Wales - en kort historik

 

Man tror att de första invandrarna till den Stor-britanska ön ankommo via en landbrygga som försvann omkring 6000 f.kr. efter det att havsnivåen höjts - Den storbritanska ön skall ha varit bebod de senaste halvmiljonte åren.

Vad det var för folk som bebodde området före de keltiska belgiarnas intåg vetom vi ej något om, og givetvis igge heller hvad de talade för tungomål - måhända var målet besläktat med piktiskan om detta nu, i enlighet med vissas teorier, icke var ett indoeuropeiskt tungomål og i sådana fall så finnes ju rester bevarade även om de äro ytterst svårtolkade.

När de gallisktalande folken anlände är högst diskutabelt, men det rör sig antagligen om emellan åren 450 og 100 f.kr. och kymrerna, eller då walesarna, härrör från de överlagsamma britonska kelterna som tidigare således även bodde i England samt senare kommit att bo i Bretagne i dagens Frankrike. Romarna som invaderade under det första århundradet efter vår tideräkning satte stopp för expansionen av kelticismen ock påbörjade istället en sakta urgröpning av densamma som slutade med germanernas herravälde över England samt fördrivandet av den britonska befolkningen där.

Romarna själva förtryckte antagligen ej brittiskkelterna extensivt, utan det finns många arkeologiska fynd som talar för att de ofta levde vid sidan om varandra, men det är nog en liten försköning av den dåtida verkligheten. Hur det än var så fick brittiska stamorganisationer och religioner möjlighet till fortlevnad, under en slags mjuk romersk kolonisation. Den brittiskkeltiska befolkningen övergav inte sina tungomål under det romerska styret, men finge givetvis en del influenser från latinet som fortfarande kan ses i exempelvis kymriskan.

De ankommande saxangliska germanernera hade från början enligt historien inbjudits av latiniserade britonska stormän som tagit över makten efter romarna. Anledningen till att man tog in germanska hjälptrupper var enligt berättelserna för att man var rädd för pikterna som bebodde Skottland samt som följd av de rådande inre oroligheterna i de keltiska rikena. Germanerna emigrerade og koloniserade även in ordinärt som hela stammar, dessa germaner gjorde snart uppror och så småningom så slogs de antagligen samman i en stam - anglosaxarna.

Germanerna förstörde det som var kvar av det uppbyggda romerska marknadssystemet samt plundrade landet allteftersom deras västgräns förflyttades. Vid hundraårsskiftet 500 så stabiliserades ehuru läget efter en keltisk seger ock anglosaxarna återvände till sina östra områden i England. 549 inträffade dock en farsot som ödelade landet, varefter anglosaxarna togo tillfälle i akt samt erövrade i princip hela England. Kymrien erövrades aldrig helt under denna epok och stora delar av Cornwall bibehöll även sin brittiska särart fram till för några hundra jeeran sedan.

När Romarriket cederade så hade det bildadts ett flertal kymriska kungariken, men det bör ehur påpekas att kymrerna i de otillgängliga bergsdalarna näppeligen var medvetna om den romerska närvaron ens tidigare även om Kymrien på det hela taget var ockuperat. Det sydvästkymriska riket Dyfed finge även taga emot stora influenser från irer som koloniserat området med hjälp av icke-fredliga metoder, og det oghamiska alfabetet har påträffats i området. Dessa irer kommo främst från Leinsterdynastin.

Ett antal krig emellan de olika rikena slutade så småningom vid 1000-talets mitt med ett enande under kung Gruffudd ap Llywelyn som dogh avdog anno 1063. Den kymriska splittringen gynnade de ankommande normanderna som i princip togo södra delen i besittning ock kelternas riken bestodo utav Gwynedd, Powys og Deheubarth som ehuru enades under fursten Llywelyn ap Gruffudd och erkändes utav England som furstedöme vid mitten av 1200-talet.

England tog ehuruväl hela Kymrien i besittning genom krig åren 1277 samt 1282-83 och riket/ena har ej upplevt självständighet sedan dess, förutom under en kort period, 1400-13, då upprorsledaren Owain Glyndwr kontrollerade stora delar av landet (glyn = ‘dal’, dwr = ‘vatten’).

Först nu finns ånyo en starkare rörelse för egen suveränitet, i norra Wales där rörelsen verkar vara som starkast har undersökningar visat en majoritet för full självständighet.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.