Sardien et Sardiniskan

 

De romansktillhöriga sardiska språken sardu formerar en helt egen subgruppering till romanskan beståendes utav smärst fyra olika språk, som i varierad grad blivit influerade av katalanska, kastilianska, toskanska, genovesiska samt pisanska.

Överlag, på främst det fonetiska hållet, så betraktas ofta sardiskan som den mest konservativa grupperingen utav de romanska språken, men även dess distinkthet med anledning utav förmodad paleosardisk substratumsituation, både feniciska såsom andra oklara ord. Detta är ju platsen där både shardana som nuragher hållt till.

Campidanesiska, også benämnt sarduska / sydsardinska, talas som en av namnvarianterna lätt förtäljer i södra delarna av ön av uppskattningsvis 500 000 till 1 miljon invånare. Campidanesiskan är ganska åtskiljd de övriga sardiska språken og språket haver även en fördel då en utav dess varianter har Sardiniens huvudstad Castèddu som språkterritorium samt bekallas således casteddaju eller då cagliariska. Övriga varianter äro arbornesiska, subbarbaricinoska, väst- og centralcampidanesiska, ogliastrinska, sarrabenseiska samt sulcitanska.

På nordöstra Sardinien i Gallura / Gaddura talas galluresiska / gadduresu av kanske 100 000 individer som hävdar, tillsammans med de nedan skrivna sassarerna, att de icke tillhör sarderna som de kalla de ovan omskrivna samt de nedan sist skrivna utan utgör en egen folkgrupp där sarderna allena utgjort ett substratspråk som bara bidragit med omkring 20 % utav vokabulären till galluresiskan emedans övrig lexikalia, fonetik, syntax og grammatik i huvudsak är korsikansk. Gallurernas språk är mer en andra influerat av toscanskan och sydkorsikanskan och kallas ibland en variant av något utav dessa.

Den korsikanska närvaron har grundlagts genom sydkorsikansk migration till norra Gallura under 1300-1800-talen, förutom de geografopolitiska aspekterna så är språket att beteckna som korsikanskt, detta är ehuru ett i många politiska hamnar kontroversiellt ställningstagande.

En hel del poesi finnes på språket. Gadduresuskan är relativt homogent utan några störra differenser, en nämnvärd variant är ehuru den som talas på La Maddalena, eller då A Madalèna och som går under det öliga namnet isulanu, samt i språkområdets sydvästligaste språkutbredningshörn där språket splittrats upp i cuzinesu, vid Coghinas, og bultiggiatesu, överlag i området.

På en liten del utav nordvästra delen av ön talas dessutom tungomålet sassaresiska / turritanu av 100 000-125 000 sassarer, språket är mer utav ett kreolspråk med största grund även detta i korsikanska men med stora influenser utav även liguriska / genovesiska samt pisanska (Pisamålet; som osså speciellt influerat cagliariskan, men även andra språk på ön) och dessa anser alltså ej heller att de är sarder utan då hellre sassarer. Till stora delar brukas sassariskan sägas vara ett korsikansksardiskt kreolspråk som hava utvecklats i urbana förhållanden i norra delen utav ön från omkring 1200-talet och framåt.

Det föreligger väsenskillda skillnader emellan de korsikansktoskanska nordsardiska språken og de antikt konservativa genuint sardisklatinska tungomålen.

Om vi återgangom till de genuint sardiska språken så finnom vi i de centrala delarna av ön 500 000 människor, eller så, som för sig på tungomålet logudoresiska, osså kallat sardiska, sardaresiska eller centralsardinska. Logudoresiska är även det relativt distinkt i förhållande till övriga språk og tungomålet finnes uppdelat på fyra olika varianter: nord- samt sydvästlogudoresiska, nuoresiska og barbaricinoska.

Just nuoresiskan, eller nugoresu / nùgoriskan, samt en tillhörig variant kallad baroniese anses av många vara det nuvarande romanska språk som ligger absolut närmast latinet, Dante menade på sin tid att sardiskan, alltså ej allena nuoresiskan, söker härma latinet, men att folket gör det ‘som apor’ - hvilket nog icke skall tas som ett positivt omdöme. Oavsett vad Dante tycker om det så är det just logudoresiskan som är det mest frekvent nyttjade sardiska språket i poesin samt övrig litteratur.

Latinet finge en dominerande roll på ön då romarna hade makten över hela ön under en längre tid, emedan andra folkslag enbart haft kortare inflytandeepoker. Sardernas utvecklade nylatin fick genomslag som lagspråk og givetvis også som tungotal, hvilket ju dagens språk bevisar. Det senare italienska inflytandet synes allra främst i campidanesiskan emedan logudoresiskan har bevarat mer arkaiska drag, bland annat så heter ‘hundra’ på logudoresiskan kentu, hvilket får anses vara snarlikt latinets centum som uttalades just kentum i dess tidigare former, emedans varken campidanesiskan samt italienskan bibehållit detta velara k ock i likhet med senlatinet förändrat det till ett c genom sekundär palatalisering - detta är også anledningen till att det exempelvis på tyska heter Kaiser emedans ryskan behaver tsar ~ allt taget från Caeser som då i sin tidigare form uttalades Kaeser ock icke som det senare bleve och bibehölls i till exempel svenskans Caesar som alltså i riktighetens namn egentligen skall uttalas med ett ‘k’.

Sammantaget så finns det 600 000-1,5 miljoner talare av de olika sardiska språken - de flesta använder sig ehuru utav standarditalienska i vardagliga sammanhang, hvilket äro förödande för fortlevandet utav språken. Man använder främst standarditalienska i litterära, samt eduktionella, sammanhang - men ibland förekommer de inhemska språken, och sardiskan har funnits i skrift sedan åtminstone 1300-talet och nyttjas framåt över århundradena intill nutiden. Det är främst i de södra samt centrala delarna av ön som språken är vanligt talades, men en ökandes opinion talar för språken samtidigt som Italien börjat uppmärksamma sina språkliga minoriteter.

Den sardinska regionen har även uppmärksammat de olika språken och påtagit sig att skydda dem, tillsammans med till exempel katalanskan i Alghero, galluresiskan är skyddat på samma sätt som algheriskan. Tidigare var det annat ställt, under fascistperioden så förhöll det sig så att alla skulle tala ‘italienska’ och även namn italieniserades, men sardofilerna hade en liten utväg då de kunde hymma på den sardisklyriska Hymnu sardu som var Kungadömet Sardiniens, samt Piemontes, officiella nationalsång och då den var knuten till det savojanska kungahuset så kunde inte fascisterna förbjuda den, så det var bara att sjunga på. Många sardinier, samt kung Vittorio Emanuele III, sjöng denna hymn för att visa sitt motstånd mot den förda politiken.

Sardinien är idag en av de regioner i Italien som dels har delvis autonomi, samt som har en av de starkaste rörelserna för självständighet, eller åtminstone federalisering. Utifrån språklig synvinkel, är detta positivt.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.