Judarna i Frankrike - Frankrikes judar

 

 

Den franska judeenheten är en av de största diasporajudeenheterna i världen samt har omkring 600 000 medlemmar, inklusive ärkebiskopen i Paris, som således är en konverterad jude. Bara få franska judar talar ett judespråk som funnits i landet under en längre historisk tid. Många tillhör judar som sent flyttat in i Frankrike, bland annat från Östeuropa, Balkan eller Nordafrika - ungefär 80 % av de algeriska judarna flyttade exempelvis till Frankrike efter landets frigörelse och man kan ju hoppas att alla dessa nya judegrupperingar i Frankrike lyckas bibehålla sina språk bättre än vad föregångarna gjort, men förverkligandet utav denna förhoppning ligger nog som en dimma över Seines bankar.

 

Judarna från Nordafrika var dessutom många gånger redan franskspråkiga och en vidare förfranskning i språksammanhang har varit ständigt pågående hos denna gruppering i Frankrike som annars av hävd främst talat det afroasiatisk-semitisk-sydvästsemitisk-arabisk-högarabisk-västarabiska språket judeoarabiska, men även element av det romanska västladinska / haketia språket kan vara befintligt i mindre grad genom denna invandring, då en del av de nordligaste nordafrikanska judeelementen av tradition talade judeospanska efter utvisningen från Spanien 1492. Judeoarabiska undervisas i viss mån på, genom judeofranska föreningars försorg. De iberoromanska samt nordafrikanska judarna haver en tidigare og längre befintlig historia i landet, men den befolkningsgrupp som åsyftas och nedan kommer genomgås har förfranskats; tidigare förekommen fransk ladino försvann troligtvis redan under 1700-talet bland den judiska befolkningen i Bordeaux. Förutöver dessa judiska språk finnes måhänt judeohelleniska og östjiddisch genom sentida invandring och de mer hävdansspunna franska judeospråken judeoalsaciska, shuaditiska / provense, zarphatiska samt judeonormandiska. Även om det oftast rör sig om helt olika judiska befolkningsgrupper med olik geografisk hemvist så förs nedan en samlad berättelse kring dem med viss distinktion när så krävs. I det stora hela rör det sig om en historia för de sydöstra judarna, en för de sydvästra, en för de alsaciska samt en något avsnoppad för de nordliga, framtills franska revolutionen när en gemensam historia tas vid för första gången, till detta skall ehuru även olika invandringsgrupperingar tilläggas distinkt.

 

Judarna kommo till södra Frankrike mycket tidigt samt som en följd utav den sista stora judiska revolten gentemot Romarriket i Palestina åren 132-135 af Simon Bar Kokhba, hvilken slutade med Jerusalems fall framträdandes en judisk diaspora som avflyttade till Rom. Från Rom spred sig judarna, som snabbt tillåtits bliva romerska medborgare, sedan sig utöver Italien og in i Provence. Redan under Julius Caesars tid hade judarna blivit berättigade till vissa friheter, hvilket sedan befästs utav Augustus. Den tidiga judiska befintligheten i Occitanien är givetvis svårbelagd samt mytfylld, men från og med åtminstone 300-talet finnes skriftliga belägg för deras occitanska existens; intressant är ehuruväl att en del av dessa judar inte tillhörde någon diasporagrupp, utan var konvertiter. Det finnes även bevis på judar i Lugdunum, Lyon, vid år 39, men man vet ej mer än detta så. När Konstantin gjorde kristendomen till officiell religion i Romarriket 313 finge detta även som effekt en inflytt av judar från Italien, eftersom Gallien var långt mer senfärdig gällande kristendomisering med påföljande homogeniseringstryck. Den judiska bosättningen följde den generella romerska og judarna uppfattades som en romersk befolkning av såväl romarna såsom utav gallerna, og de erhöllo full romersk medborgarskap år 212 samt avskiljde sig bara genom religionen från övrig romersk befolkning. De var främst bosatta längs den mediterranska kusten og upp längs floddalarna. De distinktserade sig ej från den övriga befolkningen i vare sig klädnad, arbete, militärtjänstgöring, namnsättning eller lingua, samt verkar, enligt de historiska beläggen, ej ha bevarat språk härstammande från Palestina, utan de nyttjade de lokala tungomålen, ehuru med viss användning utav hebreiska inom liturgin. Den germanska invasionen innebar till en början ingen direkt ändring utav de judiska förhållandena, då germanerna i det stora hela övertogo det romerska systemet, men efter att Clovis konverterat till kristendomen runt 498 skedde en drastisk förändring för Galliens judar då kyrkan härefter fick mångt mycket större inflytande över regionen som ditentills klarat sig undan det kristna förtrycket. De nya influenserna gjorde sig olika hörda i de olika delarna utav Frankrike, där norra delen av landet fick genomgå en mer långtgående kristenisering än vad syd fick erfara. Kristendomen spred sig främst i urbana samhällen og man kan här se att en disintegrering togs vid emellan de kristna samt de judiska, även om gränserna emellan religionerna var något oklara vid denna tid og plats. Kyrkans hållning var att det eventuella judiska inflytandet på kristna skulle minimeras, varvid speciallagar gällande judar allena kom att spridas inom den kristna världen, bland annat infördes lagar som prohibiterade judar att arbeta inom den offentliga administrationen och att äga kristna trälar. Kyrkan förbjöd vidare prästeskapet att sitta vid samma bord som judar och rörelsefriheten för judar beskars under kristna högtider, exempelvis under påsken, judar finge heller ej äkta sig utanför den egna gruppen, hvilket var relativt vanligt vid tidpunkten, samt fick heller ej yrka såsom skatteindrivare eller domare. Bevis finnes ehuruväl för att kyrkan tyckte att dessa segregerande lagar inte åtföljdes minutiöst, speciellt under 500-600-talen, og de judiska befolkningselementen kunde till stora delar fortsätta sina liv som tidigare och löpte inte alls samma diskriminerande öde som sina comrades som levde under visigoterna i Spanien och som anno 613 tvingades att döpa sig. Från Septimania, det occitanska område emellan Pyrenéerna og Rhône som låg under visigotisk domvärjo, valde en del judar att migrera till Provence för att undslippa de diskriminerande lagarna. Tiderna höll dock på att förvärras även i dessa provencalska områden under 600-700-talen och myten säger att östkejsaren Heraklius astrologer förutspådde det kristna rikets förstörelse utav de omskärda folken, hvilket gjorde så att den merovingska kungen Dagobert I krävde konvertering utav den judiska befolkningen, åtlyddes ej detta återstodo det bara att lämna landet. Om det finnes någon reell sanning bakom myten har man inte kunnat bekräfta, men man vet ehuru att antalet judar minskade drastiskt i Gallien ända framtills 800-talet, bortsett från de områden som låg allra närmast Spanien.

 

Synen att det var judarna som bar skulden för Jesus död resulterade bland annat i att man under perioden 800-1100-talet hade som sedvänja att i Toulouse utbringa ett slag mot en jude vid katedralstrappan utfört utav biskopen självt. Sedvänjan övergavs under 1100-talet efter att judarna gått med på att betala en speciell skatt till prästeskapet. Liknande antijudiska seder existerade i andra städer, exempelvis så annordnade biskoparna antijudiska upplopp i Béziers vid påsken, även här framtills dess att skatteavtal samt engångsbetalning skett under 1100-talet. Judarna skuldbelades även för andra händelser, bland annat danskarnas räd mot Bordeaux 848, ock blev utsatta för andra sorters diskrimineringsåtgärder, till exempel så utvisade biskopen av Sens av oklara orsaker alla judar og nunnor år 876, emedans Karl den enkle 898 via tvång överförde en del av judarnas ägodelar till kyrkan av Narbonne. Det är dock nämnvärt att påtala att överlag så kunde judarna leva ett normalt liv och den diskriminering som ålades dem var med primära anledning av religiösa differenser, varvid det även är av vikt att påtala att kyrkan vid denna tid förespråkade tolerans gentemot judarna - hvilket ehuru vissa lokala härskare og biskopar ej valde att följa, antagligen främst av populistiska skäl. Judarna kunde fortfarande fritt bedriva näring inom alla områden, men faktumet att kyrkan ägde stora landegendomar tillsammans med det allmänna förbudet för judar att äga kristna slavar ledde till att judiska lantbrukare var mer ovanligt, även om just vinproducörer kunde fortsätta att existera, ock så även andra lantbruksrelaterade yrkeskategorier såsom möllägare. Judiska vinbönder längs Rhône, Saône samt i Parisregionen var vanligt förekommande och expanderade sin verksamhet ordentligt under 800-talet og kunde då även bedriva export, det är även känt att vissa präster brukade köpa vin gjort utav judar för nyttjning vid nattvarden. Judarna spelade vidare en stor roll inom handel samt medicin, jobbandes under kungen eller inom läderindustrin, og den stereotypa bilden av att judarna främst var affärsmän har för denna tid ingen grund.

 

En talmudisk skola grundades i Narbonne utaf en inflyttande babylonsk jude vid namn Mahir. Detta var en ny företeelse för en del av judarna i Frankrike, hvilka inte var speciellt kunniga om Talmud utan främst hade kännedom om prekabbalistiska texter, de franska judarna fick även influenser från Spanien et Italien som hade mer utvecklade judiska kulturcentra. Från slutet av 700-talet og fram tills kanske så långt som till purim 1306 i Narbonne så fanns även ett mer eller mindre kungligt sanktionerat självständigt judiskt principat i Septimania som höllos utav ovan nämnda Mahirsläkt samt dessas släktingar Kalonymos, dessa kalonymider var anlända från Lucca i Italien samt före det likväl varandes exilarker från Babylon, og gick här under den gammalhebreiska prinstitlen nasi då de enligt hävd var av den ärovördiga davidiska kungaätten. Mycket litet är egentligen känt om denna period men det finns indikationer på att man erhållit denna vasallstat i syfte utav att merovingerna ville öka sin ätteprestige, bland annat via äkting ätterna emellan, samt var det ett sätt att fånga upp den excellenta högkultur området hade efter att det varit en del i Emiratet av Córdoba innan det övergick i frankernas hägn i slutet av 700-talet. Karl den store sände år 797 iväg juden Isaak till kalifen Harun al-Rashid för att be honom om en rabbi som kunde komma till Narbonne för att instruera de judar som han hade låtit bosätta sig där, sonen och efterträdaren till Karl den store, Ludvig den fromme fortsatte beskyddandet utav judarna i Narbonne. I övrigt är nämnvärt att man under andra hälften utav 900-talet skapade en mycket viktig talmudisk skola i Mainz och den mest kända från den skolan var den mainzska juden Gershom ben Judah som för tiden är ansedd som den högsta auktoriteten av Talmud i hela Europa, strax följd av den store kalonymiden Rashi, vars lära påverkade judendomen i framförallt Frankrike, Italien samt Tyskland och han förbjöd bland annat polygami. Dessa tvenne kan man i mångt og mycket säga utgöra stora delar utav grunden för den sedan välspridda ashkenaziska judendomen.

 

I norra Frankrike ändrades den politiska kartan drastiskt i slutet av den karolinska tiden genom att kungamakten beskars drastiskt till fördel för mer regionala härskare, varefter synen på judarna varierade emellan de olika regionerna og en mer kommersiell hantering av judarna spred sig, d.v.s. de fick betala för att uppbära vissa rättigheter. Mobiliteten hos judarna ökade härmed og under elvahundratalet spred sig därför den judiska befolkningen ut över ett större geografiskt område i norra Frankrike. Den samhälleliga situationen var inte negativ överallt utan par example i provinsen Champagne kunde judarna utvecklas både utur religiösa samt kulturella aspekter under 1000-1100-talen, eftersom en tolerant politik fördes utav de lokala härskarna.

 

Under 1200-1300-talen förstärktes ånyo den kungliga makten og 1182 beordrade kung Filip Augustus judarnas utvisning, hvilket var tvärtemot kyrkans, prästernas samt påvens viljor, då dessa förespråkade ett beskyddande utav judarna. Korstågen som pågick under 1000-1200-talen var främst riktade mot muslimerna, men drabbade till viss del även judarna, speciellt de i Rouen, men det kan ändock inte jämföras med huru judarna i Rhenlandet drabbades, judiska källor nämner även att olika biskopar skyddade judar vid korståget 1096 och kyrkan kan ej skuldbeläggas för huru judarna massakrerades under denna tid. Under det andra korståget 1146 lyckades även Saint Bernard, abbot av Clairvaux, förminska förföljelserna utav judarna, hvilket återberättas i judiska källor, och  även exempelvis den papalska texten Sicut Judeis från 1100-talet garanterar beskydd av judarna. Ävenledes var judarna beroende utav lokala regimers kynne och såg de lokala ledarna judarna som en fiende kunde styrelsemännen enkelt utvisa dessa, men policyn blev den att om judarna kunde visa sig vara till nytta, så garanterade detta oftast deras rätt att bo i området. Detta tillsammans med alltfler näringsrestriktioner gjorde så att den främsta sysselsättningen bland judar kommo att bliva handel samt annan penningverksamhet. Filip Augustus beslut att utvisa judarna hade enkom som syfte att beslagta deras tillgångar, hvilket ehuruväl ej uppfyllde det ekonomiska taxeringshål som skapades i samhället ock den kungliga kassakistan, dessutom ledde ju den kortsiktigt anförda påtvingade utflytten till att judarnas skattepengar istället tillkom de icke-kungliga herreskapen som de valde att flytta till. 1198 tillerkände Filip Augustus därför judarna rätten att återkomma till hans rike. 1223 framlades dekretet av Louis VIII, i samvärjo med 25 andra adelsmän, att ingen lokal härskare fingo emottaga judar från någon annan, hvilket stadsfästes ytterligare 1230 samt 1254 av Louis IX varefter judarna även skulle bli behandlade som slavar, tanquam proprium servium, 1243 togos beslut om bränningen utav 12 000 judiska manuskript og böcker. De ekonomiska realiteterna för judarna förvärrades under 1200-talet då avtalet vid Melun 1230 emellan de ledande baronerna i kungariket gjorde gällande att de avsade sig skyldigheten att betala ränta på lån som tagits av judarna, lånen skulle dessutom återbetalas i tre omgångar framtills 1233. 1234 annullerade Saint Louis en tredjedel av skulderna till judarna och utlåning mot ränta förbjöds senare år 1254, hvilket raserade en del av judars inkomstmöjligheter samt möjligheten att betala tillbaka lån de själva haft till kristna, hvilket i sin tur ledde till att kungamakten beslagtog judarnas personliga ägodelar samt mark, judarna fortsatte ehuru givetvis sedan att beskattas som tidigare. På detta sätt kunde man finansiera vidare korståg. Dessutom spred sig den allmänna tron att judarna utförde rituella mord på kristna barn, inte helt olikt hystering kring satanistmord under 1990-talet, hvilket ledde till olika åtal ock lokala förföljelser, till exempel så förintades det judiska samhället i Blois nästan helt anno 1171 efter sådana anklagelser. Korståget mot albigenserna i Occitanien åren 1209-29 av den nord-franska kungamakten, hvilket i förlängningen ledde till occitanskans abrupta fall og Nordfrankrikes totala hegemoni, drabbade även judarna i Midi och 1215 beordades judarna att bära en distinkt symbol för särskiljning. Arbetet med skapandet utav den enhetliga franska staten accelererade under Filip den Rättvise när han byggde upp en byråkratisk samt centraliserad maktutövning, og det krävde ett stort inflöde utav kapital som bland annat naturligtvis inhämtades genom höga skatter, ägandekonfiskation, påtvingade lån, gåvor samt åter nya skatter, hvilket främst drabbade judar og lombarder. Den nya politiken drev judarna in i städerna i högre grad än tidigare och från 1294 utvecklades egna kvarter, varvid kungen ännu enklare än tidigare kunde utöva makt över dem, de få judiska landägare som överlevt i norr funno sig numera tvingade att sälja sina egendomar för en billig peng. Judarnas ekonomi urgröptes og deras raison d’être med den, hvilket ledde till att de, uppemot 50 000 personer, utvisades 1306 – samtidigt som deras tillgångar beslagtogs - från de kungliga områdena som nu inkluderade Champagne, Normandie oc Languedoc. De utvisade judarna flydde främst till Lorraine, Alsace samt Rhendalen, men även till Polen, Ungern, Burgund, Savojen, Provence, Comtat Venaissin ock till Spanien. Återigen visade sig detta vara ett fiskalt misstag då de konfiskerade tillgångarnas värde ej täppte till det fiskala hålet som skapades genom judarnas inexistens i kungariket, varvid kungen lät vissa judar återinflytta för att kunna inkassera skulderna och då ge kronan en del av kakan. Filips efterträdare Louis X tillät 1315 exiljudarna att återvända och gav de återvändande temporärt uppehållstillstånd i tolv år, de finge då även tillbaka sina synagogor og begravningsplatser mot en avgift; detsamma gällde deras lagbok, förutöver Talmuden, men de skulle bära den judiska identifikationssymbolen, kallad rouelle. De fick även inkassera en tredjedel utav de sedan 1306 uteblivna skulderna, resten skulle kronan ha. De som valde att återkomma gjorde så oftast i syfte att inkassera sina utlånade pengar men valde sedan oftast att flytta från landet, redan innan de tolv åren förlupit. 1320-21 var det i Midi (södra Frankrike) dags igen då korståget, kallat ‘herdekorståget’, igångsattes hvilket resulterade i förföljelser samt massakrer på judar då de anklagades, tillsammans med leprasjuka, för att förgifta vattenbrunnarna. Judar avrättades og deras egendom beslagtogs och kungen fann sig att utnyttja situationen varhän judarna pålades höga avgifter, samt planerade att utvisa dem. Någon utvisning skedde aldrig, men många valde ändå att fly fältet og framtills 1359 finns inga bevis på något organiserat judiskt samhälle i dåvarande Frankrike. I Övre Alsace följde en liknande händelseutveckling där fattiga bönder förföljde judarna. Den judiska situationen blev ej hjälpt av att digerdöden spred sig ohämnat 1348-49, hvilket judarna beskylldes för hvarvid de dödades i de få franska platser där de kvarbodde, i Alsace brändes judarna. Även påven Clemens VI ingrep samt påtalade det ologiska i att judarna skulle ligga bakom digerdöden då de ju själva drabbades av den minst lika hårt som övrig befolkning - detta hjälpte ehuru föga i pöbelmassans konspirationsteoretiska värld. Karl av Normandie, som var substitutregent för Jean II, som var tillfångatagen av engelsmännen, fann sig ehuruväl till nöds att ge judar bosättningsrätt med temporärt uppehållsstillstånd i tjugo år i Frankrike från 1359 emot att de betalade en avgift. Väldigt få judar valde att återkomma, dels hade exiljudarnas antal minskat genom digerdöden och dels var engångsavgiften ock därefter den annuella avgiften väldigt högt satt. De som ändock valde att återkomma bosatte sig främst i Île-de-France et Champagne. Karl av Normandie, sedemera Karl V, som besatte tronen 1364 förlängde bosättningsdispensen ett antal gånger gentemot höga avgifter och gav judarna rätt att ta ut en maximal årlig ränta av 87 %, plus vissa andra privilegier. Karl dog 1380, varvid hans bror Lous d’Anjou tog över och förlängde uppehållstillståndet till 1401, efterträdaren Karl VI utvisade ehuru judarna 1394 i syfte att purifiera landet och de hundratalet judar som då fanns i landet fick lämna det.

 

Från 1200-talet kan man ehuru se en klar diskrepans i den förda politiken emellan norra og södra Frankrike, hvilket var ett resultat av att olika regimer hade makten i de olika områdena, men politiken i norr kom allteftersom att även implementeras i Midi. De östra provinserna i Languedoc var direkt knutna till den franska kronan efter Parisavtalet 1229 som en följd av korståget mot albigenserna, detsamma gällde strax därefter Toulouse, hvilket ledde till att många judar flydde till Narbonne som var ett viktigt judiskt centra, med autonomi, men de drabbades likväl utav den kungliga utvisningen 1306. Judarna från denna region valde främst att bosätta sig i områden som låg under den aragoniska kronan, i Katalonien samt i territorier kontrollerade av Majorcakungen, i Roussillon samt Montpellier. Framtills dess hade de med hjälp av lokala adelsmänn, samt av hävd, kunnat leva ett relativt fritt liv, med fri näringsrätt i en tolerant anda i såväl urbana såsom rurala sammanhang.

 

Även i Provence kunde judarna framtills slutet av 1400-talet leva under, med dåtidens mått mätt, föredömliga förhållanden, till exempel fanns ingen juridisk distinktsering emellan judar og kristna i Marseilles lagstiftning stiftad 1257 som inlemmade båda parter i kategorin medborgare, Civis Massilie. Även om judehatet spred sig under slutet av fjortonhundratalet, så ruckade detta i det stora hela inte på deras jämlika status som stadfästes i Saint-Rémy-de-Provence 1345 och i Tarascon 1467. Allmänhetens syn på judarna resulterade dock i att vissa judar frivilligt valde att lämna landet. Allt ändrades ehuru jeeran 1481 när Provence inkorporerades i det Franska riket, varvid beslut om utvisning togs 1498, 1500 samt sedan återigen år 1501 og implementerades slutgiltigen vid detta senare datum, enbart vid några få lokaliteter lyckades judarna kvarbo.

 

Innan den antijudiska franska politiken infiltrerat det toleranta Provence upplevde judarna ekonomisk välgång og Provecne utvecklades till ett judiskt akademiskt centra och är bland annat känt för arbetet med att översätta arabiska texter till hebreiska. Redan under 1100-1200-talen anlände en hel del judeoaraber från krigets Spanien og därmed kan dagens judeoaraber sägas ha historiska föregångare. Olika judeoarabiska familjer ägnade inte bara sig åt att översätta klassiska judeoarabiska verk från arabiska till hebreiska, utan de översatte även grekiska samt arabiska vetenskapliga skrifter, främst inom medicin, men även en del filosofiska verk. En utveckling av det hebreiska språket föregicks likväl vid utav dessa, då den filosofiska vokabulären inom hebreiskan ej var anpassad till skrifternas tankegångar. Även spanska judar som var tränade inom arabisk astronomi utökade intelligentian i Provence, ytterligare andra spanska judar sysselsatte sig med att översätta verk från latin. Den intellektuella anda som skapades i Provence ledde till flera intellektuella diskussioner och till att excellenta filosofiska verk skrevs som haft stor påverkan på det judiska tänkandet, ej allena berörandes filosofiska spörsmål, utan även mystikens, exempelvis så hvard det här som Sefer ha-Bahir skrevs emellan 1150 og 1200, hvilket var det första dokumentet berörande teosofisk kabbalism, baserandes på orientala källor; en av de mest kända judiska medeltida filosoferna, Levi ben Gershom, hade tillika sin härkomst härifrån. Herrar från Provence lade även grunden till den mystiska kabbalahrörelse som spred sig längs Languedocs kust ner till Katalonien, varvid Sefer ha-Zokor skrevs, hvilken kommit att få kanonisk status inom den kabbalistiska rörelsen. Förutöver religiösa samt filosofiska verk skrevos även en hel del poesi av de provencalska judarna.

 

Till Comtat venaissin et Avignon som var papala herredömen från 1274 respektive 1348 inflyttade även en del judar og en fredlig samvaro utvecklades. Någon utvisning var ej aktuell från detta Kyrkans land och efter alla utvisningar från det övriga dåtidens Frankrike så var det nästintill enbart här judar stod att finna. Judar var förövrigt den enda icke-katolska befolkningen som fick vistas inom Kyrkostatens territorium samt samtidigt fingo utöva sin icke-kristna tro. Kyrkan var ehuru ej helt tolerant gentemot minoriteten utan man påförde dem olika stränga restriktioner, exempelvis kom den påvliga bullan Cum nimis absurdum 1555 som förvärrade deras situation samt reglerade deras ekonomiska förehavanden avsevärt. Hursomhelst så har dessa ‘påvens judar’ en obruten lokalitetshistoria från åtminstone 1100-talet framtills dags dato, hvilket inte har något motstycke i övriga Frankrike. Den ursprungliga judiska befolkningen haver dessutom fått påökt genom den franska utvisningen 1306 samt den provencalska 1501. Såsom traditionen var i Midi, hvilket kan ses som ett följande av den romerska traditionen, så sågs judarna som medborgare, hvilket ehuruväl ej hindrade administrationen från att avkräva segregering med grund i religionsdifferensen. Från 1215 var de även avkrävda att bära en urskiljande symbol, männen fick bära en symbol visandes ett hjul, rouelle, emedan gifta kvinnor fick bära en speciell sorts huvudbonad. Nära kontakter emellan judar och kristna tilläts ej efter 1100-talet och vissa enbart judiska gator stod att finna, men överlag var de judisk-kristna kontakterna relativt harmoniska under 1300-1400-talen. Under 1400-talet ankom ehuru en ekonomisk nedgång som ledde till att populistiska vågor strömmade till, men den judiska befolkningen ökade markant då immigration från Provence og Spanien togs vid. 1524 bestämde påven att rouellen skulle utbytas mot en gul hatt, hvilken bars framtills den franska revolutionen i slutet utav 1700-talet.

 

Genom nämnda Cum nimis absurdum förbjöds judarna att äga mark ock blev även i princip hindrade från att ägna sig åt något annat än pengautlåning samt handel med begagnade kläder, mest förödande var kanske att judarna förbjöds att arbeta inom medicin, hvilket varit en av deras huvudnäringar. Den väl beprövade metoden med utvisning som ej innan nyttjats i Kyrkostaten begärdes 1569-70 utav États du Comta - planen implementerades ehuruväl ej, men en hel del av judarna valde då självmant att flytta självmant från Avignon og Comtat.

 

Från andra hälften utav 1400-talet skapades ett ghetto genom att judarna förbelagdes att bo i speciella distrikt, kallade carriero av det provençalska ordet för ‘sträde’. I syfte att skydda samt apartheida dem portbefästes senare carrieron. Bosättningspolicyn inom carriero hvar ehuruväl ej strikt framtills 1624 då judar åbelagdes att endast bo i fyra städer, arba‘ kehillot, hvilka var Avignon, Carpentras, Cavaillon samt Isle-sur-la-Sorgue, hvilka då blev kända som de fyra carrieri, på hebreiska messillot, försedda med väktare. Varje carriero finge ehuruväl tillstånd att ha en synagoga, kallad Franska skolan. Fattigdomen bredde ut sig bland påvens judar og deras antal var runt 700-800 i Carpentras, 200-300 vardera i Avignon oc Isle-sur-la-Sorgue samt runt 100 i Cavaillon under slutet av 1500-talet.

 

Under 1700-talet skedde ehuru en ekonomisk uppgång og judarna började även att handla med andra regioner utanför Kyrkostatens murar, samtidigt som de breddade sina sysselsättningsområden. Flera familjer kunde nu skapa sig mycket stora förmögenheter, jämförbara med rika aristokratiska familjers. En av anledningarna till att förmögenheterna ohämnat kunde växa till sig, var att de hade beskurna möjligheter att göra sig av med pengarna; förvisso byggdes nya fina synagoger, men i övrigt kunde de inte investera i marker, fastigheter eller köpa sig fina adelstitlar såsom andra rika kunde göra varvid förmögenheterna fick möjlighet att ansamla sig. Senast 1751 samt 1781 beslutade påvestolen att judar inte fick flytta ut från sin carriero, hvilket efter det senaste datumet ledde till att en hel del valde att emigrera till Frankrike, redan 1788-99 hade kyrkans land mist emellan en femtedel og en fjärdedel utav sin judiska befolkning. Revolutionen ändrade spelreglerna og judarna i Avignon, i likhet med de spanska samt portugisiska judarna, fick fulla medborgerliga rättigheter 1790, detsamma skedde med judarna från Comtat när Kyrkostatens områden tillföll Frankrike 1791.

 

Genom äktenskapet emellan Ferdinand II af Aragonien og Isabella af Kastillien 1469 påbörjades en ny homogeniserande politik i Spanien som syftade till kristen enhetlighet. Nykristna anklagades för dubbelmoral samt okristlighet ock inkvisitionen påbörjade sitt arbete i Sevilla anno 1481, år 1492 beslutades om utvisning utav judar från Spanien för att underminera deras inflytande på de nya kristna. Dessa sefardiska judar spredo sig utöver i princip hela Europa, Nordafrika samt bort till Anatolien, emedans andra flyttade till nabolandet Portugal där de tvingades att konvertera 1497. De portugisiska judarna fortsatte ehuru att i lönndom utöva sin religion samt förde den vidare i skymundan inom främst familjestadiet. 1547 infördes inkvisitionen även i Portugal, hvilket fick som konsekvens att en hel del av dessa kryptojudar flydde landet, tillsammans med andra conversos från Spanien, varvid en del hamnade i sydvästra Frankrike. Det franska kungadömet som officiellt ej hyst några judar sedan 1394 ville ehuru ej ha in sådana hädiska element, men då den barska verkligheten i sydvästra Frankrike var pauperistisk efter krigen med engelsmännen, fann man från såväl kungligt såsom judiskt håll vägar att kringgå den officiella politiken. Sydvästra Frankrike, med Bordeaux i spetsen, var både extremt fattigt samt avbefolkat efter det långa hundraårskriget varvid Louis XI promulgerade tvenne edikt där immigration av utlänningar till Bordeaux understöddes. Spanska og portugisiska handelsmän valde således att bosätta sig i den nya staden och tillsammans med dem kommo en hel del nykristna som genom århundraden kommit att kallas ‘portugisiska köpmänn’. Förutom Bordeaux samt Bayonne så kommo de även att bebo Biarritz, Marseilles, Lyons, Nantes, Rouen samt i de franska kolonierna i Amerika - även till Paris kom en del rouenska portugisiska köpmänn. Ryktena om kryptojudendomen spred sig, men det hindrade inte Henrik II att 1550 erkänna deras rätt att bo i området samt att framställa att de skulle beskyddas utav myndigheterna. Ett antal liknade myndighetstexter framfördes genom åren framtills revolutionen 1789, i de flesta av dessa tolererades de som nykristna men inte som judar, emedans man i två av dem, skrivna 1723 og 1776, benämnde dem som judar istället för nykristna.

 

Med anledning av att judar återigen hade beträtt fransk mark så krävde Ludvig XIII i april 1615 att alla judar skulle fly landet inom en månad, men parlamentet i Bordeaux förhindrade implementerandet utav de nya direktiven och sedan lät man nykristna betala en avgift i utbyte mot att de fick kvarbo i Bordeaux. Ludvig XIV insåg att det var svårt att bli av med dessa handelsmänn från Bordeaux och omkringliggande områden varvid nya restriktioner infördes, tidigare hade de nykristnas speciella privilegier varit gällande i hela Frankrike emedans det efter 1656 allena gällde Guyenneprovinsen. När staten började se dem som judar i början av 1700-talet hamnade de i en ny situation og privilegierna de åtnjutit som nya kristna förföll till en aktiv diskriminering utav dem som judar. Myndigheterna i Bordeaux och Auch tvingades göra en lista på alla judar samt dessas tillgångar, tillgångarna skulle sedan beslagtas og överföras till kungamakten. Ludvig XV lät ehuruväl de portugisiska handelsmännen, av han kallade judarna, stanna i sitt dömes provins Guyenne enligt ediktet av 1723, men givetvis endast om de betalade en hög avgift. Politikerna i Guyenne gjorde allt för att få kungamakten på andra tankar gällande dessa judar och menade att de trots sitt ringa antal var viktiga för det ekonomiska livet i området. De nya kristna väntade inte tills det officiella erkännandet 1723 för att bekänna sin judiska bakgrund, utan redan 1659 hade judarna i Labastide-Clairence avbrutit sina kontakter med prästerna vad gällde födslar, äktenskap samt dop; samtidigt så har man sett att man i åtminstone ett fall ristade den dödes namn med dess hebreiska uttal på en gravsten. Kontakterna med kyrkan minskade sedan allteftersom i hela regionen. En präst i Saint-Esprit var år 1654 en av frontalfigurerna vid köpandet utav en begravningsplats till den portugisiska gruppen så att de kunde utföra sina judiska riter där och en öppen judisk samhällsorganisation kunde framväxa med grund i denna de dödas plats. I Bordeaux bildades 1699 välgörenhetsföreningen Sedaka som hade fattiga sefarder som sitt klientel, men kom senare att utöka sina göromål varvid den kan ihopkopplas med hela det portugisiska samhället i staden. I ediktet från 1776 gick kungamakten änn längre än 1723, då man inte ens brydde sig om att nämna eventuell nykristendom utan erkänner dem rätt samt slätt som judar; de hade nu även rätt till att till exempel köpa mark og undslippa eventuella markörer som bevis på sitt judeskap.

 

Till Metz i nordöstra delarna av landet började judar återkomma under andra hälften av 1500-talet efter att trenne århundaden gått sedan området senast bebotts av judar, ett inflyttande som skedde samtidigt som Franska kungadömet 1552 befäste sin makt i området. Någon förklaring till denna toleranta hållning gentemot en judisk bosättning i området har inte kunnat ges. Några judiska familjer fick tillstånd att bo i området gentemot betalning av en avgift og mot att de åtminstone en gång i månaden skulle gå i kyrkan för att höra en predikan. Judebefolkningen fortsatte ständligen att öka och 1717 räknar man att Metz hade 1900 judar av en total befolkning på runt 26 000. Judarna här talade västjiddisch og den judiska befolkningens tillväxt över åren har inte sin främsta grund i exceptionell barnaalstring utan i immigration från främst det tyska Rhenlandet, men även från omgivande lågland, inklusive Alsace. Man har ehuru ej kunnat besvara frågan om varför de franska myndigheterna i just detta område tillät judar att bo där emedans andra delar av Frankrike var bannlysta för judar, i sydväst klarade man ju ej ens av att bekalla de nykristna för judar förrän 1723, även om man informellt visste om att de var just sådana. Att de hade en positiv inverkan på den lokala ekonomin kan ej vara hela förklaringen, för ty det hade antagligen varit positivt för ekonomin i hela konungadömet om judarna bara hade sluppos in.

 

En liknande immigration skedde i Lorraine under perioder då franska trupper besatte regionen emellan 1633-1661 samt 1670-1697, vid några tillfällen i början skedde inflytt åtföljt av utflytt på grund utav allmänhetens avsky gentemot judarna. Lorraines härskare fann ehuru intresse i att locka till sig olika bankfamiljer och 1721 gjordes en lista på hvilka judiska familjer som fick bo i hertigdömet, resterande fick flytta. Lorraine bleve 1766 en del av Frankrike varvid Ludvig XV erkände judarna rätten att kvarbo i regionen. Vid tidpunkten för revolutionen fanns här femhundra familjer og även dessa talade västjiddisch samt hebreiska i religiösa som studiösa sammanhang, men franskan började få hög status bland den judiska eliten redan under början av 1700-talet. Jidišk litteratur inköptes från Amsterdam ock Tyskland före 1764 när det första tryckeriet skapades i Metz. Judarna i Metz og Lorraine befann sig under en hel del yrkesrestriktioner, men fanns ändå inom alla möjliga olika yrkeskategorier, allt från låg- till högstatusyrken.

 

Västjidiš talades ävenledes utav judarna i Alsace som var tyskpråkigt land inom det Heliga Romerska riket framtills mitten utav 1600-talet, judarna haver bebott området sedan tiden före korstågen, åtminstone minst sedan omkring år 1000. De alsaciska judarna hade inga rättigheter alls men var direkta undersåtar till den tyske kejsaren som ehuruväl vanligtvis sålde ut denna rättighet till olika lokala härskare, judarnas befintlighet var således beroende av dessas kynne. Generellt sett var lagarna som pålades judarna väldigt restriktiva. Alsacejudarna minskade kraftigt under åren av den svarta döden, 1348-49, men ej endast som en följd av pestdöden, utan även olika massakrar då de beskylldes för digerdöden, utvisningar m.m. ledde till denna befolkningsminskning varvid främst Schweiz samt Badenregionen ansågs attraktiva flyttningsställen. Under Alla Hjärtans dag år 1349 massakrerades flera tusen alsacejudar under den så kallade Strasbourgpogromen. Frankrike tog över området vid trettioåriga kriget under första hälften utav 1600-talet, hvilket innebar en brytpunkt för judebefolkningen som nu började växa till sig. En delvis förklaring till detta kan vara att de stränga regulationerna ej följdes speciellt strikt under dessa oroliga år, hvilket gav en relativt stor inflyttning som konsekvens, speciellt i övre Alsace. Man räknar med att det under de sista årtiondena på 1700-talet fanns runt 22 500 judeoalsacer, varav de flesta befanns i  Nedre Alsace. Dessutom var de främst boende i rurala lokaliteter og därmed obekanta med ghettoiseringen som tog fart på andra håll i Europa, detta för att judar under tidigare sekler varit förbjudna att bo i städerna.

 

Judeoalsacerna hade sina kulturella band till rhendalens judaism, men fingo ett visst inflytt från andra delar av Frankrike, hvilket sägs ha skapat en unik blandning. Någon allmänn alsacisk intelligentia kan ehuru ej skönjas utan den judeoalsaciska befolkningen bodde främst på landet, pysslandes med sysselsättningar som hör därtill, hvilket påverkade den kultur de levde i. Vid tiden runt revolutionen fanns bara ett färre antal judeoalsaciska familjer med någon märkbar förmögenhet, emedans hela 10 procent fick ekonomisk hjälp till sitt uppehälle.

 

Paris var formellt stängt för judar framtills 1789, men vid tiden för revolutionen bodde här uppenbarligen ändå redan runt 500-700 judar. Deras härkomst var blandad från de olika judepopulationerna i landet, en liten del var så kallade portugiser från Bordeaux et Saint-Esprit-lès-Bayonne, en annan del var öppet sefardiska judar från Avignon og de påvliga länderna, emedans den större delen var ashkenaziska judar, runt 350 individer från Metz, Lorriane samt Alsace, men även runt 200 från andra länder såsom Tyskland, England, Polen, Ungern oc Nederländerna. ‘Portugiserna’ och Avignon-judarna var de som varo mest välbeställda og de varo främst handelsfamiljer boende i Sorbonne og Odéon.

 

Efter att den franska revolutionen genomförts så blev det upplopp i Alsace då judarna blev utsedda till syndabockar för den ekonomiskt karga situation som var rådande där, en hel del judar flydde då fältet. De parisiska judarna blev något oroade och närmade sig det franska lagtinget begärandes medborgarskap för de ashkenaziska judarna emedan portugiserna avstod, kanske rädda för att förlora sin speciella status. Efter en lång og stormig debatt blev röstsiffrorna 408 mot 403 där man avböjde all sorts kollektiv behandling utav judarna, då man enligt de nya riktlinjerna såg till individen allena, samma dag fick alla protestanter medborgarskap i en kollektiv behandling. De portugisiska judarna lämnade in sin ‘medborgarskapsansökan’ 1790 och blev tillsammans med de avignonska, i Bordeaux boende, og spanska judarna beviljade detta. När Avignon et Comtat senare kom att ingå i Frankrike blev samma lag gällande för dem. Först 1791 åtnjöt de östeliga judarna samma rättigheter.

 

Judarna i sydväst integrerades bara saktfärdigt i den franska nationen og dess kultur då deras egna kultur istället klart var hämtad från den portugisiska härkomsten, de fortsatte att hålla sig inom gruppen samt kvarvara i de yrken de av hävd innehaft. I slutet av 1800-talet var de runt tretusen i främst Bordeaux og Bayonne, emedans flera mindre ställen ej längre innehavde någon judisk befolkning.

 

Judarna i sydöst som tidigare blivit tvingade att bo i de fyra carrieri var snabba på att röra på sig när möjligheten infanns, 1808 fanns det bara 360 judar kvar i Carpentras, 130 i Avignon, 49 i Cavaillon, samt 22 i Isle-sur-la-Sorgue, av en total franskjudisk befolkning på 77 000, då majoriteten flyttat till andra städer i Midi, eller till Lyon og Paris - under den tredje republiken försvann de judiska befolkningselementen helt i Cavaillon et Isle-sur-la-Sorgue. Bland de celebra judar som kommer från Avignon eller Comtat utmärks Adolphe Crémieux som var justitieminister i slutet av 1800-talet samt René Cassin som fick Nobels fredspris 1968.

 

De alsaciska og lorränska judarna var även de i likhet med portugiserna något senare med att låta sig assimilera sig. Deras antal var 1808 omkring 26 070 i Alsace samt 10 896 i Lorräine, hvilket till 1861 ökade till 34 998 respektive 14 864 personer. Man räknar att Alsace-Lorraine 1808 var hemvist för runt 79 procent av de franska judarna, 1861 hade denna siffra sjunkit till 63 procent och bara fem år senare till 57 %. Dessa östra judar, talandes västjiddisch, var främst rurala historiskt samt förblev oftast så även i den nya tiden även om en hel del flyttade till städerna, men då ofta till mindre städer og byar - en del tog sig ehuru till Paris, men ock Strasbourg växte till sig och blev Frankrikes andra judestad. När Tyskland annekterade Alsace-Lorraine 1871 valde en hel del av de germansktalande judarna att flytta till Frankrike och då främst till Paris, detsamma gjorde förövrigt även en del av den ickejudiska tyska befolkningen. Det var främst medelklassen som valde Paris som inflyttsort, emedans den mer rurala befolkningen istället tittade åt det transatlantiska hållet för sin flytt, en folkräkning 1872 visade att 34 procent utav judarna i Paris var födda i Alsace-Lorraine.

 

Den judiska befolkningen i Paris fortsatte således att växa oavbrutet og 1891 hade den nått ett antal av runt 40 000 individer, 1811 hade Paris 6 procent av de franska judarna, 1841 11 %, 1884 17 %, 1853 20 % samt 1861 26 %, hvilket skall jämföras med att 1861 bodde allena 5 procent av den totala franska befolkningen i huvudstaden - i slutet av 1800-talet beboddes Paris av omkring 50 procent av det totala antalet judar inom landets gränser. Inte endast intern migration låg bakom denna sifferexplosion då man kan se att 1872 så var 80 procent av de parisiska judarna födda i Frankrike, men oftast ej i Paris, emedans siffrorna för 1905-07 gått ner till 54 procent.

 

I slutet av 1800-talet var det judiska befolkningsantalet stabilt i sydväst samt i Midi, i Marseille kan man även se att runt 80 procent av judarna var franskfödda, i likhet med Paris, emedans resternade således var utlandsfödda, då delvis företrädesevis algeriska judar som traditionellt talar judeoarabiska, samt vissa judeospanjorer, änskönt de även oftast varit kunniga i franska redan före de anlänt. Intelligentian i Marseille bestodo till övervägande del utav judar med hemmahörighet i sydöstra Frankrike. Det marseijiska judeantalet var 1923 omkring 8500, men ökade till 12 000-13 000 på sju år, 85 % var sefardiska judar emedans resterande var ashkenaziska. De flesta immigranter som kom till Marseille tillhörde medelklassen, förutom de förmögna ladiner som kom från Balkan under slutet av artonhundratalet, 1872 bestod stadens judar till 17 procent utav balkanska eller mediterranska stadsjudar.

 

I slutet av 1800-talet samt början utav 1900-talet inträdde judarna en masse i det högre eduktionella systemet inom främst filologi, juridik, litteratur samt medicin og professorer eller höga medlemmar vid ärorika universitet och institut kunde gott o väl vara judar. 1914 invaldes den första juden i Académie Française då filosofen Henri Bergson förärades på detta vis, en av sociologins grundare är även han en fransk jude, Durkheim, och för denna skrifts vidkommande så är en del av de franska indo-europeisterna just av judisk börd, exempelvis Benveniste som är ättad från den stora rika högutbildade familjen från Provence.

 

De franska judarna kallades ofta français israélites varandes assimilerade på fler fronter än inom akademien, de hänföllo sig bland annat åt patriotism och runt 40 000 judar gick in i kriget 1914 på Frankrikes sida mot Tyskland, av dessa varo omkring 8500 utländska volontärer, hvilket betydde att runt en fjärdedel utav de utländska judarna ställde upp på Frankrikes sida. En välintegrering hindrade ehuru ej framväxten utav antisemitism även i det franska samhället och kan sägas ha startat i slutet av 1860-talet för att sedan sprida sig i samhället. Man hade redan tidigare i den populära kulturen nyttjat sig av stereotypa beskrivningar utav judar, men man brukar dra en distinktion emellan de olika fenomenen.

 

Under 1830 erövrades även Algeriet som hade en judisk befolkning på runt 15 000-16 000, hvilket var ungefär en tiondel utav den urbana befolkningen i landet. Den nordafrikanska judeenheten består främst av judeoaraber, men härrör även till mindre del från haketiska iberojudar som kom dit efter den påtvingade utflytten från den Iberiska halvön under 1400-talet og en del av dessa bibehöll sitt språk åtminstone framtill 1900-talets första hälft. Tungomålet benämns haketia / haquitía och hade från början en ladinsk grund som sedan utvecklats isolat med en mängd arabiska inlån, oftliga även benämnt som västladino og ladino occidental. De algeriska judarnas integration i den franska kulturen understöddes aktivt av den franska kolonialstaten. Det var förövrigt den sefardiska sydöstfranska juden og tillika justitieministern Crémieux som gjorde så att de algeriska judarna fick franskt medborgarskap 1870 och ökade till att vara runt 58 000 vid år 1900. De algeriska judarna som levde i Sydalgeriet är ehuru varken medtagna under medborgarskapslagen, décret Crémieux, eller i folkräkningen, men de var runt 1400 till antalet. De algeriska judeoarabernas integration i den franska kulturen ledde givetvis även till en inflytt till själva Frankrike og härmed kan man se en historisk kontinuitet till dagens nordafrikanska judeoaraber.

 

Som vi redan sett så är det ehuru ej endast från Nordafrika som Frankrike erhållit en inflytt av judar. Mordet på tsar Alexander II och de antijudiska pogromer som följde, Rumäniens nya politik 1903 samt händelserna i Ryssland 1905 gav som effekt en massiv utvandring av judar. Runt 3,5 miljoner judar valde att lämna centrala och östra Europa emellan 1880 samt 1925, men endast en mindre del valde Frankrike som målland, runt 100 000. I Paris var runt hälften av judarna av utländsk härkomst precis före 1914, hvilket betyder 30 000-40 000. De franska judarna hade hunnit bli välintegrerade som nämndes ovan, hvilket bland annat gjorde så att de inte såg alltför positivt på att en massa östeuropeiska patraskjudar ankommo till landet varvid man önskade dirigera om immigrationsrutterna så att de istället hamnade i andra länder. I övrigt så fanns det ekonomiskt ock kulturellt stora skillnader emellan de östeuropeiska judarna og de redan assimilerade franska ditona. De franska judarna varo rika samt ‘franska’ emedans de östeuropeiska varo fattiga og ‘judiska’, hvilket ledde till att de franska judarna direkt finge en paternalistisk hållning till sina religiösa fränder emedans de nyanlända sågo de ursprungliga judarna som väldigt ojudiska. Den franska skolan såg senare till att även de östeuropeiska judarna i det stora hela assimilerades in och blev fransmänn samt kvinnor, fast med en judisk tro. Integrationen följdes av social stegring og en hel del kommo att ingå i medelklassen emedans deras barn gingo mer än ofta in i det mer akademiska livet, vissa gjorde en kommersiell karriär, som exempelvis André Citroën med föräldrar av polsk härkomst - det jidiška ordstävet Lebn vi Got in Frankraykh, ‘lev som Gud i Frankrike’, kanske sågs som gällande. De assimilerades således in i det franska samhället, men ehuru ej in i det franskjudiska, utan de höll sig avskiljda från detta skapandes egna kulturella organisationer og egna tidskrifter, hela tretton nyhetstidningar grundades emellan 1906-1914, en jiddischteater, egna välgörenhetsorganisationer, och egna resturanger, egna kosherslakterier, givetvis även egna kvarter, og så vidare. Inte helt förvånande var den tidiga sioniströrelsen i Frankrike främst en östeuropeiskjudisk företeelse, emedans de franska judarna mer eller mindre avfärdade hela projektet, gott å väl. De antisemitiska rörelserna i Frankrike såg ehuruväl det sionistiska projektet som något positivt då det verkade vara ett bra sätt att bli av med det judiska problemet på.

 

Speciellt efter 1909 kom ladinsktalande judar återigen till Frankrike från Turkiet och Balkan, men även från andra Östmedelhafvska områden samt från Nordafrika. De kommo att kallas orientaux och var oftast fransktalande efter att de kanske gått i skolor annordnade av Alliance Israélite, hvilket gjorde så att de integrerades i en rasande fart, även de skapade sina egna sefardiska organisationer og synagoger. Man räknar med emellan 20 000 och 50 000 iberojudar från främst Turkiet och Grekland skall ha flyttat till Frankrike under tidsperioden 1909-1945.

 

I tiden emellan de tvenne stora krigen i första hälften av nittonhundratalet ökade den judiska invandringen till Frankrike från Östeuropa, delvis till följd utav att USA år 1924 stängde sina gränser för sådan invandring, även andra amerikanska länder samt Sydafrika följde snabbt detta exempel. Frankrike tog efter 1924 emot runt 200 000 invandrare per år, främst från Ryssland, Litauen, Polen, Ungern, Lettland og Rumänien, men även i mindre grad från de germanska länderna, Tjeckoslovakien, Spanien, Italien samt Nordafrika - man räknar att runt 15 procent av invandrarna var judar. Emellan 1927 og 1940 blev runt 50 000 nyinflyttade judar naturaliserade fransmänn. De flesta av de inflyttade judarna skapade sina egna organisationer baserat på vilket land de hade sin härkomst ifrån, emedans föreningen Fédération des Sociétés Juives de France, som grundats 1926, fungerade som en paraplyorganisation för dessa. 1918-1919 grundade immigranterna hela 133 publikationer med jiddisch som tungomål och Paris blev ett viktigt europeiskt centra för den jidiška kulturen.

 

Dessa utländska judar blev sedan favoritfienden hos de antisemitiska elementen i Frankrike, men det dröjde inte alltför länge innan även de franska judarna sammankopplades med dessa syndabockar. Strömmen av tyska judar ökade givetvis under 1930-talet, hvilket ökade antisemitismen i det franska samhället samtidigt som de franska judarna undervärderade rörelsens betydelse och trodde att de populistiska vindarna skulle blåsa över samt att den franska staten skulle beskydda dem, goda medborgare som de var. Fastän antisemitismen var utbredd i Frankrike, så mobiliserades runt 20 procent utav judarna i Frankrike på nationens sida i kriget som bröt ut 1939, hvilket är fem procent mer än vad mobiliseringsgraden var hos övrig befolkning - både inhemska såsom invandrade judar valde att så göra. Den franska staten hade ehuru en ambivalent hållning till de invandrade judarnas franska patriotism och valde att internera immigranter som hade sin härkomst från Tyskland eller Österrike i tron att de skulle samarbeta med Nazityskland, trots att de just flytt från nazisternas områden. En majoritet av de 18 000-20 000 som internerades var judar och fick bo i läger i södra Frankrike samt där utstå outhärdliga förhållanden. 15 000 judar i Alsace-Lorraine flydde före tyskarnas intåg och de tre tusen som fanns kvar vid den tyska ockupationen blev utvisade og hamnade då främst i de centrala och södra regionerna. När Paris övergavs så stack de judiska organisationerna främst till Marseille og Lyon. Genom Tysklands ockupation av Frankrike delades riket upp i tvenne delar, en tyskockuperad del norr om Loire, inkluderande Manche samt den atlantiska regionen, och det södra ‘Fria Frankrike’ - judarna strömmade naturligtvis in i denna ‘fria’ del. De tyska herrarna drogo upp riktlinjerna i de ockuperade områdena förbjudandes judisk återflytt till de ockuperade områdena, men intressantare äro huru man definierade hvilka som hvart judar och man gjorde då detta ej ur rasbiologiska aspekter utan huruvida man var, eller hade varit, troende eller om man hade fler än två judiska far- eller morföräldrar.

 

Till skillnad från de tyska ockupanternas mer religiösa kategorisering så definierade Vichyregimen, i Statut des Juifs, i enlighet med rasbiologiska kriterium där man givetvis ej tog hänsyn till hvilken religion individen, eller dess förfäder, hade eller hade haft. En andra Statut des Juifs kom dock till något senare, hvilken kopplade ihop både religiösa samt rasbiologiska kriterier. I de norra ockuperade regionerna fick judarna bära speciella identifikationskort, hvilket även blev fallet i södra Frankrike efter att dessa områden blev ockuperade, bortsett från de områden från östra banken av Rhône og österut som ockuperades av Italien och därmed undslapp den behandlingen. Man framförde en mycket hårdare politik gentemot invandrande judar och alla som hade erhållit medborgarskap efter 1927 finge sitt medborgarskap återkallat och runt 50 000 internerades. I början av 1942 bestämde tyskarna att det ockuperade Frankrike måste sända iväg 100 000 judar till arbetslägerna i öst, men man ändrade senare detta till ett lägre antal, 39 000. Frankrike gick med på begäran, men försäkrade sig om att franska judar inte skulle ivägsändas. Man beordade 4500 polismän att arrestera 27 300 statslösa judar, men det blev bara 13 152 arresteringar hvilket får sägas vara långt under direktiven, speciellt då den första propån gällde 100 000. I södra delen av riket var det snarare tvärtom, tyskarna ville ha 10 000 därifrån, men fick 11 500 istället! Det totala antalet judar som deporterades under kriget var 75 521, ungefär 23 procent av judarna i Frankrike - runt 2500 av dessa överlevde.

 

Fastän antisemitismen var utbredd bland den franska allmänheten samt trots Vichyregimens åthävor, så var judarna väldigt aktiva i de olika motståndsrörelserna som bildades, detta har bland annat de Gaulle poängterat, och en judisk armé skapades likväl i Sydfrankrike. Efter krigets slut fanns det runt 180 000-200 000 judar kvar i Frankrike efter att en tredjedel försvunnit som en följd av kriget, men väldigt få av de franska judarna valde ehuru härefter att flytta över Atlanten eller österut till Israel. De franska judarna blevo ehuruväl naturligtvis besvikna när de ej fingo tillbaka de konfiskerade tillgångarna. Frankrike fick 1956 världens första minnesmärke över judeutrotningen, men i övrigt så talades det offentligt ej så mycket om den judiska frågan även om de olika förkrigsliga judiska organisationerna fortsatte sina arbeten som tidigare. En del av judarna valde att förfranska sina namn, konvertera till katolicismen, og så vidare, i syfte att dölja sitt ursprung samt den börd som gett dem så mycket problem. Man räknar med att upptill 10 000 människor, främst östeuropéer, genomgick nämnd förfranskning. Religiositeten hos judarna minskade likväl avsevärt i den snara efterkrigstiden og utomgruppsliga äktenskap mångdubblades, men studiet kring judaismen ökade likväl bland de frankofona judarna. Publikationer med jidiš som språk kom åter igång.

 

En ny invandringsvåg av stora mått var på gång igen när de nordafrikanska staterna blev självständiga, emellan 1956-1967 migrerade hela 235 000 nordafrikanska judar till Frankrike. De flesta marockanska judar valde Israel som nytt land, de tunisiska var splittrade emedans den stora majoriteten av de algeriska judarna valde Frankrike som nytt hemland og dagens nordafrikanska länder har väldigt få judar kvar, bortsett från Marocko som ännu har en del. De flesta utav de nordafrikanska judarna var urbana, litterata ock frankofona – d.v.s. som klippta samt skurna för det francojudiska samhället. De bosatte sig främst i Paris og i Midi och har här skapat nya organisationer m.m. Genom deras ankomst har sefardismen fått ett rejält uppsving i Frankrike och är på ett helt annat sätt synlig än tidigare judiska invandringsvågor. Runt 40 000 valde Paris, 30 000 Marseille och 15 000 valde Lyon som bosättningsort, emedans resterande spred sig ut över städerna i övriga Frankrike. Vid Suezkrisen 1956 kommo ytterligare 10 000 frankofila egyptiska judar till Paris og Provence. En del av de judar som kommit från Nordafrika, inklusive Egypten, är ej tillhörigt den judeoarabiska judeenheten utan snarare den iberojudiska, men huru uppdelningen ser ut är snarigt att utreda men antydningar finns ehuru om att de allena kan tänkats utgjort en mindre del utav de nordafrikanska judarna.

 

Idag finns det således runt 600 000 judar i Frankrike hvilket gör det till den största judiska grupperingen i Europa av hvilken runt hälften bor i Paris eller dess förorter - 6 procent av den parisiska befolkningen är judar. Andra städer med ansenliga mängder judar är Marseille med 65 000, Nice, Lyon och Toulouse med 20 000 vardera, Alsace har runt 12 000 i Strasbourg. 50 procent av de franska judarna är sefarder och 34 % är ashkenaziska, övriga vill ej definiera sig alls. Hela 63 procent utav judarna anser att det är väldigt viktigt att barnen får gå i judiska skolor og judiska spörsmål florerar inom alla kultursfärer, dessvärre nästan allena på franska, hvilket banar väg för språklig utarmning i likhet med tidigare judarnas erfarenheter. Antisemitismen har återigen på senare år börjat breda ut sig, inte helt sällan inom den yngre generationen inom en annan stor invandrargruppering som ej emottagits lika välkomnande av det franska samhället, men kommandes från samma områden som de nordafrikanska judarna, där de båda tillsammans levt i samvaro genom i princip hela sin gemensamma historia.












~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.