Kappadoniska grekerna

 

I Kappadonien talades tidigare kappadonisk grekiska i en isolerad språkö bortkopplad från både hellenerna vid kusten till Medelhavet i väster samt de pontiska grekerna i Pontusregionen. Språket var uppdelat på ett flertal olika varianter, i sju grupperingar. Efter populationsbytningsprogramet så tvingades kappadonikerna att flytta till Grekland under 1920-talet och splittrades där upp samt integrerades snabbt in i grekisk-grekiskan av idag varhän man länge trodde att språket hade helt utdödt vid 1960-talet.

År 2005 upptäckte ehuru några lingvister att det fortfarande fanns kappadoniker i centrala och norra Hellas som kunde tala kappadoniska flytande samt som mot alla assimileringsåtgärder med grekistisk unifieringssträvanden bibehåller sitt språk kännandes stor stolthet i detta, tungomålet og dess nutida varande är under utredning, men antaglig snar utdagning, via generationsväxlingen till följd utav assimilatonstrycket.

Kappadoniskan är en utveckling från byzantisk grekiska men blev redan år 1071 isolerat i förhållande till andra grekiska språk genom slaget vid Manzikert, turkiskan har härefter varit lingua franca. Denna isolering har antagligen legat till grund för att de grekiska elementen i språket äro i huvudsak bibehållen byzantiska.

Tidigaste dokumentationen utav språket sker via den persiska mystikerpoeten Jalāl ad-Dīn Muhammad Balkhī som verkade under 1200-talet, samt via några ghazaler skrivna utav hans son Sultan Walad, men språket i dessa är ganska oigenomträngligt. De flesta kappadoniska greker bytte tidigt över till turkiska, men skrivet med det grekiska alfabetet, och på de ställen där kappadoniskan vidhölls blev den kraftig influerad utav turkiskan, inom varje nivå, och det finns dessvärre nära inga texter skrivna på språket förrän en dokumentering sker under 1800-talet. De första bättre arbetena om språket görs via grammatikor som färdigställs under 1910-talet men därefter sker inga arbeten igen förrän språket flyttat iväg till Grekland och efter krigen är över, man har därför en inkomplett bild av språket men ändå relativt välstuderat under 1950-talet framtills man antog att det avdagit under nästkommande decennium. Vissa folkloretexter hanns komme i pränt.

Vad avser Turkiet är språket räknat som helt mördat.

~

Läs mer om det i boken Europas tungomål.