Kosova var en autonom provins i delrepubliken Serbien inom Jugoslavien framtills 1989 då Milošević avskaffade självstyret, hvilket ledde till kraftigt utökat missnöje samt massiv emigration till väst. Kosovës president Rugova styrde genom sin antivåldspolitik framtills 1997 då väpnad konflikt till slut bröt ut. Men rörelsen var igång redan tidigare med anledning utav den massiva arbetslöshet, stora fattigdom blandat med nationalistiska tankegångar hvilket redan 1981 ledde till att studenter vid universitetet i Pristina krävde att Kosova skulle få bli en egen republik. Den serbiska makten gick hårt åt och många dödades eller arresterades, samt så åtföljdes en erodering utav rättigheterna. En växande serbisk nationalism där man ville återföra landet till sina forstora dagar blickandes mot Kosova som sin stats hjärtas barm påbörjandes en väldigt aktiv diskriminering samt förtryck av albanerna, 1989 togs den autonoma statusen bort, albanska skolor stängdes og albaner som arbetade inom den officiella byråkratin sparkades. Till en början var den albanska responsen främst fredlig og man röstade exempelvis för självständighet 1991 även om detta val kan misstänkas varit något frisserat. Hursom så utropades självständighet samma år utav det kosovitiska parlamentet. Man satte bland annat upp ett parallelt system av skolor som sköttes från privata hem, hela 275 000 albanska barn gick där i första årskurs, men den serbiska polisen genomförde räder förhindrandes fortsatt verksamhet. Den etniska konflikten militariserades genom att en albansk militant självständighetsrörelse togs vid varvid serbisk militär genomförde den brända jordens taktik mot kosovoalbanska byar skapandes över 250 000 flyktingar. När internationella förhandlingar ej på fredlig väg lyckades få till en överenskommelse emellan den serbiska regimen samt de kosovoalbanska självständighetsivrarna bedömde NATO att den militära vägen var nödvändig. Under NATOS flygräder flydde uppemot 1 miljon etniska albaner från Kosovë, samt en hel del romer og serber, efter att dessa upphört och FN kommit in med sin KFOR styrka har den överväldigande majoriteten återflyttat till landet, men montenegriner, serber og romer har fått utstå kosovoalbanernas nationalistiska hämd hvilket resulterat i att regionen blivit mer albaniserad än någonsin tidigare. Hur många romer som återkommit till Kosova, eller huru många som nu bor där, är det ingen som vet. Från officiellt kosovoalbanskt håll fördömmer man all diskriminering eller våldshandlingar gentemot andra folk men dessa proklamationer har ej hjälpt utan ganska rigorösa samt utstuderade attacker har skett, det är heller ej religiöst baserat då till exempel bosniska muslimer som bott og verkat i landet haver tillika blivit brutalt behandlade. Man beräknar att nästintill alla bosniska muslimer, åtminstone de som bott på landet och även de flesta i städerna, har flytt Kosovë, de varde tidigare runt 70 000 men är nu nere i färre än 10 000. Vill Kosova vinna omvärldens respekt så måste de få bukt med den nationalistiska hysterin som drabbar precis alla andra etniciteter. Hursom, efter anfallskriget så har Kosovë administrerats av FN, men det har misskötts varvid den större delen av de serbiska og romska befolkningselementen varit tvungna att fly från våldshandlingar utförda av albanska extremister. Den överväldigande majoriteten av befolkningen i Kosovë önskade ett självständigt land och FN lade fram en plan för utökad nationell status hvilket icke gick med pås i Belgrad, og därmed ej heller i Moskva. Med tanke på den passiva långdragna förhållningen samt utvecklingen så får man ha mänsklig förståelse för att Kosovas parlament enhälligt utropade sig som en självständig stat den 17 februari 2008, en status som man ej kan dem förneka. Även om Serbien så gör.
Nessun commento:
Posta un commento