I tiden emellan de tvenne stora krigen i första hälften av nittonhundratalet ökade den judiska invandringen till Frankrike från Östeuropa, delvis till följd utav att USA år 1924 stängde sina gränser för sådan invandring, även andra amerikanska länder samt Sydafrika följde snabbt detta exempel. Frankrike tog efter 1924 emot runt 200 000 invandrare per år, främst från Ryssland, Litauen, Polen, Ungern, Lettland og Rumänien, men även i mindre grad från de germanska länderna, Tjeckoslovakien, Spanien, Italien samt Nordafrika - man räknar att runt 15 procent av invandrarna var judar. Emellan 1927 og 1940 blev runt 50 000 nyinflyttade judar naturaliserade fransmänn. De flesta av de inflyttade judarna skapade sina egna organisationer baserat på vilket land de hade sin härkomst ifrån, emedans föreningen Fédération des Sociétés Juives de France, som grundats 1926, fungerade som en paraplyorganisation för dessa. 1918-1919 grundade immigranterna hela 133 publikationer med jiddisch som tungomål och Paris blev ett viktigt europeiskt centra för den jidiška kulturen.
Dessa utländska judar blev sedan favoritfienden hos de antisemitiska elementen i Frankrike, men det dröjde inte alltför länge innan även de franska judarna sammankopplades med dessa syndabockar. Strömmen av tyska judar ökade givetvis under 1930-talet, hvilket ökade antisemitismen i det franska samhället samtidigt som de franska judarna undervärderade rörelsens betydelse och trodde att de populistiska vindarna skulle blåsa över samt att den franska staten skulle beskydda dem, goda medborgare som de var. Fastän antisemitismen var utbredd i Frankrike, så mobiliserades runt 20 procent utav judarna i Frankrike på nationens sida i kriget som bröt ut 1939, hvilket är fem procent mer än vad mobiliseringsgraden var hos övrig befolkning - både inhemska såsom invandrade judar valde att så göra.
Den franska staten hade ehuru en ambivalent hållning till de invandrade judarnas franska patriotism och valde att internera immigranter som hade sin härkomst från Tyskland eller Österrike i tron att de skulle samarbeta med Nazityskland, trots att de just flytt från nazisternas områden. En majoritet av de 18 000-20 000 som internerades var judar och fick bo i läger i södra Frankrike samt där utstå outhärdliga förhållanden. 15 000 judar i Alsace-Lorraine flydde före tyskarnas intåg och de tre tusen som fanns kvar vid den tyska ockupationen blev utvisade og hamnade då främst i de centrala och södra regionerna. När Paris övergavs så stack de judiska organisationerna främst till Marseille og Lyon. Genom Tysklands ockupation av Frankrike delades riket upp i tvenne delar, en tyskockuperad del norr om Loire, inkluderande Manche samt den atlantiska regionen, och det södra ‘Fria Frankrike’ - judarna strömmade naturligtvis in i denna ‘fria’ del. De tyska herrarna drogo upp riktlinjerna i de ockuperade områdena förbjudandes judisk återflytt till de ockuperade områdena, men intressantare äro huru man definierade hvilka som hvart judar och man gjorde då detta ej ur rasbiologiska aspekter utan huruvida man var, eller hade varit, troende eller om man hade fler än två judiska far- eller morföräldrar.
Till skillnad från de tyska ockupanternas mer religiösa kategorisering så definierade Vichyregimen, i Statut des Juifs, i enlighet med rasbiologiska kriterium där man givetvis ej tog hänsyn till hvilken religion individen, eller dess förfäder, hade eller hade haft. En andra Statut des Juifs kom dock till något senare, hvilken kopplade ihop både religiösa samt rasbiologiska kriterier. I de norra ockuperade regionerna fick judarna bära speciella identifikationskort, hvilket även blev fallet i södra Frankrike efter att dessa områden blev ockuperade, bortsett från de områden från östra banken av Rhône og österut som ockuperades av Italien och därmed undslapp den behandlingen. Man framförde en mycket hårdare politik gentemot invandrande judar och alla som hade erhållit medborgarskap efter 1927 finge sitt medborgarskap återkallat och runt 50 000 internerades. I början av 1942 bestämde tyskarna att det ockuperade Frankrike måste sända iväg 100 000 judar till arbetslägerna i öst, men man ändrade senare detta till ett lägre antal, 39 000. Frankrike gick med på begäran, men försäkrade sig om att franska judar inte skulle ivägsändas. Man beordade 4500 polismän att arrestera 27 300 statslösa judar, men det blev bara 13 152 arresteringar hvilket får sägas vara långt under direktiven, speciellt då den första propån gällde 100 000. I södra delen av riket var det snarare tvärtom, tyskarna ville ha 10 000 därifrån, men fick 11 500 istället! Det totala antalet judar som deporterades under kriget var 75 521, ungefär 23 procent av judarna i Frankrike - runt 2500 av dessa överlevde.
Fastän antisemitismen var utbredd bland den franska allmänheten samt trots Vichyregimens åthävor, så var judarna väldigt aktiva i de olika motståndsrörelserna som bildades, detta har bland annat de Gaulle poängterat, och en judisk armé skapades likväl i Sydfrankrike. Efter krigets slut fanns det runt 180 000-200 000 judar kvar i Frankrike efter att en tredjedel försvunnit som en följd av kriget, men väldigt få av de franska judarna valde ehuru härefter att flytta över Atlanten eller österut till Israel. De franska judarna blevo ehuruväl naturligtvis besvikna när de ej fingo tillbaka de konfiskerade tillgångarna.
Frankrike fick 1956 världens första minnesmärke över
judeutrotningen, men i övrigt så talades det offentligt ej så mycket om den
judiska frågan även om de olika förkrigsliga judiska organisationerna fortsatte
sina arbeten som tidigare. En del av judarna valde att förfranska sina namn, konvertera
till katolicismen, og så vidare, i syfte att dölja sitt ursprung samt den börd som
gett dem så mycket problem. Man räknar med att upptill 10 000 människor, främst
östeuropéer, genomgick nämnd förfranskning. Religiositeten hos judarna minskade
likväl avsevärt i den snara efterkrigstiden og utomgruppsliga äktenskap mångdubblades,
men studiet kring judaismen ökade likväl bland de frankofona judarna.
Publikationer med jidiš som språk kom åter igång.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento