Sefarderna af Thessaloniki - Europas tungomål DCCCV

 

Trycket mot judarna, både judeohellener och ladiner, startade ehuruväl tidigare än nazismens härjningar och den hellasiska nationalismen samt dess kulturella enhetssträvanden blev politiskt accepterade i och med revolten emot turkarna 1821. Under seklet som kom så massakrerades, utvisades och migrationsuppmuntrades judarna av den anledningen att de inte hörde hemma i den grekiska kulturen, det var ehuru inte frågan om någon distinkt antisemitism, utan ‘bara’ kulturnationalism och därmed mer samstämmigt med fascistidéer än med nazistditon, detta fastän judar utgjorde den huvudsakliga befolkningen i Thessaloniki og ladino var språket för staden. Antalet judar i Hellas var generellt sett ehuru ringa fram tills Balkankriget 1912-13, då den grekiska staten även erfick Makedonien där Saloniki ligger och det judiska antalet ökade härmed till att vara över 100 000. Hellenerna påbörjade direkt en hellenisering av staden, ett sätt att göra detta var genom att se till att de hundra tusen greker som blev transfererade från de turkiska områdena främst fick bosätta sig i Saloniki, men man var samtidigt relativt tolerant i trosspörsmål och tillät till exempel judisk lag att härska inom äktenskapet och man tillät även existensen av judiska samhällen med rätt att uppbära intern skatt m.m. De fick även föra bokföring på önskat språk, utföra handel på söndagen, men ta hänsyn till sabbaten, hava valfritt språk som undervisningsspråk inom de samhällsägda skolorna så länge även grekiska utlärdes samt nyttjades som undervisningsspråk inom ämnena historia, geografi og naturvetenskaperna. 1917 så brann dock större delen utav det judiska kvarteret mystiskt ner tillsammans med en stor del utav den historiska delen utav staden och runt 72 000 befanns nu hemlösa, emedans fastighetsägarna, varav trefjärdedelar judar, blev barskrapade. Regeringen köpte upp marken för en spottstyver och slängde i princip ut judarna som fick bosätta sig i mer perifiera områden, emedans nyinflyttade greker uppmuntrades att bosätta sig i centrala Saloniki och därmed har stadens iberojudiska karaktär för alltid försvunnit. Man undrar ännu hur branden startade. Över 40 000 judar lämnade Saloniki under den närmsta tiden, emedans staden istället fick ett stort influx från anländande greker från Mindre Asien. Den juridiska toleransen höll inte heller den i sig speciellt länge och 1923 försvann rätten att föra sin bokföring på valfritt språk, 1924 lagstadgades att söndagarna var vilodagen för alla, oavsett hvilken religion man hänförde sig till, hvilket ledde till att mindre företag var tvungna att ta bort sabbatledigheten för att överleva ekonomiskt. 1930 kom ett eduktionellt dråpslag när man förbjöd utlärandet av utländska språk upptill femte årskursen. När andra Europakriget kom så fanns det ungefär 77 000 judar i Hellas och de flesta bodde då just i Saloniki, av vissa kallat ‘Israels moder’. Staden borde kunnat fungera som en självständig ladinsk stadstatsö på Balkan. Hursomhelst, judarna gjorde en stor insats i den hellasiska armén kämpandes emot de italienska ock tyska invasionsarmérna, hvilket fick den positiva effekten att den hellasiska attityden gentemot dem många gånger ändrades till att vara mer positiv. Dessvärre så hjälpte inte ansträngningarna då den tyska ockupationen blev de facto och alla hellasiska judar som kunde fångas sändes iväg till dödslägerna varhän det salonikiska judesamhället förstördes totalt, nu brändes inte bara byggnaderna utan även människorna som hvart däri.

~

Axat från boken Europas tungomål.