verkligen funno sig tillrätta i sin nya tro, men även att ett stort antal måhänt inte brydde sig särledes mycket om hvilken religion de ansågos tillhöra. De som hade en genuin kristen tro drabbades likväl utav omgivningens antiinställning gentemot de nykristna. Det var pöblens massakrar som ledde till den stora anhopningen av kryptojudar, hela samhällen döptes, av fullt förklarliga skäl. Kungen af Kastilien var dessutom skattemässigt lessen att så många judar flytt landet, till Málaga, Almería og Granada, där de levde väl under de moriska styrena. Balearerna kommo ack redan åren tu efter massakrarna jeran 1391 att ånyo attrahera en inflytt utav judar, ej allenast från fastlandsspanien utan även från Provençe, Sicilien, Tunisien, Algeriet ock Majorcas judekommunitet växte till att vara minst beståendes utav tusen familjer, ofta väldeligt välsituerade i skola samt ekonomi, man följde en mixad katalonsk-afrikanskt inspirerad ritual.
I Spanien instiftades år 1412 ånyo lagar med det klara syftet att särskilja, förudmjuka samt pauparisera judarna. 24 klauser som betvingade judar att bo i separata tillslutna ställen, Juderias, och de finge ej arbeta inom medicin, kirurgi eller kemi, eller handhavandes bröd, blommor, vin eller kött, inga andra hantverk eller affärsverksamheter varo dem öppna, inte heller finge de arbeta inom administrationen eller inom de finansiella marknaderna. Judar var heller ej tillåtna att anställa kristna som underhuggare till dem, oavsett om det gällde jobb som betjänter, gravgrävare eller farmare, de finge ej dricka, äta eller bada tillsammans med kristna, de fick icke giva dem presenter, besöka dem, eller ingå djupa, eller intima, samtal med dem, kristna kvinnor, oavsett om de var gifta eller ogifta, fick varken dag eller natt äntra Juderian. Den politiska og juridiska självstyrelsen hörde till historien, de fingo ej bära vapen, eller judelockar. Anstiftaren till dessa lagar, Vicent Ferrer, blev senare helgonförklarad. Från 1415 fingandes judar heller ej studera Talmud. Detta förtryck av den ekonomiskt starkaste, och mest beskolade, gruppen, i Spanien ledde till stora negativa konsekvenser för de etniskt spanska områdena, ekonomin stod still, marker lämnades tomma, og fattigdomen spred sig.
De judar som blev conversos kunde i vissa fall leva i stor framgång. Judarna på Balearerna som hade en smått avskiljd situation glömde likväl de relativt snabbt händelserna år 1391, de blev alltmer välmående, samt sekulära, tagandes kristna namn, samt integrerandes i den baleariska befolkningen, detta avhjälpte ehuru ej den antisemitiska stämningen och de judefientliga lagarna från Aragonien kom att gälla även här och under 1430-talet skedde nya antisemitiska barbarier. Även de baleariska judarna berördes aktivt utav utvisningen 1492, men juridiska dokument visar att man under hela 1500-talet fortsatt bränna judar för judiskt beteende. Alltså fanns de kvar.
Etniskt betonade uppror skedde ofta i samklang med ekonomiska kriser, precis som det är nu så växer alltid rasism och främlingsfientlighet när ekonomin går dåligt och syndabockar inrides, såsom exempelvis år 1449, speciellt i Toledo som även fick för sig att instifta lagar som hindrade nykristnas tillgång till officiella arbeten. Den ekonomiska krisen fortsatte 1465-73, hvilket i sin tur ledde till attacker mot nykristna i Sevilla 1465, Toledo 1467 samt i Valladolid og Segovia 1473-74 för att nämna några orter, med många dödsoffer. 1469 unierades statscheferna utav Kastiljen og Aragonien hvilket dessvärre gav ett enat land ett decennium därefter, ett land som alltmer gingo mot centraliseringens väg ända framtills man i modern tid blivit tvingade utav regionaliserande krafter att släppa på etatismen på central nivå. Judarna försökte förmå kungen att sälja Gibraltar till dem år 1473, men han gick ej med på detta. Man skapade 1478 efter visst papalskt motstånd, en statlig inkvisition som ej var direkt underställt den heliga stolen, och från 1480 proklamerades ånyo att judar skulle hålla sig inom sina Juderios, även i syfte att avskilja dem från conversosarna, som Inkvisitionen skulle behandla. Inkvisitionen påbörjade sitt arbete i febrilitet 1481 gentemot de nykristna og tusentals individers egendomar beslagtoges emedans några hundra judar brändes på bål för judaiserande verksamhet. Samtidigt som denna antijudiska verksamhet försegicks så fortsatte kronan att anställa konverterade judar i centrala funktioner, bland annat så var det en jude som till stor del hjälpte till att driva in medel för bekostandet utav ockuperingen av Grenada, senare var det även en jude som såg till att Columbus upptäcksfärd blev av.
Hursom, anno 1490 utfärdade Spanien även en utlovelse om att judarna som bodde under det moriska väldet i Grenada lungt kunde stödja den kristna erövringen utav området och att de skulle få samma toleranta samt respektabla behandling som morerna behandlade dem, där levde de nämeligen gott. Oavsett dessa utlovelser så utvisades först alla judar från Andalusien 1483 och i slutet av juli 1492 fanns det inga kända iberiska judar kvar i de spanska områdena, utvisningsbeslutet Alhambradekret proklamerades den 31 mars 1492, några månader efter erövringen utav det fria Grenada, och annulerades inte sedan förrän år 1968. Alla judar skulle vara ute från konungadömet senast dagen före Tisha B’Av, תשעה באב, dagen som ofta anföres som judarnas sorgligaste dag, dagen då båð första som andra templet i Jerusalem destruerades, 656 år emellan.
Det distinkta språket judeoaragoniskan verkar ha dött ut relativt snabbt, judeokatalanskan är antagligen utdött emedans judeokastiljanskans ladino lever på sista näppet, emedans det unika västladinska språket haketia är nära utdödt. Man kan bara på en höft uppskatta antalet judar som blevo tvingade att lämna landet och allt emellan 50 000-800 000 nämnes i litteraturen. Man tror ehuruväl att det varo runt 100 000 judar som konverterade till kristendomen emellan åren 1391 samt 1412, en del lämnade ju landet även i detta tidsintervall, og att det alltsomallt varo runt 165 000-220 000 utaf judisk börd som varo nödgade att lämna Spanien 1492. Ett stort antal flydde till Flandern, Occitanien, England, Tyskland, Skandinavien, Marocko, Egyptien, Venedig samt så emottogo ett mycket stort antal utav de italienska städerna marraner en masse. Störst enskilt antal hamnade ehuru under Osmanskt skydd og några få tusen talare utav judeokastiljanskans ladino finnes kvar där än idag. Turkiets sultan Bayezid II som tog emot dryga 100 000 utav de iberiska flyktingarna tackade Ferdinand i sarkastisk ton för att förtryckarstaten på Iberiska halvön tillsänt honom ett så gott befolkningstillskott som kunde va behjälpliga att utveckla det Osmanska landet, hvilke även skedde.
Alhambradekretet, 31 mars 1492, annulerades 16 december 1968.
Hemos decidido ordenar que todos los judíos, hombres y mujeres, de abandonar nuestro reino, y de nunca más volver. Con la excepción de aquellos que acepten ser bautizados, todos los demás deberán salir de nuestros territorios el 31 de julio de 1492 para no ya retornar bajo pena de muerte y confiscación de sus bienes ...
Spanien har ångrat sina historiska illdåd och man pekar nu på de ladinotalande befolkningselementen, i speciellt östra Medelhavet, och menar att de tillhöro den spanska kulturella världen og bistånd har givits till bevarandet av deras speciella språk. En får hoppas att Spanien ger än mer då språket är på väg bort. Inte nog med detta så haver man även vid flera tillfällen gett spanskhärkomstliga sefarder spanska pass och bland annat genom ett sådant förfarande så räddade man flera tusen balkanska sefarder under andra Europakriget och senare så garanterade man även spanska pass till de judar som önskade fly från Egypten efter sexdagarskriget. Vissa sefardiska judar från Balkan hava i samband med Jugoslaviens upplösning ävenledes valt att återflytta samt stanna i det land som förvisade deras förfäder för 500 år sedan och de väljo nu att främst bosatta sig i Katalaniens huvudstad Barcelona, huruvida deras språk bevaras vets ehuru ej, kanske det blir ett nytt judeokatalanskt språk utav det, även om det gamla shuaditisktkopplade är hädangånget.
Till dessa historiskt spansktillhöriga judar så har även inflytt av jiddisch skett genom flykten från Hitler och jidištalarna bosatte sig främst i Madrid som senare även fått ett större tillskott av marockanska judar som vid dags dato utgör en stor majoritet av hela Spaniens judar. De flesta utav de marockanska judarna talar judeomarockanska, eller bara vanlig marockansk arabiska, men en del utav de norraste av de nordafrikanska judarna talte i viss mån än idag språket haketia / hakitia / haquitía / jaquetía, hvilket är just judeospanska fast med stora arabiska inlån. Romanska judar hava senare dessutom även kommit tillbaka från Latinamerika, en del utav dessa talar ladino. Angående haketian bör nämnas att det är ett till stora delar snart utdött judeomarockanskt tungomål som är grundat på judeokastiljanskan och även går under benämningen ladino occidental, det rör sig alltså om västladino. Språket talades utav en del av judarna i Marocko vid nordöstra kusten, men finnes även i de spanska enklaverna Ceuta og Melilla. Framtiden är till synes ganska svart.
Genom de olika förtryckarvågorna som ideligen skett sedan landets kristnande samt den slutgiltiga Endlösungen 1492 genererade en massa conversos / nykristna / cristianos nuevos, vissa uppgifter göro gällande att omkring 20 % utav dagens spanjorer og portugiser delvis härstammar från sefardiska judar i deras patrilinjära genetik, för övrigt så varo det även omkring 10 % som hade moriska ättelinjer, bara under 1400-talet beräknas emellan 100 000–200 000 judar ha konverterat till kristendomen på den Iberiska halvön, og lika många före det. Många utav dessa varo marranos, d.v.s. kryptojudar, eller xuetas på katalanska. Många av konvertiterna smito undan det direkta spanska riket genom att flytta över till de iberiska områdena i Amerika, i Västindien stötte de exempelvis ofta på sefarder, alternativt kryptojudar, som flytt till Holland 1492 men som sedan rejudiserats och angjort Antillerna. Detta skapade många affärsmöjligheter og snart så låg en stor del av sjöfartsindustrin samt importbranchen i sefardiska händer. Längre bort i perifierin, så långt bort från Iberien som möjligt, så havandes man funnit att kanske runt 1500 gammalspanska familjer i norra New Mexico kan tros vara marrannos till börd, där man talar new mexican spanish / español neomexicano som haft en distinkt utveckling från dess koloniala start, ej att sammanblanda med ordinärt spansktalande i New Mexico.
Ett fortgående hemligt judiskt liv, eller hemlighållande utav sin judiska bakgrund samt generellt åsidosatta i det spanska samhället, haver existerat på flera håll i den spanska världen, mest exemplifierat med marranerna som åtfinnes på de baleariska öarna där man på Mallorca innehaft flera tusen som i skymundan blivit diskriminerade för sin judiska bakgrund, emedans ett quasihemligt judiskt liv hela tiden varit en realitet på Ibiza / Eivissa, og Formentera. Från officiellt håll försöker man nu uppmuntra Ibizajudarna att komma ut ur garderoben. I båda dessa fallen, samt i alla övriga conversos eller marraner som lyckats gömma sig från det spanska statsförtrycket, så havandes naturligtvis lingvistisk assimilering skett varvid dagens ättlingar inte avskiljer sig något, eller nämnvärt, från omgivande språkgrupperingar, som historiska etnokulturella kvarlever från tidigare språkgrupper samt eventuella framtida utvecklingar äro de ehuru utav stort intresse för likväl en språkcentrerad alstring.
När det gäller Minorca så hamnade den ön under brittiska kronan år 1713 og man gav mer än gärna asylum till judiska familjer från Afrika, och en ny synagoga öppnade snart i öns huvudstad Maó. Detta ogillade Spanien så när man togo tillbaka ön år 1781 fick judar, og morer, fly återigen.
När det gäller de numera kända kryptojudarna på Mallorca som går under benämningen xuetes / chuetes så havo de aldrig lyckats utslängas eller helt förintats, även om de nu äro på mycket god väg att assimileras helt, enligt deras egna stora önskan likväl efter fem hundra år av förtryck samt diskriminering. Genealogiskt så äro de omkring 18 000 men det är bara en liten del utav dessa som mer märkbart äro medvetna om sin kryptojudiska ancestralitet. I hög grad havo de ägnat sig åt strikt endogami genom århundradena og det havandes även funnits en stark stratadivergens emellan orella alta samt orella baixa ‘hög- og låg-öra’. Det baleariska ordet xueta kan törhända deriveras till juetó, diminutiv utav jueu ‘jude’, hvilket även giver termen xuetó som slående nog likväl åtfinnes i parlören. Folketymologiskt så haver man även haft en benägenhet att koppla termen till xulla som hava med svinmat att skaffa, men detta torde vara en sekundär utveckling. Andra namn de gått under äro del Segell, del carrer eller del call, alla indikerandes att de kommo från gatorna i det gamla judekvarteret i Palma. I äldre dokument varo man mycket väl medveten om deras kryptojudiska entitet och kallade dem helt sonika för de gènere hebreorum, d’estirp hebrea, eller bara jueus, judios.
Då man på Mallorca hade konverterat alla judar under första decennierna utav 1400-talet framtills 1435 påverkades inte Mallorca nämnvärt utav den spanska utvisningen anno 1492. Detta hindrade ehuru ej att Inkvisitionen inte fann flera hundra kryptojudar under 1500-talet som man äskade bränna, vissa flydde dock. Mallorcajudarna varo traditionellt sätt bara småföretagande affärsinnehavare, vidaresäljare samt konstnärer, men från omkring 1640 så togo man upp mer avancerad merkantil og internationell handel og ingick i den finansiella sektorn og försäkringsbranchen. Detta öppnade öpp helt nya möjligheter för mallorcajudarna som nu kommo i kontakt med sefardiska judar i Livorno, Amsterdam, Marselha og Rom och man vet att kontakter skedde, og litteratur införskaffades. Deras aktivitet ledde antagligen till att Inkvisitionen återigen fick upp ögona på dem efter 130 års inaktivitet, under 1670-talet anklagade man mallorcajudarna för kryptojudism. Efter många turer från då framtills 1691 så dömdes ett antal hundratal personer för judiskhet, varav några även brändes levande. Familjemedlemmar dömdes likväl till att förbjudas att arbeta inom administrationen, rida hästar, bära smycken, gifta sig utanför xuetosamhället, eller bli präster, under tvenne generationer. Det om smycken och hästridningen verkar ej hava följts särledes, däremot så har de andra påbuden varit gällande socialt under mångt fler generationer än vad som stipulerades utav Inkvisitionen, hvilket gett en gedigen diskriminering som delvis håller i sig än till denna dag. Den sista att dömas till döden utav Inkvisitionen på Mallorca var Gabriel Cortès / Morrofès som år 1720 flydde till Alexandria og där gick ur garderoben som jude. Han fick brännas i sin frånvaro.
Gruppen verkar annars ha förlorat sin religiösa historik under 1700-talet, även om Gabriel uppenbarligen varit väl bevandrad i den, men sågos på yttersta vis ändå som en egen distinkt etnicitet samt behandlades väldigt olikt hvilket ävenledes födde en stark rörelse propagerandes för lika rättigheter för xuetosarna i förhållande till övriga mallorcaner. Detta gick uppenbarligen inte riktigt hem og självaste åklagaren i Mallorca framförde i starkt rasistiska ordalag år 1782 att xuetoserna skulle utvisas till Minorca og lilla Cabrera, samt där hållas i princip som fångar. Kungen var ehuruväl mer inställd på lika rättigheter. Från 1814 slopades sedan Inkvisitionen og lika rättigheter gavs dem, efter några vändor till så öppnades synen upp på dem och sedan 1836 har det varit reguljärt att en xueta arbetat i stadshuset, sedan 1800-talet så haver det även varit en stark xuetisk närvaro i politiska og religiösa rörelser, samt i lingvistiska där många spelat en central roll under den katalanska renässansen. Emellan 1979-1991 så var det likväl en xuetahärkomstlig politiker som var borgmästare i Palma.
Att man även i sen tid varit medveten om den hebreiska härkomsten visar några böcker som kommo under 1850-talet som behandlar just de baleariska judarna, inklusive xuetosarna, likväl hundra år senare. Diskrimineringen verkar till stora delar ha släppt sedan andra hälften utav 1900-talet, moderniseringen, internationaliseringen og inte minst turismen har tagit knäcken på de gamla fördomarna, men surveyundersökningar från början av 2000-talet visar ändå att runt 30 % av mallorcinerna icke skulle vilja gifta sig med en xueta, omkring 5 % skulle ej ens vilja ha någon sådan som vän, så vägen till icke-diskriminering är ej ännu färdiggådd. De flesta, för att inte säg nästan alla, utav xuetosarna äro katoliker, många väldigt strikt katolska, emedans en liten spillra funnit ett religiöst intresse i judendomen i en revitalisering sedan 1960-talet og framåt, någon enstaka har även flyttat till Israel, en blev en rabbi där, emedans ytterligare några andra skapat eller gått in i en egen judeokristen samfällighet, för cristianisme xueta. Språkligt sätt pratar denna gruppen baleariska precis som sin omgivning, man har både förlorat språk samt distinkt kultur, till slut fanns bara diskrimineringen kvar och nu är den tack o lov på väg bort den med. Gruppen lär härmed försvinna, förutöver som kuriös familjehistorik, förutom för de antagligen ytterst få som finner ett religiöst intresse i sin historia.
När det gäller Ibiza / Eivissa samt Formentera som utgöro de sydbaleariska öarna, eller egentligen till ögruppen Pityuserna, så är förhållandena för judarna väldigt olikt de nordbaleariska öarna, eller Spanien överlag. På Ibiza så konverterade judarna aldrig formellt till katolicismen och man haver levt ett öppet judiskt liv hela tiden, eller i alla fall, semikryptiskt, og ibland så försegås försök av vissa att mer öppet återsöka sig till ett judiskt liv. Man har varit semikryptiska og bibehållit både synagoga samt skola og den eivissianska katolska omgivningen har hela tiden vetat om deras judiskhet, men ej angivit dem till Spanien. Eivissencerna skyddade judarna från alla externa hot og haver överlag varit kända för sin frihetliga humanism samt tolerans gällande många områden, utvecklingen bleve därmed helt annan på Pityuserna än de nordligare baleariska öarna där katolsk fundamentalism blev gällande. Talibanorganisationen Inkvisitionen fick aldrig något fotfäste på Pityuserna og judarna kunde verka relativt fritt framtills spanska inbördeskriget under 1930-talet, en stor anledning till detta var den spridda toleransen, grundad i den liberala filosofin kring att sköta sig själv, samt låta andra göra detsamma. Även idag är detta den allenarådande kulturen på ön och om man i sociala sammanhang försöker lägga sig i andras göromål så kan man se sig om efter nya bekantskapskretsar.
Illes Pitiüses var moriskt i nära fem hundra år så det är lätt att tänka att man hade smått andra mer toleranta religiösa preferenser än katolicismen og när Chaime lo Conqueridor eröfvrade Balearerna samt Pityuserna under 1230-talet tog han med sig en massa judiska tjänstemän för att styra öarna, hvilket de gjorde framtills 1492 års utvisningsbeslut, även intill minst 1700-talet var det Ibizajudar som hade hand om essentiella delar utav administrationen utav öarna. Bland annat Rimbaudfamiljen som varo kända som ledare utav det judiska samhället samtidigt som familjemedlemmar varit rojalt utsedda skatteindrivare för ön. Även dessa invandrande ämbetsmän og deras ättlingar kommo att varða toleranta samt uppskattade auk icke alls så bryska som härskarna på fastlandet eller på Balearerna, även den katolska befolkningen i sig varo relativt sekulär på det viset att det visst fanns en liten kyrka i varje by, ehuru oftast utan någon präst ända in på 1800-talet, og dessutom förutöver det även sällan nyttjad. På lördagarna, shabbat, äro det alltjämt få som arbetar. Alla Inkvisitionsledare som besökte ön under en fyrahundraårsperiod emellan åren 1410 till 1834 konkluderade alltid att ingen på öarna följde Moses eller Muhammeds lagar. Inne i självaste stadshuset fanns ehuru bevis för judisk verksamhet då man mycket noga samt försiktigt skärt sönder bokrullen om Esther, Megillahn, utan att skära igenom någon bokstav, samt satt bladen som bindning för egendomstransfereringarna under 1770-talet för att dölja dess verkliga, og sammansatta, innehåll.
Befolkningen, katolsk, sekulär, som judisk, varo ack frändligt inställd og hjälpte ofta judar som på olika vis hamnat under deras fång, exempelvis genom deras beryktade piratverksamhet, så att de kunde undkomma Inkvisitionen. Ibland kallas ibizajudarna för saltjudar då de under långa tider haft hand om den legala handlen med salt över Europa. Eivissas internationella kontakter och rörelser gjorde så att Pityesernas judiska kommunitet inte till fullo var okända för omvärlden, exempelvis nämner prins Luis Salvador af Habsburg i sin Sie Balearen år 1868 judarna på Ibiza, men i den senare spanska versionen utav denna bok är alla sådana referenser borta. Prins Habsburg nämner bland annat att de praktiserade endogami samt höllo sig för sig själv, utåt sett verkandes katolska, men ack ej innåt. Även att många utav dem verkar ha varit rödhåriga noterade han, ett faktum som än idag kan spela som en indikator på Pitiüses.
Synagogan var placerad under självaste kapellet i San Christobal, även på Formentera fanns en underjordisk synagoga som nyttjades åtminstone framtills borgarkriget under 1930-talet, men det finnes alla möjliga indikationer att judiska ritualer av sefardisk stil fortlever i skymunda än nu. Ögonvittnen hava gjort gällande att vissa personer behaver en del väldigt gamla liturgiska böcker samt andra artefakter i sin ägo. När spanska inbördeskriget härjade nådde krigets fasor Pityeserna för första gången någonsin, till og med Romarrikets armé lyckades man förhandla bort när de varo på väg att destruera Karthago. Man räknar eller tror att det funnits runt 50 judiska familjer vid krigets start, hur många som fanns kvar därefter är höljt i dunkel, men att de finns, det vet man. Bland annat hjälpte man judiska flyktingar under Naziepoken og självaste chefen för hemliga polisen på ön var en lokalfödd marrano som tillförsåg ibizajudar med doppapper så att de kunde undkomma förtryckerier og erhålla matransoner som alla andra, han struntade även i alla ordrer som kommo in om att deporetera alla utan propra handlingar. När ett Gestapokontor kom nära inpå, placerad på Palma, samt började undersöka den judiska befolkningen så hjälpte Ibizas statstjänstemän judarna att få båtar så att de kunde avfly ön, en hel del valde nu även för första gången att bli conversos.
Ibizas speciella kultur gjorde även ironiskt nog så att det bleve ett attraktivt mål för tyska nazisvin att fly till, låssandes vara flyktingar, efter att deras djävulsprojekt misslyckats i deras fästning Europa. Deras madridutfärdade handlingar gjorde att man heller ej kunde slänga ut dem utan de finnes ofta fortfarande kvar på öarna, vissa har ehuru avlidit under oklara omständigheter.
Från 1960-talet och framåt så har Ibiza emottagit stora influenser utifrån, bara runt hälften äro numera öfödda, og många intellektuella haver även flyttat in, plus en hel del partajandes ungdomar, som finner den toleranta andan attraktiv, hvilket ävenledes lett till att många utav öns ungdomar tagit ett större intresse i sin egen historik varvid det nära avsomnade judiska kulturlivet återigen börjat blomma upp.
Den kändaste ibizajuden av dem
alla, enligt Estelle Irizarry, professor vid Washingtons Georgetown University,
är Christopher Columbus / Christobal Colom.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento