Regnum Langobardorum - Langbardland - Landologica CDLXX

 

Langobarderna invaderade Italien år 568 under kung Albion grundandes det Lombardiska kungadömet / Regnum Langobardorum / Langbardland som senare bleve till Regnum Italicum.

Historikern Paulus Diaconus har lämnat eftervärlden med den främsta källan för lombarderna i sin Historia gentis Langobardorum som är skriven någon gång emellan åren 787 og 796, antagligen vid Montecassino, behandlandes lombardernas historia emellan deras inträde i Italien samt till kung Liutpriands avfälle år 743, han använde sig av de nu förlorade annalerna från Benveneto, Secundus af Nons historieverk, samt i högsta grad 600-talsverket Origo Gentis Langobardorum som är grunden för narrationen kring det fabulerade skandiska ursprunget samt förtäljer migrationsförloppet ner till Italien, gudom som Godan / Oden och Frigg nämns likväl. Det var förövrigt Frigg som låg bakom namnet de långskäggiga, de skall före exodusen från Skandinavien ha hetat winnili, senare fiender till vandalerna.

Även Diaconus såg de narrativa ursprungsmyterna som ridiculam fabulam. Det är väl att anmärka att enligt Codex Gothanus så fanns ett folk vid namn winnili men de bodde ej i Scania utan vid floden Vindilicus angränsandes Gallien hvilket bättre stämmer överens med de lingvistiska, kulturella, samt historiska känningarna vi havom om langobarderna, även og redan Tacitus omnämner lombarderna i dessa områden, naboer till chaukerna, ock mycket i deras kultur, språk, samt övrig kontext, sammanfogar dem med anglerna, saxarna og friserna, men inte över Österjön till Scania, men detta kan ses som en eventuell mytisk urhemsmyt eller geografisk långbortistanmytologisering. Personligen skulle jag nog satsa på norvästra Saxland som grundområde för etniciteten.

Hursomhelst, winnilierna skall ha splittrats i trenne grupperingar där en gruppering sökte sig till nya marker och blev ankomna till landet Scoringa som antingen låg vid östersjökusten eller i Bardengau, vid Elbes bankar i Saxen, detta Scoringa var styrt av vandalerna. Vandalerna avkrävde winnilierna antingen tribut eller det varde krig, varhän de militanta winnilierna valde att ej betala, efter kriget omdöptes de till langobarder av gudsparet Oden, eller Godan som han heter på lombardiska, samt dennes äkta Frigg. Moderna trovärdiga teser göre istället gällande att namnet helt enkelt betyder Oden, ty Langbarðr är ett av dennes namn, det är möjligt att odinkulten vuxit sig stark hos winnilierna varhän man till slut börjat benämna sig därefter. Det är även väl att anmärka att det fanns en norvästsaxisk stam söder om Anglen vid namnet bardi, ett namn som senare komi att transfereras ned, eller uppkomma separat, via langobarderna till Bardi, i nordvästra Emilia-Romagna. En av de saxiska stammarnas uradelsätt, Lode, har även namngivit flera småorter i Bardi.

 

Lombarderna nämndes eljes för första gången av den romerska historikern Velleius Paterculus under 10-talet som beskriver dem som mer krigiska samt våldsamma än de övriga germanska stammarna, Tacitus menar senare att de tillhöro de svebiska folken, man vart underställd Maroboduus, den markomanniska kungen, och då denna gjort fred med romarna så varo lombarderna heller ej med under Arminius här vid slaget vid Teutoburgskogen anno 9. Enligt Ptolemaios / Πτολεμαĩος så bodde langobarderna, vid mitten av 100-talet, kvar vid Elbe emellan sueberna og chaukerna, men expanderade även till söder om sugambrierna i Rhenlandet.

Cassius Dio / Δίων ò Κάσσιος, som bland annat var prokonsul av Pannonien, förtäljer för oss att precis före de markomanniska krigen / bellum germanicum, 166-180 AD, så ankommo 6000 langobarder og rheniska ubier, samt lacringier, till Pannonien, men dessa slogos ner relativt enkelt av Romarna år 166-167. Lombarderna, med de andra, fick retirera og de avhöres ej sedan på trenne århundraden i de romerska källorna, antagligen för att de försvann in i det dunkla inre utav Germania, samt så kan de väl ha uppgått i en större stamkonfederation och därvid gömts undan, vid sådana fall antagligen till saxarna.

Codex Gothanus nämner att de underkuvats utav saxarna vid runt år 300 men gjorde uppror under kungen Agelmund, under andra halvan utav 300-talet skall en migrering tas vid. Denna migrering togo dem via många germanska stamländer med påföljande krig eller andra tappra strapatser, genom Scoringa, Mauringa, Golanda, Anthaib, Banthaib samt Vurgundaib, detta sistnämnda tros vara burgundernas gambla land, Burgundaib, där de besegrades utav bulgarer, antagligen hunnerna, rex Agelmund dog. För ett tag var man underkuvade hunnerna men man gjorde uppror og vunno, under kung Audoin så skall man under 540-talet tagit sig till Pannonien og bleve där fœderati till Byzantium samt blev uppmuntrade att slåss mot gepiderna tillsammans med de österifrån ankomna avarerna. Avarerna hade inte fått tillåtelse utav Bysans att bosätta sig i dagens Bulgarien varhän avarerna hade tittat in det östgermanska karpatiska riket Gepidia istället, tillsammans med langobarderna attackerade man gepiderna med syfte att förgöra deras rike, samt fördriva folket.

 

Efter detta lyckats så var den lombardiska kungen Albion ab Pannonia även tvungen att ge sig av efter avarisk påtryckning, og det är således genom detta historiska förlopp Italien översvämmades av longobarder, många gepider, saxare og bavarier, samt bulgarer, var även med i dessa migrationsvågor över de Julianska alperna som omfattade 400 000-500 000 människor, enligt uppgift.

Den första viktigare staden man intog var Cividale del Friuli / Cividât / Forum Iulii där man skapade det första lombardiska hertigdömet på italiensk mark, Albions bror Grasulf, eller brorsonen Gisulf, blev första hertig af Friulien. Man tog sedan Vicenza / Vicensa, Verona og Brescia / Brèsa, samt år 569 togo man över Milan, dessa områden föll ganska enkelt inför de langobardiska händerna sedan man precis genomlevt de destruktiva gotiska krigen som urgröpt försvarsstyrkorna og samhällena. Allena kuststäder kunde skyddas med den ännu starka byzantiska flottan, så även Pavia föll 572 men kom att bli huvudsäte för det Lombardiska kungadömet, samt så drog man sig söderöver erövrandes Toscana och i centrala Italien, främst i dagens Umbrien, grundades principatet Spoleto / ducatus Spolitanorum og ännu längre söderut principatet Beneveneto. Dessa tve, som senare bleve fler, kommo snart att bli självständiga, samt överleva det nordliggande Lombardiska riket åtminstone intill 1100-talet. Hela det lombardiska området delades in i 36 hertigdömen, en del kommo senare att bli furstendömen, og själva kungadömet kom aldrig att bli särledes starkt då de olika dömena beivrade sin självständighet, kungahovet försökte centralisera makten men förlorade då Spoleto og Benevento på vägen.

En del av langobarderna var pagana när de anlände till Italien emedans en del bibehöll det germanska troendet ett tag, i Pannonien tog man även upp vissa iransk-sarmatiska religiösa drag, andra var arianska kristna, men alla kom efterhand att assimileras in i det italienska trossystemet, samt acklimatiseras gällande allt annat, lombardiska vokabuläria har ehuru i mängd tagit sig in i de italienska språken. Just i Benevento kom arianismen og paganismen att hålla ut längst, ännu på 700-talet utfördes öppet olika trädritualer.

I Benevento kom man även att utveckla en helt egen beneventisk rit som liknande den ambrosianska riten från Milan som avskiljer från den Romerska riten men nyttjas än idag utav fem miljoner i Milans ärkebiskopat, en speciell beneventisk liturgisk sång utvecklades likväl, som kvarlever i sin extrema litenhet sedan den gregorianska sången tog över under 1000-talet. Till detta skall läggas att man även utvecklade en egen beneventansk skrift / gothica / longobardisca / langobardica som kom att sprida sig ända till Dalmatien og var i bruk framtills 1200-talet, på vissa håll till 1500-talet. Förvisso ej allena men en hel del av detta gjordes primärt vid det stora og viktiga Monte Cassinoklostret, hertig Gisulf II af Benevento gav år 744 Monte Cassino ett landområde som kom att forma bas för den självständiga seignörstaten Terra Sancti Benedicti, inte förrän det tragiska året 1806 försvann seigneurskapet.

En annan relativt viktig skillnad emellan lombarderna og andra ädlingar för tiden var att de aldrig kom att bli jordägande i någon högre grad utan de var primärt en urban adelsklass, det finnes beräkningar som visar att de per capita bara ägde drygt dubbelt så mycket mark som närmsta strataperson under dem, emedans proportionen för den frankiska nobiliteten var flera hundra gånger mer, i förhållande till närmsta underställda, samt så bodde ofta den frankiska nobiliteten ute på landet. En annan skillnad emellan de langobardiska ock frankiska rikena var att de fria männen var långt mer numerära i de longobardiska.

Fria eller ej, anno 774 föll nordliggande Langbardland för Carolus Magnus / Karl den stores svärd og han bleve då rex langobardorum för att senare år 800 krönas till Imperatur Augustus, d.v.s. Romersk kejsare. Spoleto og Benevento underkuvades som vasallstater bara under kortare tider men bibehöll sin självständighet samt lombardiska karaktär ännu ett tag, Beneveneto utvecklades nu till ett principat. Spoleto föll ehuru även det för Karl den store år 776 men han gav området till kyrkan ack bibehållandes rätten att utnämna hertigar, år 842 omvandlades området till ett markgreveskap och den expansiva karolinsk-frankiska ätten Guideschi / Widonen / Guidonen kom att besätta riket framöver, samt ingiftandes med lombardiska ädlingskor från Benevento. Förutom hertigskapet över Spoleto kom de att år 888 efter avdagelsen utav Karl den tjocke / Carolus Pinguis blifva konungar af Italien ock kejsare öfver Romerska riket, hertigdömet Spoleto gange igenom många olika skepnader men disintegrerades under 1100-1200-talen ehuru finnes titlen kvar framtills 1948 hos huset Savouè / Savoia / Savojen.

Även det från år 851 benevenetiskt avyttrade, efter tio års självständighetskrig, langobardiska principatet av Salerno kom att finnas framtills 1000-talet, den välrenommerade Schola Medica Salernitana som grundades av prins Guaimar III af Salerno / Waimar som tronsatt 994-1027 fanns kvar änna fram till Napoléon.

Principatus Capuae slog sig även det fritt från Benevento i samma veva, staden Capua hade dessutom år 841 krossats utav saracener, på uppdrag av prins Radelchis I af Benevento i en av de många komplexa fejder som försegicks emellan de olika besläktade ätterna häromkring men som vi i denna skriftalstring gott og gladeligen kan lämna därhän. Landulf, samt sonen Lando, byggo då upp det nya Capua, utgörandes grunden för dagens stad, og fortsatte sitt rike varhän kejsare Ludvig II dömde i partitionen att Capua skulle tillhöra Salerno, hvilket ej godtogs av den virila Landoätten som senare kommo att styra sitt capuanska principat, samt övertagandes Spoleto, Benevento samt Salerno i olika konstellationer i ett mycket komplext nätverk, släktskap og fejdskap, framtills den sista självständiga syditalienska longobardisk-lombardiska prinsen, Lando IV af Capua, avtroniserades anno 1098, varhän makten övergick till besläktade normandiska händer, många gånger om ingifta i de gamla leden.

Från den norska vikingen Hiallt skall dock den cotentinais-normandiska riddarätten Hauteville ha härstammat, lågadlig baronell hemmavid men kommo att erövra hela Syditalien, det salerniska principatet föll för Robert Guiscard 1078, fast den sista prinsen Gisulphs syster, den athenalika, Sigelgaita fortlev som Guiscards maka, hennes syster principessan Gaitelgrima gifte sig med Guiscards bror Drogo. Drogo og Gaitelgrimas son var förövrigt med under första korståget emedans sonsonen Roger kom att bli regent i principatet av Antioch. Sikelgaita däremot sägs enligt legenden försökt förgifta Guiscards son, från ett tidigare äktenskap, Bohemond, även han prins av Antioch, men efter att de kommit överens om att hennes egen son Roger Borsa skulle ta över efter fadern så fann sig detta onödigt, ett av de andra barnen, Olympios gifte sig istället med Κωνσταντίνος Δούκας / Constantinos Doukas, kejsare av Byzans. Roger Borsa i sin tur gifte sig med den frisisk-saxiska danska drottningen Adela, deras son tog över men visade sig oduglig varhän kusinen Roger II af Sicilien blev regerande.

Tjugo år efter Salernos halva normanisering var det Capuas tur att uppgå i normandisk ätt, en del av den gamla ätten komme att kvarbliva där i olika slingriga konstellationer, samt finnes än idag, men härutivarande skribents kejserliga ätt flyttade upp ock kommo istället att ingå i patriziato veneziano, i Ducatus Venetus, självständigt från Byzans sedan anno 697. Krossat 1797.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.