I Italien finns ej allenast romanska, germanska, albanska samt grekiska, utan även den slaviska språkgrupperingen är representerad i halvölandet, genom flera olika språk.
Det kroatiska språket molisiska / molisekroatiska är ett av de man ej får förglöma, även kallat utav dem själva Zlavi eller na-našu ‘la nostra lingua’, talat emellan Vasto og Larino, härstammandes från 1400-1500-talens flyktingar från oroligheterna för den tiden vid den dalmatiska kusten. Dagens antal talare äro i antalet av emellan 1500 till 5000 utav den etniska grupperingen som är bestående utav beräkneliga 25 000 individer.
Det finnes minst sex olika vetenskapliga teorier om vart de exakt härstamma ifrån men själva skolat de kunna säg att de kommo från z onu banu mora ‘från andra sidan havet’. De äro idag i majoritet i trenne byar kallade Kruč, eller på italienska Acuaviva Collecroce, Mundimitar / Montemitro samt Stifilić / San Felice - den sistnämnde hette innan San Felice Slavos, men fascisterna stympade bort det sista ordet i sina italieniseringsförsök. Deras bosättningsområde var större tidigare men har genom århundraden minskat, under tidigt nittonhundratal avflyttade även en del till Argentina samt Västaustralien,
Språket de tala har även med anledning utav århundradenas gång gjort språket distinkt i förhållande till tungan från andra sidan maran. Resten utav världen kände ej ens till molisekroatiskans existens förrän en lingvist från Dubrovnik år 1855 hörde en skräddare i Napoli tala på ett hemmavidslikt språk till sin maka varvid ursprunget uppdagades. Man tog vid den nya kontakten även till sig det kroatiska alfabetet för sitt högeligen italianiserade molisiska tungomål, som ehuru idag ofta kroatiseras utav de litterata poetica rara.
Tungomålet
utläres nu i alla fall till viss del i de lägre åldrarna samt så har man satt
upp bilinguella skyltar men användes eljest oftast mest oralt.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento