Den äldsta litteraturen som finnes som åskrivs piemontäsiskan är Sermoni subalpini som nedskreves under slutet av 1100-talet eller början av 1200-talet, språket låge då väldigt nära occitanskan, ël piemontèis a fà part ëd la branca ossidental ëd le lenghe neolatin-e. Litterära versioner av språket vann börd under 1600-1700-talen, l'età clàssica dla literatura piemontèisa, men skrevs även i de mellanliggande århundradena, samt haver efter ävenleda 1800-talets välspunna produktion även fortsatt i skymundan av italienskan samt franskan, men aldrig upphört ock inkluderar alla litterära sfärer, inklusive akademiska forskningsarbeten. En gramàtica piemontèisa skrevs under 1700-talet som ofta användes än, fastän nya grammatikor naturligtvis finnes. Detta fagra språk, inklusive en del av de övriga häri denna bok nämnda, går exempelvis att få en delvis bild utav via internetbaserade uppslagsverket Wikipedia, en av det största förtjänsterna utav den tjänsten är dess språkexpansiva skepnad. Piemontesiskan var även hovmål när Italien bildades eftersom Vittorio Emanuele II, Italiens första moderna kung, parlerade på piemontäsiska när han konverserade med sina ministrar. Detta hindrade ej att man 1864 förbjöd språket i skolorna og toge in en mängd lärare samt byråkrater utifrån regionen. Man försökte få piemontiskan att bli ett av de officiella språken för de Olympiska spelen som hölls i Turin år 2006, men misslyckades med detta annars naturliga steg. UNESCO, EU samt Piemonte erkänner språket. Eller som Wilhelm von Humboldt sade:
La lenga d’un pòpol a l’é sò spìrit, sò spìrit a l’é soa lenga.
Nessun commento:
Posta un commento