S.A.I. Dux et Princeps S.D.M. Lando: Mars

lunedì 6 agosto 2012

Mars - den döda planeten

Mars medelavstånd från solen är runt 1,5 gånger vår planets emedans diametern ehuru bara är något över hälften av densamma, atmosfären är för närvande tunn dominerandes utav koldioxid. Mars brukar kallas den röda planeten och gör så med anledning utav den rödskimrande färg den har, utav järnoxider, d.v.s. rostet, som florerar på ytan. Ytan är väldans intressant, samt det som sker därunder.

Norra samt södra halvklotet skiljer sig ganska mycket från varandra, i norr domineras terrängen av vulkaniska slätter som även äro överströdda av vulkaniska block ock klippor, södra delen av planeten består istället utav högland, i genomsnitt flera kilometer högre än de norra lågländerna. Det finns även långt fler kratrar i södra delen hvilket får en att tro att dessa delar är äldre då de där bevarats, omkring fyra miljarder år istället för tre som man tror är gällande för slättlandet i norr. Gränsen emellan de tu är relativt skarp.

Ungefär mitt på planetens ekvator finns det geologiskt uppveckade och uppseendeväckande Tharsiusupphöjningen som ibland går under beteckningen Mars enda kontinent. Tharsiuskontinenten höjer sig omkring 10 kilometer över omgivningen och det finnes flera kilometer djupa sänkor på båda sidor om den. Tharsis har ännu färre nedslagskratrar varvid en yngre ålder betänks, runt 2-3 miljarder år. Tvärs genom denna upphöjning, längs ekvatorn, klyver dessutom en nära 4000 kilometer lång og 120 kilometer bred samt hela sju kilometer djup spricka, Valles Marineris. Antagligen härrör denna dalgång från tiden när Tharsis höjdes upp, d.v.s. planetytan sprack. Runt Tharsius finns en mängd större vulkaner, de är inte ett resultat av plattektonik utan är så kallade sköldvulkaner precis som på Venus. Den största utav dessa giganter är Olympus Mons som sträcker sig 25 000 meter över omgivningen, samt har en diameter längs basen om 700 kilometer. Olympus Mons är så vitt vi ännu vetom den största vulkanen i hela solsystemet. Det åfinns även ett antal mindre vulkanskapelser på slätterna i norr. Man vete ej om vulkanerna på Mars äro aktiva men faktumet att det finns mycket få nedslagskratrar på vissa sluttningar tyder på att de haft utbrott inte allt för långt bak i tiden.

Mars är ehuruväl ej enkom intressant med anledning utav dessa sköldvulkaner utan även de tydliga spåren av flytande vatten har fattat den blå planetens boendes intresse, det finns tvenne typer utav bildningar: avdflödeskanaler et utflödeskanaler. Avflödeskanalerna finns i de höglänta områdena på det södra halvklotet och kan sägas likna de flodsystem vi ärom vana från på jorden, uttorkade flodbäddar som avlett regnet från bergsområden till dalar og slätter. Man tror att de äro omkring fyra miljarder år gamla, naturligtvis indikerar de att atmosfären varit tätare, ytan varit varmare, samt att flytande vatten varit tämligen vanligt förekommande. Utflödeskanalerna kunne istället vara rester av stora katastrofala översvämningar, gigantiska plötsliga flöden från höglänta till låglänta delar, dessa flöden beräknas ha varit mycket stora, kanske hela hundra gånger större än Amazonflodens hundratusen ton per sekund. Dessa snabba flöden samt kanaler tros ha skapats ungefär samtidigt som de norra vulkaniska slätterna och orsakades då troligtvis utav den intesiva vulkaniska hettan som då smälte stora mängder is som tidigare legat strax under ytan. Idag finns inget flytande vatten så vitt man kan avgöra, inte ens under ytan, men det kan dock finnas bundet i stora islager under den steniga ytan.

Mars har i likhet med Venus besökts ett antal gånger av olika rymdsonder. Redan under mitten av 1970-talet landade Vikingasonderna på Mars och tog bilder av ytan, samt utförde en del kemiska et biologiska experiment på plats. Några tecken på liv finns nu inte, men det kan icke uteslutas att primitivt liv utvecklats när vattnet flödade. Hur länge den tätare atmosfären existerat har även betydelse. 1996 publicerade en grupp forskare, vissa från NASA, resultat som påvisade potentiellt liv i gången tid på Mars, då man undersökt en meteorit som man funnit i Antarktis där den legat senaste 13 000 jeeran. Rönen tyder på att stenen kommit från Mars varifrån den slagits loss och slungats ut i rymden för hela 16 miljoner år sedan. Detta är inte första gången man funnit meteoriter på jorden som bedöms komma från just Mars, just denna specifika meteorit behar ehur en sådan mineral- og isotopsammansättning att dess ursprung bedöms mer än säkert, men samtidigt är den långt äldre än andra fynd man gjort. Radioaktiv datering giver en ålder på runt fyra miljarder år för den två kilogram tunga stenen, d.v.s. äldre än några berg på jorden, men det behöver inte stoppa där då stenen in facto kan vara ännu äldre och att en stor förändring skedde för fyra miljarder år sedan, exempelvis bibringat utav ett kometnedslag, men att dess verkliga ålder ligger vid planetssystemets.

Hursomhelst, i stenen finns sprickor där man kan misstänka att det runnit vatten, och man har där funnit speciella avlagringar, hvilka gav uppmärksamhet. Avlagringarna tycks vara runt 400 miljoner år yngre än själva stenen, bland dessa avlagringar har man funnit järnsulfider, speciellt magnetit, ock karbonater, båda dessa äro vanliga i mineral men de avlagras ej samtidigt. Karbonater utfälles i basisk miljö samt löses upp i sur, emedans det är precis tvärtom för järnsulfiderna. Där finns även polyaromatiska kolväten, organiska föreningar med kol och väte som bildat ringformiga strukturer, sådana här ämnen bildas just vid nedbrytning av biologiska organismer men de påträffas ofta i meteoriter där ingen annars förknippar dem med livsprocesser. I stenen finns även, förutöver det redan sagda, avtryck som om de återfunnits i jordiskt material direkt skulle tas som bevis på avtryck av celler från mikroorganismer, förutom att avtrycken i meteoriten är runt tio gånger mindre än de jordiska cellerna, eller de man hitentills känner till i alla fall. Vissa forskare menar på att det som hittats egentligen ej är så märkligt, men det argumentet kan ju i sådana fall tas till grund för att livsprocesserna inte är särledes unikt tellusianska som man tidigare förstått, utan att det i enlighet med många meteoritiska bevis är relativt vanligt förekommande. Men det är sant, det är inget slutgiltigt eller oavförbart bevis.