Den sista kungen av Man var Magnus som dog år 1265, ett år senare fördragdrogs emellan Norge samt Skottland att de västerliggande öarna samt Man skulle övergå till Skottlands domvärjo, hvilket manxborna revolterade gentemot, utan lyckat resultat. Även England äskade få sina händer på denna strategiska plats och när kung Edward I satt på den engelska tronen hävdades rätten till ön, efter viss stund av krig og självständighet tog England makten över ön 1346. Ön delades senare ut till olika aristokrater men under Henry IV så gavs ön slutligen till Sir John Stanley år 1405 vars ättlingar sedan styrde ön framtills 1736, de bevistade själva sällan ön men utsåg hyfsade guvernörer över öriket varhän en stabilisering skedde. Till en kostnad dock, hela ön isolerades under hela dessas regentskap och ingen öbo fick lämna ön utan tillåtelse av guvernören, man vet inte om detta någonsin skedde, ty tillåtelsen kom med en klausul om markavträdelse. Man höllo även utsikt mot eventuella intrång från utsocknes, posibla skottar skulle skjutas på strand. Denna långtida isolering ledde även till större separat utveckling av språket manx. Under 1600-talet berördes ön direkt utav det engelska inbördeskriget, som även utslog här, men det var först under 1700-talet som den sista Stanleyn satt på tronen och dömet övergick till brittisk styre. Det var den tionde earlen som avdagade utan arvtagare när dömet övergick till Atholldynastin, via släktskap med den avdagade Stanleyn, men denna dynasti höll endast ön under sextio år innan den tredje hertigen sålde herreskapet till den brittiska kronan, även den fjärde hertigen kunde inhämta kosing när brittiska kronan inköpte resterande rättigheter till ön 1828. Man ville åtsätta smugglingsverksamheten som var viril på ön og valde de hårda nypornas väg hvilket utarmade hela öns ekonomi med hjälp av betungande skatter. Parlamentet finge ehuruväl kvarstå, ehur utan legislativa maktbefogenheter. Fattigdom samt emigration bleve allmänt, emedans många pensionerade militärer från Storbritannien tog sin vila häruti ö, men efter att en färja till Liverpool sjösattes 1829 så kom ön även att spela roll som semesterort för engelsmän, ekonomin började bliva bättre og självständigheten tog större form från og med 1866, styrelseskicket av idag är en ganska komplicerad historia som vi ej är betjänta av att i detalj gå in på här. Fastän ekonomin hade varit dålig med svalt som följd samt extensiv emigration till Amerika så såg ödömet en relativt gigantisk folkökning, man räknar att det runt 1720 fanns omkring 14 400 invånare, hvilket stigit till hela 54 750 stycken år 1901 – nu är de strax över 80 000, de flesta ehuru ej etniskt maniska.
~
Axat från boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento