En avvikande
variant utav den genrella attiskan är sarakatiskan som talas i norra
Hellas av ett nomadiskt herdefolk, Σαρακατσάνοι. Det finns inga
tillförlitliga siffror eller uppgifter angående hur många dessa skulle vara,
förutom att de äro väldigt få samt i avtagande, ehur vissa gör gällande att de
äro omkring 80 000 i Grekland.
De bor främst
i Bulgarien og Hellas, men deras ursprung är höljt i dunkel och teorierna om
att de skulle vara hellenifierade turkar, yörüker, eller aromuner flödar längs
ängarna, eller tesen att de utgöro Balkans äkta ursprungsbefolkning, till og
med preneolitiska. Hvilket ursprung de än må hava så talo de i nutid i alla
fall en form utav gammal helleniska med många arkaismer i sig, hvilket klart
antyder en grekisk etnogenesis. Även själva namnet sarakatier, som finnes i
källorna sedan 1700-talet, är höljt av dimman, de flesta meno att det kommer
från turkiskans karakaçan ‘svart flykting’ för att denotera de som
flydde in till okultiverat land, samt åsyftandes deras delvis svarta beklädnad,
emedans andra framhäver det troligare i att etnonymen härstammar från
aromuniskans sarac-tsani ‘fattigman’.
Som det
nomadfolk de äro, så håller de sommartid främst till i Pindusbergen i Hellas og
i Rhodope- samt Balkanbergen i Bulgarien, och under vintern hava de nomadiserat
till antingen Adriatiska eller Egeiska havet. Ända in till 1900-talet funnos
det sarakatier som vare helt nomadiserande utan några fasta byhemman. Deras
nomadiserade befolkning äro uppdelat i klaner, stani, med en hövding, tsélingas,
i gammal god ordning, men de äro som sagt i snabbt avtagande då många i modern
tid övergett sitt traditionella leverne samt assimilerats in i kringliggande
kulturer och det finnes nu bara några få nomadiserande sarakatier kvar i Grekland,
varhän de således varandes snareligen utdagade utur både lingvistiska samt
kulturella aspekter.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento