Reaktionär socialism - Postmodernisme premillénaire LXXXII

 

Om vi tittom på socialism, d.v.s. under tiden som staten eller kollektivet skall ta makten över samhället enligt marxistisk, med fleras, tro. Socialismen haver ingen större tilltro till individens för­måga, utan hellre till kollektivets eller gruppens og när det gäller politiska sammanhang statens förmåga att lösa politiska samt ekonomiska problem, man ser att alla människor äro lika og att det enbart är yttre företeelser som gör dem olika och därmed så skall dessa motarbetas. Man ansåg att i det socialistiska, samt det föregående, stadiet att “proletariatet ... [var] en elit jämfört med övriga klasser. Proletärerna var den utvalda, ledande klassen”1) - likt judarna äro Guds utvalda enligt Biblen. Under socialiststadiet så menade Marx att det var en raison d’être att det var en diktatur som infördes då andra klasser skulle göra våldsamt motstånd men att det inom arbetarklassen skulle råda demokrati.2) Detta har dock i reella termer betytt parti­ledardiktatur i de socialistiska staterna där partiledningen bestämt vad som varit ‘rätt’ samt ‘fel’, precis som i gamla absolutionistiska monarkier. Om man skulle följt Marxs arbetardemokrati samt diktatorism gentemot andra imaginära klasser så hamnar man istället i det feodala aristokratsamhället där en klass styr över andra klasser, aristokrati är vad det kallas om adeln styr då de ansågo sig vara ‘utvalda’, det samma gäller för Marxs arbetare - han ville således gå tillbaka till det av han utlysta förgångnas feodala samhälle, men med den skillnaden att det skulle vara en annan klass som styrde, han var således reaktionär, ej revolutionär. Detta kan även illustreras genom att man i de båda systemen föds in i sin framtida position i samhället og att denna är oföränderlig. Liknande tankar finns som vi all vetom även hos andra stora berättelsetraditioner som bygger på, eller utgår ifrån, födslosituationen.

Fotnoter:

1) Larsson, 1994:49.

2) Ibid:53.

~

= Postmodernisme premillénaire