Korsikanskan, eller corsu, talas av under 100 000 till hela 281 000 på Korsika och i övriga Frankrike, och då främst i Marseille. Den största sammansatta kolonin korsikaner är ehuru ej belägen på Korsika, utan just i Marseille där 150 000 enligt uppgift skall tala korsikanska, hvilket ehuru ej kan ses som överensstämmande med de övriga siffrorna. Andra studier visar att runt 86 % utav korsikanerna på Korsika regelbundet använder sig av corsu, emedans hela 96 % förstår språken, det skall dock tilläggas att korsikaner enbart utgör 70 % utav öns befolkning och de som inte har sin börd på ön har mer sällan lärt sig språken. Andra studier gör gällande att allena 10 % utav Korsikas befolkning använder korsikanskan vardagligt.
Korsikanskan är nära besläktat med de toscanska målen, hvilka har legat till grund för standarditalienskan, men den har även av vissa ibland inkorporerats i en sardo-korsikansk undergrupp, den kan antagligen med stor fördel benämnas som en egen undergrupp inom de italoromanska språken, ehuruväl nära besläktat med toskanskan. Korsikanskan haver även erhållit stora element från genovesiskan, pisaiskan og givetvis från franskan. De korsikanska varianterna är som följer; venaciska, sartenaiska, vico-ajaccioska samt nordlig korsikanska, hvilken består utav bastianska och cape corsiska. Sydkorsikanskan är distinkt på det viset att den har mer språkligt gemensamt med galluresiskan i norra Sardinien än med övriga korsikanska varianter, hvilket i princip betyder att de sydkorsikanska målen inte tillhör den italoromanska gruppen ur språklig synvinkel, utan den sardiska som bildar en egen undergrupp, eller tvärtom att galluresiskan istället är tillhörande det korsikanska språket. De lärda tvivlar på hur man skall indela språken och olika teser finns i detta galluresisk-sydkorsikanska spörsmål, hvilket lett till att man oftast särskiljer dem - det häri diskuterade till korsikanska och det andra påtalade till sardiska. Även om de korsikanska språken är distinkta, så har man i nutid försökt att skapa ett gemensamt korsikanskt språk baserat på de båda stora varianterna. Det var under 1800-talet som en litterär uppgång togs vid, som hos många andra folk, och man började publicera material på de inhemska målen och det är i de litterära sällskap som då skapades som dagens separatiströrelse har sin grund.
Korsika hör egentligen både språkligt, etniskt samt historiskt mer till Italien än till Frankrike och det var inte förrän 1768 som Frankrike tog över ön, till Genuas stora förtret. Den franskaste av alla, Napoleon, var född Napoleone Buonaparte på Korsika och var således ingen fransman, hvilket kan understrykas av faktumet att familjen var tillhörande den genuesiska adeln, eller åtminstone så menade man att man var det - att han själv var korsikan visades ehuru ej i hans senare politik, utan han var ju den som påyrkade en parisisk centralisering av Frankrike och dess territorium, varvid just Korsika ställdes under militärstyre, ävenså varandes det hårdaste ön någonsin upplevt ~ en quisling av stora napoleonska mått. ‘Korrekt’ franska lärde han sig aldrig heller. Oavsett detta, så är denna stora fransman älskad på Korsika och det bonapartiska partiet har haft ett visst inflytande på öns politik och i kommunalvalen 1963 erhöll partiet majoritet i Aiacciu, d.v.s. Ajaccio, hvilket är just Napoleones födelseort.
Det var 162 f.kr. som romarna fullbordade Korsikas knytning till den romanska världen och där har ön sedan dess hört hemma, även om andra härskare har haft herravälde över området så har befolkningen i själ og hjärta förblivit romanska, men alltid med samma önskan - att få bli självständiga. Den befolkningen som bodde på ön före fenicierna var av allt att döma antingen av ligurisk eller av iberisk härkomst. Före romarna hann både fenicier, som just döpte ön till Kyrnos, som den än idag i modifierad form heter, Corse, etrusker ock kartager behärska ön og efter romarna kom vandaler, bysantier, franker samt på 850-talet saracenerna. Ön splittrades efter ett tag og jeeran 1022 gjorde korsikanerna i den nordöstra delen uppror gentemot förtrycket och bildade ett rike styrt av 15 hereditära caporali. 1077 ansåg påven att det var hans område och lämnade ett år senare över förvaltningen till ärkebiskopen i Pisa, som ehuru efter ytterligare ett tag förlorade bit för bit till Genua, som 1347 fullständigt behärskade ön samt bibehöll makten i över fyrahundra år, ehuru med vissa små avbrott. 1729 var ett sådant här avbrott då ett nationellt, alltså korsikanskt, uppror bröd ud og en westfalisk adelsman vid namn Theodor von Neuhoff blev med hjälp från Tunisien utkorad till Konung öfver Korsika - men han bleve tvungen att fly ön efter sju månader. 1735 blev startpunkten för ett fyrtio år långt borgarkrig när den korsikanska nationalförsamlingen hade antagit en ny författning. En av krigsherrarna, Pascal Paoli, kontrollerade stora delar av ön emellan 1755 og 1768. Denna man införde en för tiden ovanligt liberal regeringsform skriven av självaste Jean-Jacques Rousseau, skolplikt infördes samt ett universitet grundades - och det är denna tid som många av dagens korsikanska självständighetsivrare gärna ser tillbaka på och även Rousseau tyckte att han gjorde ett bra jobb. Genua sålde ehuru ön som man inte hade kontroll över till Frankrike 1768 och Paoli flydde till London. En intressant tanke är dock om man tar i beaktande den statsrättsliga definitionen av en stat som har som en av sina grundpelarna att en stat måste ha kontroll över sitt territorium och om den inte har det så tillerkänns den inte rätten till området, hvilket i detta fallet betyder att den genuanska staten inte hade någon rätt att sälja Korsika till Frankrike, eftersom de ej hade någon kontroll över ön, ock icke heller så hade haft under flertalet år, utan det var andra herrar som behärskade ön och därvid så torde alltså köpet vara ogiltigt och önationen fri. Fastlandskina kan exempelvis ej sälja ut Republiken Kina till något tredje land, även om Republiken Kina, som det enda existerande demokratiska kinesiska land, inte är internationellt erkänt i tillräcklig grad.
Efter franska revolutionen annekterades ön och Korsika blev 1790 ett franskt departement och har så sedan dess varit, förutöver det misslyckade försöket 1794-96 att skapa ett engelskt-korsikanskt konungadöme. Under första hälften utav 1800-talet fick befolkningen i princip styra över sig själva och klantänkandet kunde på detta sätt bibehållas så länge de styrande inte ifrågasatte den franska centralmaktens göromål eller tyckomål. Ur kulturell synvinkel fortsatte ehuruväl ön att blicka mot Italien och det var toskansk italienska som de bildade i städerna parlerade. Under perioden för det andra kejsardömet, 1852-70, intvingades Korsika än mer i den franska fållan, men den franska kulturen hade ej mycket att säga till om då det inhemska korsikanska kultursjälvmedvetandet stärktes under nämnd period och S. Casanova grundade 1890 den första korsikanska tidskriften, A Tramuntana. Den och andra liknande kulturinrättningar agiterade för autonomi og en regionalistisk rörelse kom i dager som kom att kallas cyrnismen, ett ord bildat efter det hellasiska namnet på ön, Cyrnos. De intellektuellas produktion på korsikanska översteg tidigare nivåer och några utav sällskapen har senare kommit att utvecklas till separatistiska, eller cyrnistiska, rörelser. Separatiströrelsen hamnade ehur i odager efter den italienska ockupationen under kriget, då de anklagades för samarbete med dessa, men det är oklart om de verkligen samarbetade med italienarna även om det är välkänt att vissa utav separatisterna var italofiler, exempelvis ovannämnda Casanova som gärna flirtade med Italien. När Mussolini väl ockuperade landet märkte han snabbt att det inte fanns någon politisk rörelse på ön som kunde bli italienarnas lakejer ock ön kom aldrig att införlivas administrativt med Mussolinis välde. När ön, som första franska departement, befriades av fria franska trupper från Nordafrika så gjorde korsikanerna også snabbt uppror mot italienarna. Detta hjälpte ehuru föga utan hela den regionalistiska rörelsen i Frankrike anklagades direkt för att ha besökt fiendens säng.
De kulturella och politiska kraven ströps ehur ej till följd utav anklagelserna om antipatriotism, utan det blev snarare tvärtom, som hvar logisk person kan uträkna. 1957 grundades Centru di Studi Regiunali Corsi som bland annat krävde att universitetet i Corte skulle öppnas igen. Det var inte förrän 1965 som de första bombattentaten genomfördes och det kan man se som en reaktion gentemot den franska statens styrning av de franskalgeriska flyktingarna som fick bosätta sig och få mark på ön, detta gjorde så att ön fick en tioprocentig icke-korsikansk folkökning under en mycket kort period - över en natt om man räknar pappersexercisen. De flesta av dessa välkomnades og grundlade inga särledes konflikter men en del av dessa flyktingar fick mark som var avsatt för korsikanska bönder på östra sidan av ön hvilket ledde till att känslorna rakt av sprängdes av. Separatisterna krävde givetvis inte endast dessas bortflyttning, utan ville heller ej ha olika franska institutioner på ön, før exempel den koloniala Främlingslegionen. Denna franska kolonisering har man försökt kämpa emot och ett antal rörelser har skapats, splittrats samt reorganiserats sedan 1960-talet och framåt, en del har haft våld på agendan emedans andra är mer reguljära politiska rörelser. De rönte 1981 en minimal framgång i sina krav när Frankrike administriellt nyordnades och där Korsika som enda departement fick vissa speciella rättigheter, varvid ett ting, l’Assemblée de la Corse, bildades innehavande vissa få suveräna rättigheter främst rörande vatten, energi, mark, og så vidare.
1992 har självstyret stärkts och man markerar att öns
befolkning skiljer sig en del från fransmännen. Korsika har fått större
befogenheter att själv sköta sin ekonomi, hvilket givetvis får ses som en
ganska stor eftergift från en centralistisk regim gentemot regionaliserande krafter.
Dessa eftergifter har ehuru ej satt stopp för terrorattacker, även om en del rörelser
istället blivit rent politiska, så har andra splittrats upp, varvid vissa blivit
än mer intoleranta gentemot externt inflytande. Tidvis kan man räkna med minst en
attack eller ett politiskt färgat mord per dag. Man har genom återupprepade försök
velat få korsikanskan som undervisningsspråk, men svaret har alltid varit detsamma
– non! Man kan ehuru nu läsa korsikanska studier på Korsikas universitet, innehållande
en del kurser på corsu, i övrigt finns vissa radio- samt TV-program på språket.
Attityden till språket har ändrats avsevärt sedan Frankrike efter mycket om och
men äntligen skrev under den europeiska konventionen om regionala språk 1999,
även om ej särledes mycket hänt därefter.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento