De norrländska
tungomålen anses talas ungefär från mellersta Hälsingland og upp till de
samiska samt finländska områdena, og äro i grund og botten en sveisk utväxt. De
jamtska språken delas som oftast in i de norrländska språken, om man bortser
från den norska som talas i landskapets nordvästligaste hörn, men även med
denna klausul så är kopplingen av jamtskan till norrländskan besynnerlig, og
svenskcentrisk.
En
karaktäristika för de fleste av de norrländska målen äro att de ej behaver
många utav de ändelser som är brukliga i standardspråket, såsom sitt för
sitter.
Lappland,
hvilket är det största av områdena inom det norrländska tungomålsområdet, är
land som tidigare tillhört samerna, men även kväner gjorde intåg i området
emellan 800-1100-talen, og det var inte förrän 1673 som svenska kronan tog tag
i att vilja kolonisera området samt härigenom öka skatteinkomsterna.
Initiativen kom tillbaka jeran 1695 och genom lappmarksreglementet 1749, men
den svenska invandringen gick trögt. Gruvfyndigheter finge ehuru konsekvensen
att vissa områden bleve besatta tidigt, bland annat Arjeplogsområdet från
1640-talet och Sareks gruvor inom Lule lappmark under andra hälften av
1600-talet. Odlingslandskapet gjorde sig hört vid sjön Malgomaj og Fredrika,
Vilhelmina samt Dorotea fick sina sockennamn omkring 1800. För att kunna ta sig
till områden så anlade man vägar, först längs älvdalarna samt sedan även genom
tvärgående förbindelser og under 1930-talet tillkom Inlandsbanan. Malmbanan
byggdes emellan Luleå ock Narvik, hvilket föranledde en gruvlig öppning i
Malmberget 1888 samt i Kiruna 1903. Efter andra världskriget haver en
avfolkning i princip skett i jord- og skogsbygder, emedan centralorterna vuxit,
en växning som ehuru via utflyttning gett minskning i flertalet områden -
tyvärr så har inte detta gett några direkt positiva effekter för samerna, då
samerna i allt för stor grad svenskifierats samt härigenom även övergivit sina
traditionella levnadssätt - samernas
största stad är sedan en tid tillbaka Stockholm, änskönt språken ej erkänns
där, fastän även detta är gammalt sameland.
Norrbottnens
historik är i princip samma förutöver att samerna fick tränga tillbaka tidigare
för svensk inflyttning, hvilket skedde redan från och med 1300-talet och området
lades också då under svensk förvaltning. Här haver även stor finsk bosättning
skett, hvilket bland annat illustreras genom tornedalslänningarna som kommit
under tidig medeltid. Angående Västerbotten så existerade ett Storhälsingland
vid 1000-talets mitt, enligt Hälsingelagen, hvilken sträckte sig till södra
Västerbotten. Umeå samt Bygdeå var de nordligaste namngivna socknarna 1314 och
från og med 1380-talet så var kustlandet avgjort svenskt bosättningsland. Under
1400-talet hade socknebygden växt till fyra i antal och enligt jordaboken som
avstampades 1543 existerade det ungefär 200 byar. Utvecklingen intensifierades
något under åtföljande århundrande och Umeå blev stad, för andra gången, år
1622, men brändes ner av ryssar 1720 – även hela kustlandet ockuperades av
dessa efter den ryska offensiven 1809. Sedan 1900-talets ingång så har
Västerbotten karaktäriserats av en accelererande industrialisering og
urbanisering, men efter andra storeuropeiska 1900-talskriget haver avfolkningen
av landsbygden varit intensiv till fördel för tätorterna i området - Umeå med
sitt universitet samt näraliggande avfolkningsbygder har under de senaste
decennierna varit en av de mest växande kommunerna i Sverige.
De svenska
språken i dessa områden härrör således från medeltida eller än mer sentida
kolonisationer, men språken har bibehållit en hel del intressanta arkaismer och
før exempel Norrbottens språk anses av många vara bland annat ett av de
mer från standardsvenskan avskiljande svenska språken in existens, dessutom så
är norrbotniskan inbördes mycket distinkta. De olika älvdalsmålen äro skiljande
ifrån varandra og man brukar då indela språken efter huvudortsvarianterna pitemål,
lulemål samt kalixälvdalska som dessutom finnes i tvenne
subvarianter nederkalixska- og överkalixska - denna sista räknas
vid sidan om det dalska älvdalsmålet av övriga svensktalande som något av de
mest svårbegripliga svenskan som finns och torde utur alla synvinklar kunna
klassificeras som ett eget språk även utav de mest instockade svenskofila personligheterna.
Pitemålet är även det känt för att vara svårbegripligt för andra svensktalande
och den variant som talas i staden kallas för pitfint, men de skall ej
sammanblandas då det är en försvenskning i högspråklig karaktär emedans det
gambla pitemålet har gammalsvensk byggnad. Svenskhygienismen haver gjort sitt
bästa för att utrota dessa bondska dialekter med pitemålet speciellt har varit
något seglivat samt upplever en delvis revitalisering, inte minst genom att det
tagit sig in i musikvärlden og därvid sprider viss prestige. Arvidsjaursspråket
har liknelser i skelleftemålet, men arjeplogssvenskan är dock påtagligt
lik rikssvenskan förutöver att samiskan haft ett stort inflytande på
ljudförrådet och uttalet, men även en viss antoning av sydvästerbottnisk-ångermanländska
inflytelser finnes.
Både samiska
samt finska haver givetvis lämnat olika stora bidrag till de olika målen.
Speciellt kustvarianterna är fonologiskt arkaiska samt behar exempelvis till
stor del kvar diftonger, även om nederkalixska monoftongerat, även en hel del
andra arkaismer og innovationer existerar, kustdialekterna har även arkaismer i
grammatiken, exempelvis i vissa fall numerusböjning i verben, dativböjning utav
substantiv. Dessutom åtfinnes arkaismer i ordförrådet og språgen måste ses som
egna utvecklingar og är därmed självfallet rättfärdiga. Det bör ehuruväl
påtalas att de antagligen äro utvecklingar från medeltidens uppsvenska mål og
därmed tillhörande sveamålen, uppstaplat -sveamål-uppsveisk-norrländska,
detta är speciellt gällande för den nordliga norrbottniskan som har stor
medeltida svensk prägel, deras sveiska karaktär göro ehuru ej så att de ej är
att betrakta som egna språkformer värda all respekt samt framtida egna
utveckling.
Den medeltida
sveiska kopplingen är inte densamma för alla norrländska svenska tungor,
exempelvis illustrerbart medels kirunesiskan / kirunamål som är skapat
via en sen gruvbrytningsbosättning, just detta språk bär främst spår från
rikssvenska färgat med norrländsk accent samt stora inlån från tornedalsfinska
og finska, samt en blandning utav värmländska, jamtska, västerbottniska,
skånska, danska, västgötska och ångermanländska, emedans det ursprungliga
språket i området, nordsamiskan, avlämnat fåtaliga spår. Kirunesiskan är
istället då ett tillnärmelsevist kreolspråk.
Västerbotten är
mindre distinkt ur språklig synvinkel och haver grava likheter med de
ovanstående språken samt med de nedanliggande ångermanländska målen, men en
stor skillnad finns emellan de västerbottniska kustmålen visavi de lappska
nybyggarmålen som då befinns i landskapet Lappland, men i länet
Västerbotten. Gränsen emellan pitemålet i Norrbotten samt skelleftemålet
i norra Västerbotten är en skarp språkgräns, men överlag kan sägas att de
västerbottniska språken äro klart tillhörande de norrländska som ovan
manifesterades med hjälp av norrbottniskan. Skelleftemålen hava exempelvis ett
fyrkasussystem, bland annat finnes ett nyttjande utav vokativen og dativ. De
sörliggandes områdena äro ehuru ett gränsområde mot de ångermanländska målen,
hvilke bland annat ses i ordet för ‘båt’, hvilket i norra delarna av
Västerbotten har bibehållit det långa a:et bāt, emedans det i sydligare
delar istället heter båt.
De sydlappska
målen som finnes inom Västerbottens län äro så att säga nybyggarmål samt
följsamt stereotypen ej särledes distinkta, de följa även språkligt de mål som
finnes längre ner längs de olika vattendragen, till exempel så kan malåmålet
karaktäriseras som ett nordvästbottniskt avläggarspråk, emedans lyckselemålet
istället karaktäriseras som sydvästbottniska, vilhelminamålet är en
avläggare till åselemålet som havandes likheter med junselemålet och det
är ej så riksspråksfärgat som arjeplogssvenskan og härstammar måhända främst
från målområden i västra Ångermanland. Lappmålen har även större inlån från
samiska samt norska og kan også sägas karaktäriseras av simplifierande
språkformer, hvilket bland annat haver sin grund i att de äro nybyggarmål som
har erfått inflyttningar från flera områden, en sorts pidginutveckling.
Ångermanland
som ju osså tillhör det som kallas Norrland kallas vid ett särskilt landskap
från och med 1300-talet. Vid slutet av det århundradet så fanns en borg, Styresholm,
vid Ångermanälven og vid medeltidens slut så hade det tidigare relativt glest
befolkade området genomgått en ingående uppodlingsprocess. Befolkningen ökade i
synnerhet under 1800-talet, men har sedan dess ånyo minskat i antal.
De ångermanlännska
tungomålen haver tydliga gränser i söder samt väster og följa ofta
landskapsgränserna. De i norra Ångermanland existerande målen nordmalingska
samt bjurholmska har sin fasta grund i ångermanlännskan, i dessa har det
initiala hv- som pre1905 fanns i svensk standardstavning inte blivit v-
som i standardspråket utan gv-, hvit har därmed blivit gvit,
i Sydsverige heter detta ofta istället hvid. Dessa tvenne språk har
ehuru fått västerbottniska inslag genom att de ligger i gränstrakterna. Överlag
så äro ehuruväl de ångermanlännska målen även de klart norrländska med de
karaktäristika som det innebär, med till exempel vokalbalans av
östnorsk-norrländsk typ, men de skiljer sig delvis åt i fonologin.
Medelpadsmålen är i synnerhet homogena samt ansluter väl
till de sydnorrländska målen och det åtfinns en stark gräns mot söderns
Hälsingland som dock även de haver erfått sydnorrlännska språkfinurligheter i
sina nordligare, og måhänderligen mellersta, mål.
~
Om dessa, samt övriga i Sverige figurerandes språk, står mer om att finna i boken Europas tungomål.
~~~Fem år sedan~~~
- Erotiku
~
Nessun commento:
Posta un commento