Langobarderna - ett bajerskt, saxiskt eller skandinaviskt folk? - Landologica CDLXXIV

 

Historikern Paulus Diaconus har lämnat eftervärlden med den främsta källan för langobarderna i sin Historia gentis Langobardorum som är skriven någon gång emellan åren 787 og 796, antagligen vid Montecassino, behandlandes lombardernas historia emellan deras inträde i Italien samt till kung Liutpriands avfälle år 743, han använde sig av de nu förlorade annalerna från Benveneto, Secundus af Nons historieverk, samt i högsta grad 600-talsverket Origo Gentis Langobardorum som är grunden för narrationen kring det fabulerade skandiska ursprunget samt förtäljer migrationsförloppet ner till Italien, gudom som Godan / Oden och Frigg nämns likväl. Det var förövrigt Frigg som låg bakom namnet de långskäggiga, de skall före exodusen från Skandinavien ha hetat winnili, senare fiender till vandalerna.

Även Diaconus såg de narrativa ursprungsmyterna som ridiculam fabulam. Det är väl att anmärka att enligt Codex Gothanus så fanns ett folk vid namn winnili men de bodde ej i Scania utan vid floden Vindilicus angränsandes Gallien hvilket bättre stämmer överens med de lingvistiska, kulturella, samt historiska känningarna vi havom om langobarderna, även og redan Tacitus omnämner lombarderna i dessa områden, naboer till chaukerna, ock mycket i deras kultur, språk, samt övrig kontext, sammanfogar dem med anglerna, saxarna og friserna, men inte över Österjön till Scania, men detta kan ses som en eventuell mytisk urhemsmyt eller geografisk långbortistanmytologisering. Personligen skulle jag nog satsa på norvästra Saxland som grundområde för etniciteten.

Hursomhelst, winnilierna skall ha splittrats i trenne grupperingar där en gruppering sökte sig till nya marker och blev ankomna till landet Scoringa som antingen låg vid östersjökusten eller i Bardengau, vid Elbes bankar i Saxen, detta Scoringa var styrt av vandalerna. Vandalerna avkrävde winnilierna antingen tribut eller det varde krig, varhän de militanta winnilierna valde att ej betala, efter kriget omdöptes de till langobarder av gudsparet Oden, eller Godan som han heter på lombardiska, samt dennes äkta Frigg. Moderna trovärdiga teser göre istället gällande att namnet helt enkelt betyder Oden, ty Langbarðr är ett av dennes namn, det är möjligt att odinkulten vuxit sig stark hos winnilierna varhän man till slut börjat benämna sig därefter. Det är även väl att anmärka att det fanns en norvästsaxisk stam söder om Anglen vid namnet bardi, ett namn som senare komi att transfereras ned, eller uppkomma separat, via langobarderna till Bardi, i nordvästra Emilia-Romagna. En av de saxiska stammarnas uradelsätt, Lode, har även namngivit flera småorter i Bardi.

En ytterligare eventuell koppling emellan langobarderna samt odinisk religion kan man finna i det germanskt förekomna ulfhednarna som var klädda i vargfällar samt besatta av Odens vrede slagandes som bärsärkarna men explicit nämnda som Odins speciella kämpar, med spjutet som vapen. Mitt eget ättenamn, som är germansk-langobardiskt, hette tidigare bland annat Landulpi, varglandosarna, og var troligtvis odinister i samklang med den langobardiska tesen, även andra namn appellerar så, exempelvis Gisulf I, eller Grasulf, första lombardiska hertigen av Friulien efter invandringen från Pannonien. Senare hittar vi även en Lupus i hertiglistan, likväl är Lando / Landulpi besläktade med dessa Gisulf et al. Kopplingen till vargtemat levde kvar och exempelvis Pandulf IV av Capua, början på 1000-talet, benämndes som varandes vargen av Abruzzi, även i hans namn synes detta.

Det var faktiskt også just i Capua samt i Benevento som langobardernas icke-italienska religionsfär, såsom arianismen og germansk paganismen, beblandat med iransk-sarmatiskt man uppfångat i Pannonien, kom att hålla ut längst, ännu på 700-talet utfördes öppet olika trädritualer.

~

Läs mer om detta i böckerna Europas tungomål.